MAKROFOTOUTSTÄLLNING OCH MAKROTRÄFF

Den 5 november (lördag) klockan 15.00 öppnar John Hallméns utställning "Minimonster" på Överjärva Gård i Stockholm.

Utom möjlighet att kunna se fantastiska makrobilder och otroliga små varelse på nära håll inbjuder John och jag alla makrointresserade till en informell träff utan något speciellt program. Alla är välkomna att träffas och prata makro, utrustning, fokusstackning och annat som har med makrofoto att göra.

Plats: Hästskostallet på Överjärva gård, Solna

Tid: 15.00

Övrigt: Fri entré

Besök gärna vår hemsida www.makrofokus.se

Dela:

NÄRA ÖGAT – Makrofotoutställning av John Hallmén

Vintern dröjer sig fortfarande kvar på våra breddgrader. Vi som väntar på värmen för att ta oss ut i naturen och leta fram småkryp för våra fotomotiv är minst sagt otåliga. Men som en skänk från ovan i det nu snöklädda, eller snarare gråslaskiga Stockholm dyker det upp en hel drös av småkryp! Färggranna skalbaggar, håriga flugor och eleganta flicksländor! De har tydligen också fått nog av den långa vintern och kommit ut. Även om de värmer sina bräckliga kroppar i ljuset av reflektorer och spotlights i stället för av solstrålar, tappar de inga av sina magiska former och färger, tvärtom, man kan nu skåda de allra minsta detaljer som normalt aldrig ses med blotta ögat. Varje hårstrå och alla strukturer på en myras huvud eller skinnbagges ryggsköld kan man betrakta. Fästingens borr, den som normalt sprider skräck, ter sig som en vacker skulptur och daggdropparna på flugan blir till små linser som rymmer oanade landskap.

Fotografen John Hallmén visar oss här sin lilla stora värld fylld av varelser av oanade slag.

I mörkret lyser Johns bilder

Besökare beundrar makrovärlden

John Hallmén (andra från höger) i diskussion med en intresserad besökare

Dela:

Afrika – Bowesdorp, en förlorad pärla

Nu när julhetsen börjar avta finns det lite tid över för att gå genom bildmaterialet från vår sydafrikaresa och skriva ett par rader om ett ställe som bara dök upp mitt i öknen utan förvarning.

Efter några underbara dagar i Kapstaden och vindistriktet runt Stellenbosch åkte vi norrut mot staden Springbok inte så långt från gränsen till Namibia. På vägen passerar man ökenlandskapet ”Namaqualand”. Det är egentligen inte så mycket man kan se under bilfärden, stenar, buskar, några enstaka aloe-träd och himmel. Men för oss nordbor är det så annorlunda så även efter flera timmars körning har man svårt att tröttna. Stenarna har vacker okrabrun färg, marken är röd och himlen är lika blå som i turistbroschyrer. Vägen genom landskapet var för det mesta rak och vi kunde ofta se flera mil framför oss hur asfaltvägen blir en smal sträng som till slut försvinner mitt i horisonten. När vi var bara sex mil från Springbok svängde vägen höger och vänster mellan några kullar och framför oss öppnade sig en liten men vacker dal med en skylt ”Bowesdorp”. En vattenlös men fortfarande lite fuktig botten efter en bäck gav omgivningen tillräckligt med gröna buskar och några riktiga träd. Längst dalgången reste sig ett tiotal enkla plåtskjul och hyddor, ett gammalt hus som snart blir  ett ruckel, två vindsnurror som vattenpumpar och ruinen efter en gammal kyrka, i en inhägnad några strutsar och i en annan några gamla bilvrak. Inget så märkvärdigt att se, men allt det här kunde på ett ögonblick berätta så mycket om livet i den här delen av världen, så vi var bara tvungna att stanna bilen, lämna det trivsamma svala AC-klimatet i bilkupén och kliva in i den nästan fyrtiogradiga hettan. Kameraslutaren avfyrade en skjutsalva i varje väderstreck. En stund betraktade vi omgivningen på nära håll tills hettan tvingade oss in i bilen igen och vi såg en blandning av nuet och det förflutna försvinna i backspegeln.

Bowesdorp, fakta:

Situerad i nordvästra delen av Sydafrika ca 60 km söder om Springbok. Grundat 1850 av fyra farmare som köpte marken för 140£ 1861 började man bygga en stenkyrka 32m lång, 11m bred och 5,6m hög. Kyrkan blev klar 1864 och kostade 2300£. Det första namnet på samhället var Bowesville, efter Dr Henry Bowe som var traktens läkare och kirurg. Senare byttes namnet till Bowesdorp. Det hårda klimatet och konkurrensen av närliggande Kameisberg gjorde att platsen förlorade sin betydelse och när året 1924 närmade sitt slut så var det även dags för kyrkans portar att stängas för sista gången och förfallet var ett faktum.

Dela:

Afrika – dyngbaggar i efterskott

Det blir inte alltid så som man skulle önska sig. Nu är jag hemma igen efter vår sydafrikaresa. Jag hade hoppats att kunna rapportera med spännande bilder och intressanta upplevelser här på min blogg. Tyvärr fungerade inte internet i den delen av världen som man är van från ”civilisationen”. Så hemifrån ska jag nu försöka skildra några trevliga stunder och erfarenheter från det heta södra Afrika.

Som en naturnjutare, naturavbildare och entomolog intresserar jag mig inte bara för de stora elefanterna, girafferna och lejonen, men även för en hel del mycket mindre djur. Och i Afrika är det gott om dem. En till antal arter och mängden individer stor grupp är dyngbaggar. Varför är de så vanliga just här? Jo, Afrika har alltid varit rikt på stora vilda gräsätare. Och även om deras förekomst för det mesta idag är begränsad till naturparker och reservat så har deras ursprungliga platser övertagits av kor. Oavsett om det handlar om vilda eller tama djur så producerar de spillning. Spillning som hamnar på marken. Det dröjer inte länge och den söta jästdoften sprider sig i bushen. Sätter man sig ner vid denna brungröna kaka av halvsmält gräs och väntar behöver man inte ha speciellt stort tålamod för att se de första lunchgästerna. Först kommer flugor, de behöver bara några få sekunder för att kunna lokalisera och ta de bästa platserna vid det dukade bordet. Efter högst några få minuter kan man höra ett svagt ljud som från ett avlägset flygplan eller en minihelikopter. Innan man hinner se något flyga, kraschlandar en ett par centimeter stor skalbagge alldeles i närheten av mockan. Om den är en skicklig flygare så prickar den rätt på den mjuka varma högen så att flugsamlingen lyfter med ett sus. Efter denna första bagge kommer snart fler. Några av dem gräver ner sig omedelbart in i skiten, andra springer först runt eller över den som om de skulle vilja välja de godaste delarna för att med sina kraftiga framben och sitt huvud format som en skyffel, kapa åt sig en rejäl bit och börja omvandla den till en boll. De kramar om den mjuka massa från alla sidor, rullar den fram och tillbaka som en köttbulle före julafton och är den för liten lägger de till mer av det goda. Några jobbar ensamma, några i par. Ibland kommer en rövare som försöker stjäla en redan färdig boll från sina artfränder. Då kan det uppstå en hård kamp där segraren inte bara får dyngbollen, men ofta ingår även en brud i krigsbytet. Och förloraren får börja om på ny kula eller försöka hitta någon svagare motståndare. När vi körde på en väg genom savannen, såg vi ofta något som rullade över vägen. Då var det en dyngbagge eller två som försökte korsa denna farliga asfalterade plats där många av deras bröder fick sitt runda verk tillplattat och själva fick sätta livet till under bildäcken.

Det var ett kort berättelse från den afrikanska slätten och nu ska jag gå ut i den svenska vintern och skotta snö från uppfarten.

En trafikskylt som ska göra bilister uppmärksamma på dyngbaggar

Dela:

Afrika - ett ovantat mote med en landsman

Efter ett par dagar i Kapstaden tillbringade vi nagra dagar i vindistriktet Stellenbosch. Det blev sjalvklart vinprovning och utflykter i omgivningarna. I ett antikvariat med manga gamla bocker och lite kuriosa foremal hittade jag en bok 'Andra resan i sodra Afrika' av Emil Holub, min landsman. Det var forsta utgavan fran 1890 med en stampel fran hans fodelseort i Tjeckien. Det ar markligt hur boken har kommit hit. Sjalvklart kopte jag boken och gick till lokala postkontoret for att fa datumstampel fran Stellenbosch. Holub gjorde sina resor i slutet av 1800-talet, han vandrade med folje fran Kapstaden till Victoriafalls. Sa har fardades Holub:

Sa har fardas vi:

Dela: