En återuppväckt plåtslagare

Lite prylar, lite text och alltid bilder

Glöm inte vardagsdokumentationen!

Gårdagens blogginlägg berörde något jag tycker är viktigt, och uppenbarligen är jag inte ensam om det med tanke på reaktionerna. Dagens inlägg är mycket mer lättsmält, och mest bara för att jag tyckte det var kul :)

Efter jobbet idag roade sig somliga av mina kollegor med att försöka få loss en gaffeltruck som körts där den inte borde körts. Efter mycket slit fick de loss den!

Jag hjälpte till genom att dokumentera hela händelsen med min kamera :)

Ha en trevlig helg, och ta inte saker och ting så himla allvarligt!

Postat 2017-09-15 21:15 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Ny teknik och automatik - det är fina grejer det!

Nu vet jag att det finns nostalgiker som inte håller med mig, utan tycker allt ska vara som det var förr. Att det på något sätt skulle vara mer känsla bara för att man gör något själv, och så kan det kanske i viss mån vara. Jag omfamnar dock nästan all ny teknik med öppna armar, och tar gärna hjälp av automatik som ofta är bättre än jag själv på många saker.

Ford Mondeo, Fujifilm X-Pro 2, Fujinon XF 56 mm f/1.2 @ f/1.6

Just det här inlägget handlar dock inte om kameror, men diskussionen är densamma i bilvärlden. Vår nya bil är förvisso utrustad med ett okänt antal kameror som tar hand om automatik och säkerhet, men de är ju inte avsedda för fotografering.

Hustrun behövde en ny tjänstebil, och denna gång föll valet på en Ford Mondeo (i konkurrens med snikmodeller från Volvo, BMW och Mercedes) - det var helt enkelt mest bil för den budget vi hade att röra oss med. Bilen har all tänkbar automatik (utom det kanske mest uppenbara - automatlåda) som hjälper till att hålla avstånd till andra bilar, ser till att man håller sig innanför linjerna, öppnar och stänger bakluckan och bromsar själv om man försöker köra på något (och en massa annat). Det mesta är till för säkerhet, men mycket handlar också om bekvämlighet, och det är inget fel att få vara lite bekväm emellanåt. Vill jag ha det obekvämt kör jag motorcykel :)

Svista Värdshus, X-Pro 2, Fujinon 23 mm f/2 @ f/5.6

Jag tycker det finns mycket charm och nöje i att nyttja både gamla bilar och gamla kameror, men för dagligt bruk föredrar jag moderna prylar i nästan alla sammanhang. I fallet med bilen är det också så att en del av hanteringen skulle bli besvärlig utan de tekniska hjälpmedlen. Det är nästan omöjligt att se var bilen börjar och slutar från förarplats (och bakåt ser man över huvud taget rätt lite p.g.a. bilens form och de nästan svarta rutorna). Parkeringssensorer och backkamera är synnerligen trevligt att ha då, liksom den automatiska parkeringsassistenten.

Bilen kan själv! Filmat med LG G5

Det känns väldigt läskigt att släppa ratten och låta bilen styra, men det fungerar :)

Det var allt jag hade att svamla om idag. Ha det gott allihopa!

Postat 2017-08-14 19:32 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Idag körde vi för barnens skull igen!

Idag avslutades årets upplaga av Ride of Hope. Cykling från Umeå till Stockholm, och Lund till Stockholm för att samla in pengar till Barncancerfonden. Jag körde som föråkare på MC från Uppsala till Stockholm för att säkerställa att cyklisterna kom fram på ett säkert sätt, och här är några bilder från dagen.

Vill du själv bidra till Barncancerfonden kan du göra det här: https://www3.barncancerfonden.se/engagera-dig/event/ride-of-hope/bidra-utan-att-sjalv-cykla/

Ha det gott!

Postat 2017-08-06 20:16 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En underbar resa är över, men ni kan fortfarande hjälpa till!

I slutet av juni satte jag mig på motorcykeln för att köra till Prag där jag skulle eskortera trampcyklister på sin färd mot Varberg för att samla in pengar till Ride of Hope Europe och Barncancerfonden. Allt var väl förberett med packning, bokning av färja från Ystad till Świnoujście och det hela började bra. Kameran var laddad och Fujifilm Sverige hade vänligeheten att låna ut en extra X-Pro 2 med 55-200 som reserv (och för att få mer tele).

Första fikastoppet i Linköping

SMHI hade varnat för regn i Skåne, men det bara några enstaka regnstänk på hela vägen ner till Ystad (72 mil eller nåt sånt från Uppsala). Jag var där i god tid inför ombordstigningen på färjan till Polen ...

Ystad

Efter att fördrivit någon timme i Ystad åkte jag till färjehamnen trots att incheckningen egentligen inte skulle ha öppnat. Där fick jag den roliga överraskningen att min bokning via internet gått snett, och jag var inbokad från Polen till Sverige och inte tvärtom (något som inte framgick av min bokningsbekräftelse som bara innehöll ett bokningsnummer). Jag fick veta att det händer lite då och då, för att bokningssidan inte fungerar som det ska och att det brukar lösa sig. Just den här gången var det dessvärre fullt på färjan, och jag hade ingen lust att vänta ett par timmar till för att kanske komma med färjan. Jag valde i stället att åka vidare till Trelleborg men också de färjorna var fullbokade.

Utanför Köpenhamn någonstans

Jag fortsatte mot Malmö och körde över Öresundsbron och vidare mot Rödby (eftersom de färjorna går tätt). Ungefär när jag kom upp på bron började det regna ordentligt, det var kolsvart ute och danska vägmarkeringar är inte så tydliga, men jag tog mig i alla fall till färjan och landade i Puttgarden vid tvåtiden på natten eller så ...

Bensinmack någonstans i Tyskland

Det var fortfarande becksvart och ösregnade i Tyskland. Efter att ha kört ett tag i mörkret och regnet försökte jag hitta hotell i Lübeck, men de var alla fullbokade. Jag bestämde mig för att fortsätta hela vägen till Cottbus där resten av serviceteamet skulle samlas på fredagen. Det regnade hela vägen utom de sista tre milen ...

Min lilla åktur som var planerad till 72 mils körning blev 153 mil och jag var rejält trött och blöt när jag kom fram, men allt gick vägen ändå och jag fick mig ett skönt bad när jag kom fram :)

Eleanor och Sanna från Barncancerfonden åker från Cottbus mot Prag

Färden från Cottbus till Prag uppvägde med råge allt elände jag råkat ut för. Vägarna var fantastiska och vissa sträckor (framför allt på serpentinvägarna i bergen) satt jag med ett fånigt leende under hjälmen och bara njöt.

Väl framme i Prag mötte vi upp cyklisterna som flugit ner, och vi bodde på Radisson Blu där personalen var fantastisk - de fixade allt åt oss.

Christer i Team Stockholm skruvar ihop sin cykel

Alla cyklar hade kommit fram som de skulle, men några deltagare i Team Stockholm och Team Gotland fick tyvärr inte sitt bagage. Det hela redde dock ut sig innan det var dags att cykla, även om någon fick låna prylar en dag. Vi fick också en dag att turista i Prag innan det var dags att ge sig iväg på den 1070 km långa färden mot Varberg.

Christopher i Team Stockholm hade koll på både Gulasch och öl i Prag

Första etappen mellan Prag och Dresden var också den tuffaste etappen för cyklisterna. 17 mil och många höjdmeter är slitigt, men jag och Team Stockholm tog oss hela vägen utan några större problem.

Tisá, Tjeckien

I Tjeckien passerade vi ett enormt koncentrationsläger (som jag tyvärr glömt namnet på), men som var en skrämmande påminnelse om vad stora delar av Europa upplevde för inte allt för länge sedan. Hela resan var för övrigt full av platser som var intressanta, men som jag inte hann ta någon närmare titt på.

Team Göteborg med MC-förare Ulf förbereder sig för start från Dresden mot Cottbus

Några som var väldigt viktiga på resan var service- och sjukvårdsteamen. De var först upp på morgonen och sist i säng (eller nja, ibland var vi i Team Stockholm nog senare). De skötte alla depåer, gav cyklisterna välbehövlig massage och plåster på eventuella skrubbsår. Utan dem hade resan inte gått att genomföra.

Dag 3, depå 2 (på väg mot Berlin)

Att köra in i Berlin med ett knippe cyklister i släptåg var minst sagt spännande, men i stort sett alla bilister visade hänsyn och släppte fram oss utan att knota eller tuta. Jag hade inte varit i Berlin tidigare, och dit måste jag definitivt ta mig igen (fast utan cyklister då kanske).

Christopher är bra på att se till att vara med på bild (här i Berlin)

Sista anhalten i Tyskland var Neubrandenburg - en stad som verkligen osar DDR. Det är en vacker stad, med en stadskärna omgärdad av ringmur, men nästan folktomt och allt stängde tidigt. Servicenivån på både hotell och övriga etablissemang var väl så där om man säger så ...

Torget i Neubrandenburg

Från Neubrandenburg körde vi vidare mot Świnoujście där vi skulle ta färjan till Ystad (alltså den färjan jag skulle åkt med åt andra hållet på vägen ner). Efter några timmars rast och vila på ett spa var det samling i hamnområdet (som var fullständigt nedlusat med de elakaste mygg jag stött på på länge).

Samling utanför Shop'n Go i Świnoujście

Färjan var inte så vansinnigt spännande (eller bekväm), men vädret var bra så vi slapp sjögång (förra året trillade folk ur sängarna) och vi kom fram till ett mycket dimmigt Ystad. Dimman försvann dock så snart solen kom fram ordentligt :)

Gofika i Blentarp på väg från Ystad till Helsingborg

Ride of Hope handlar om att samla in pengar till forskningen kring barncancer, och i Helsingborg fick jag ta lite bilder för att ge till sponsorer. Det blir alltid lite fånigt uppställt, men sponsorerna är viktiga då de står för den absolut största delen av de pengar som kom in.

Team Stockholm framför servicebilen (som framfördes med bravur av Budda och Lasse)

Sista etappen mellan Helsingborg och Varberg gick i ett strålande väder, men var tyvärr också den dagen då vi råkade ut för de värsta bilisterna. Vid flera tillfällen var det bilar som medvetet trängde sig in nära framför mig (trots att det varken var möte eller kö). Hur som helst gick det bra, så det vore synd att klaga.
Tyvärr fick jag inte köra med cyklisterna sista biten mot mål (på cykelvägar längs stranden), men i stället kunde jag fotografera när laget gick i mål efter sju dagar och 1070 km på cykeln!

Team Stockholm kör i mål i Varberg (som första lag förstås)

Det var många känslor i farten när cyklisterna gick i mål. Tårar och skratt, återseende av familj som tog emot, insikten att veckan var över och annat.

Kram och tårar

Jonas och Camilla

Hur gick det då med insamlingen? Jodå - alldeles utmärkt; totalt samlade cyklisterna in nästan 2,6 miljoner kronor innan checken skrevs (men det går fortfarande att skänka pengar). Det är pengar som kommer att göra nytta för Barncancerfonden som inte får några som helst bidrag utöver de pengar företag och privatpersoner donerar.

Alla fick inte plats i bilden, men här är i alla fall några av cyklisterna och serviceteamet efter målgång

Jag hade en fantastisk vecka där jag fått lära känna underbara människor som ställer upp för varandra och för helt okända människor. Det kändes märkligt att sätta sig på motorcykeln utanför Stadshotellet i Varberg och köra hem utan några cyklister med mig, och jag kommer att sakna alla. Som tur är kommer åtminstone några av oss ses igen i Ride of Hope Sverige om ett par veckor :)

Stadshotellet i Varberg - bästa hotellet jag bott på

Färden från Varberg hem till Uppsala var händelfattig, bortsett från en älg som korsade vägen och en mycket god lunch på Café Kronogården. När jag parkerade hemma på tomten hade jag kört 354 mil och suttit på motorcykeln i 76 timmar och 27 minuter sedan avfärd.

Vill du se fler bilder från resan kan du göra det här: https://flic.kr/s/aHsm12R4eG

Också vi som hjälpte cyklisterna fick en stor och fin medalj :)

Jag vill avsluta detta inlägg med att tacka alla cyklister som kämpat länge för att genomföra denna cykling, alla funktionärer som var ovärderliga och alla sponsorer som skänkt pengar till cancerforskningen (och till Fujifilm som lånade ut kamera till mig).

Du kan också bidra till Barncancerfondens mål att alla barn ska kunna botas från cancer - 80% räcker inte! https://www.barncancerfonden.se/jag-vill-bidra/


Postat 2017-07-14 21:56 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Idag var Stockholm vackert!

I dagens vackra (men blåsiga) väder satte jag mig på motorcykeln och for till Stockholm. Jag ville ser hur det ser ut två dagar efter attentatet, och kan konstatera att det är minst lika vackert som vanligt - kanske t.o.m. vackrare tack vare alla människor som visade sin omtanke för offren för dådet.

Tungt beväpnad polis bevakade infarterna till Sergels Torg

De flesta verkade hålla humöret uppe. Det bjöds på kaffe från alla möjliga håll, och jag har aldrig sett så många gå omkring med blombuketter i stan.

Många poliser blev nog kramade idag

Det var bara två dagar sedan lastbilen tog fyra människors liv, och det hade nog kunnat blivit många fler om inte folk bland annat blivit varnade av en värdetransportförare som körde före lastbilen och tutade (tills han blev prejad av lastbilen).

I förrgår en krigszon - idag ett blomster- och folkhav

Det var bara en tidsfråga innan något dylikt skulle inträffa i Sverige, och nu har det alltså skett. Uppenbarligen är dock svenskar i allmänhet och stockholmare i synnerhet inte skrämda, vilket känns bra. Vi lär dock få räkna med att saker och ting kommer att förändras. Vi kommer att se fler tungt beväpnade poliser, och antalet övervakningskameror kommer förmodligen att öka rejält.

Många poliser på Klarabergsgatan

En del ser detta som ett problem, men jag tror det är nödvändigt. Den personliga integriteten måste tyvärr ge vika för säkerheten som det ser ut i samhället idag. Det går naturligtvis aldrig att helt stoppa terrorism, och särskilt inte när de använder så "simpla" men ack så effektiva vapen som en stulen lastbil.

Non-Violence av Carl Fredik Reuterswärd

Något som är ovanligt i den här attacken mot Stockholm är att gärningsmannen (för det är med all sannolikhet den gripne uzbeken) överlevde. Han lyckades inte spränga sig själv (om det nu var syftet med mojängen han hade med sig), och han sköts heller inte av polis vilket skett vid andra liknande händelser. Förhoppningsvis kan det leda till att det kommer fram mer om varför han gjorde det, och om han haft hjälp av andra.

Ha en fortsatt trevlig söndag, trots det som hänt (och krama en polis)!

Postat 2017-04-09 19:13 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 ... 22 Nästa