OmTag. Det gäller att hålla igång avtryckarfingret

Det är viktigt att hålla igång avtryckarfingret tror jag. Jag går ganska sällan ut utan kamera, ibland blir det några bilder och ibland inte. Hur som helst, det blir garanterat inga bilder om man inte har kameran med sig.

Jag tycker att det är viktigt att fotograferandet blir ett sätt att leva, lite som att andas. För mig skulle det inte funka att ”gå ut och plåta lite” då och då. Det viktiga är kontinuiteten tycker jag, långa perioder blir det inte så mycket, andra desto mera, men kameran är i stort sett alltid med.

Att knalla runt med kameran gör också att jag blir mer öppen för intryck, ett mer skärpt seende om man så vill. Jag tror också att detta hjälper till att fördjupar sin förståelse över vart man står i tillvaron. Att fotografera är att känna och reflektera, sedan må motiven vara vad som helst. Men om det blir en naturlig del av ens sätt att interagera med omvärlden kan det nog fördjupa vår förståelse vart vi står i relation till densamma.

En del vill visa det vackra, andra förfallet, någon annan utanförskapet och andra gemenskapen. Allt detta berättar ganska mycket om personen bakom kameran tror jag. När vi tar de bilder vi själva känner för och identifierar oss med säger de ganska mycket om oss själva, ofta mycket mer än vad vi verbalt skulle kunna eller vilja kanske.

Fotografi för mig handlar till stor del om ärlighet mot sig själv och betraktaren. Allt som ”bara” bygger på form och sådant man kopierar från andra har inget med det egna uttrycket att göra och för mig faller det bort som intressant fotografi, även om det kan vara nog så attraktivt ögongodis till och från.

Nu finns det säkert de som reagerar mot detta och säger att de endast är intresserade av form, men även där märks det om personen laddat sin form med innehåll om man tittar ordentligt. Det kan vara allt från gamla slitna repstumpar till att hitta det vackra i det förgängliga, och även detta kan vara ett värdefullt innehåll som berättar en hel del om personen bakom kameran tycker jag.

En bra bild måste kännas på något sätt, blir den bara ett ”jaså där är en till sådan där…” har man inte nått fram, även om kompositionen går ihop med aldrig så många gyllene snitt osv. Att fotografera är att berätta, och då är en förutsättning att bilderna berättar om något tycker jag. Sedan behöver ju inte alla berättelser handla om "de stora livsfrågorna”. Men på samma sätt som att man inte är en författare bara för att man kan skriva maskin blir man ingen fotograf bara genom att kunna sköta sin kamera.

Nu kan man ju se mängden bilder man tar, och alldeles för många av dem som man visar i bloggen till exempel, som utkast där de flesta ”går i papperskorgen” eller ut på bloggen. Men jag tror knappast att det finns några genvägar förbi alla dessa ”utkast”, det är i slutändan dessa som leder fram till det som håller.

OmTag. En ensam grabb och hans boll

En ensam grabb med en boll på en mörk skolgård. En ensam gubbe med hund och kamera passerar på trottoaren utanför. Jag kände igen mig i den här grabben på något sätt. Även om jag inte var ensam på något deppigt sätt när jag var i grabbens ålder trivdes jag ofta med att vara lite för mig själv.

Även om jag förstås mestadels var ute och lekte med polarna hade jag inga problem med att till exempel gå ensam upp till hockeyrinken och stå i timmar och skjuta slagskott mot sargen. Liksom denne grabb, som jag föreställde mig, ensam sparkande på sin boll på den sedan länge övergivna skolgården.

Trots att jag tidigare i livet alltid hade en ganska stor bekantskapskrets har jag aldrig haft problem med att vara ensam, många gånger har det varit direkt nödvändigt tror jag.

När jag gick in i väggen för ett antal år sedan och andra svårigheter radade upp sig slag i slag så blev ensamheten mer av ett ofrivilligt val, jag orkar fortfarande inte med speciellt krävande sociala kontakter. Men jag tror att denna min tidiga inställning till ensamheten på sätt och vis varit en räddning. Det skulle nog varit betydligt svårare om jag likt många andra inte trivdes med att vara själv.

Att inte stå ut med ensamheten i kombination med att inte orka med det sociala måste vara en mardröm. Nu levde och lever jag ju också ensam, men jag kan föreställa mig att många relationer havererat i samband med att man drabbas av utbrändhet eller någon annan depressionsliknande sjukdom. Det kan nog inte vara det enklaste att leva med någon där det för denne är en nästan övermäktig kraftansträngning att bara ta sig upp ur sängen.

Hur som helst, när jag går runt och fotograferar är det ofta just den här formen av (frivilligt eller ofrivilligt) utanförskap som drar till sig min uppmärksamhet. Jag tänkte på detta idag när jag var ute, inte en enda bild på någon människa nära, och det är nog så jag är för det mesta. Nu har jag ju lovat mig själv att utmana mig när det gäller detta med närhet, men jag tror att jag fortfarande kommer att söka ensamheten mitt i närheten, ett vanligt fenomen i staden.

Man kan bara ta sina bilder utifrån sig själv och sitt sätt att relatera till omvärlden, att försöka ta andras bilder funkar aldrig. Sedan löper ju ofta bilderna parallellt med den egna sinnesstämningen, vilket man brukar kunna se om man tittar igenom sina bilder över tid. Kanske är det en brytningstid i antågande? Bilderna får så småningom visa hur det ligger till.

OmTag. Ett filmtips

Såg en bra dokumentär på SVT i går om fotografen August Sander. Jag upphör aldrig att förundras över hur dessa pionjärer lyckades med sina fantastiskt fina personskildringar med den otympliga och långsamma utrustning de hade tillgång till. Filmen kommer även att visas den 5/5 i SVT1, men det går att se den på play bara att klicka på länken.

Annars var jag ute på en ordentlig runda runt stan i går kväll, speciellt mycket fotograferande blev det inte, men vi fick oss i alla fall en ordentlig promenad jag och hunden.

OmTag. Eastmaninstitutet, kodak, analogt och digitalt svartvitt

Eastmaninstitutet skall naturligtvis fotograferas med analog kamera, helst skulle det ju vara Kodak-film förstås då institutet uppfördes på initiativ av grundaren till Kodak, George Eastman, som 1930 donerade en hel del pengar till Stockholm. Pengarna till donationen kom från hans framgångar med Kodak.

George Eastman föddes 1854 och ändade sitt liv efter flera år med svåra ryggsmärtor genom ett skott i hjärtat 1932, han lämnade efter sig meddelandet: ”Mitt arbete är färdigt. Varför vänta?”.

Annars har det varit en del diskussioner om detta med konvertering av digitala filer till svartvitt jämfört med att plåta med svartvit film och hur man skall göra detta, om det är på riktigt eller inte osv. Om det är ok att efterlikna film genom olika pluggar eller inte... För mig är det ganska enkelt: Om jag jobbat häcken av mig för att få till ett speciellt uttryck i mina bilder när det gäller allt från filmval, framkallare till papper och kopieringsteknik, skulle jag då vara förvisad till någon desaturerad grådaskig variant av mina svartvita bilder från digitalfiler?

Det många verkar ha missat är att dessa pluggar, där silver efex kanske är den mest spridda, gör så mycket mer än att ”bara” lägga till korn, de fixar också så att färgerna tecknas in på det sätt man föredrar i gråskalan och att kontrasten i mellantonerna blir som man väljer och vill ha dem. Det var liksom det som var hela poängen med att välja olika filmer och framkallare osv i den analoga (eller kemibaserade) fotografin.

Personligen tycker jag att silver efex var det största lyftet för den svartvita digitala fotografin på mycket länge. Som sagt nu ges jag samma möjligheter att välja som på den analoga tiden (som råder fortfarande till stor del för mig) även med digitala bilder. Nu kommer säkert en del att påpeka att det går att fixa det mesta i photoshop utan olika pluggar, och det går säkert. Men pluggarna sparar en massa tid, och gör dessutom jobbet långt bättre än vad jag och de flesta skulle klara av i ps.

Dessutom detta med korn som många verkar tro är vad det hela handlar om, detta kan man välja att mer eller mindre ta bort eftersom jag kan styra kornstorleken hur jag vill oavsett vilken preset jag utgår ifrån. Dessutom handlar inte kornet i silver efex om något brus som fördelas över bilden som om man lägger till det i photoshop. Silver efex bygger om hela pixelstrukturen för att skapa ett realistiskt korn. Och många av oss tycker om den subtila känslan som ett fint korn bidrar med, det får bort det som annars kan upplevas som sterilt och plastigt tycker många med mig.

Det stora är att programmet lägger färger och kontrast som man vill ha dem och att man utifrån detta lätt kan finjustera de parametrar man vill komma åt på ett enkelt och lättbegripligt sätt. Sedan om det är mer ”på riktigt” att plåta med film? Om jag tycker så är det så för mig, om någon annan tycker tvärt om är det så för denne och om någon inte bryr sig spelar det ingen roll för honom/henne.

Men jag tror att man gör sig själv en otjänst om man lägger större vikt vid vilken teknik som använts än hur bilderna är. Skitbilder blir det mesta oavsett teknik som bekant, och guldkornen är alldeles för få för att man skall ha råd att bry sig om med vilka prylar de gjorts.

Jag plåtar ju själv analogt, varför då? Helt enkelt för att jag trivs med tekniken och gillar de fysiska originalen. Att jag däremot på något magiskt sätt skulle ta bättre bilder för att jag stoppar in en liten plåtcylinder innehållande en plastremsa med lite silversalter på än om jag fångade ljuset på en kiselplatta har jag svårt att tro. I och för sig lär man väl ta bäst bilder med de prylar man själv föredrar, oavsett om dessa laddas med film eller kisel.

OmTag. Ny brännvidd tar tid

Att jobba sig in i en ny brännvidd tar ganska lång tid för mig, ofta får jag hålla på i flera månader innan det börjar funka. Dessutom kan jag inte hatta runt med prylarna under tiden så mycket. En ny brännvidd kräver ett nytt seende, och detta seende ger i sin tur upphov till att mitt förhållningssätt till fotograferandet måste jobbas om en hel del.

Det funkar alltså inte för mig att bara kasta på en ny glugg och köra som vanligt, enkelt uttryckt så går det inte att ta samma bilder med en normal som med en vidvinkel till exempel om det skiljer en hel del mellan brännvidderna. Och för att komma ur den inkörda ”vanan” så måste jag som sagt ändra ganska mycket på mitt sätt att plåta. Dessutom har jag ingen riktig koll på vilka bilder jag vill ta med den nya brännvidden i början, detta brukar komma efter hand.

Jag skulle tro att detta är en av anledningarna till att många fotografer väljer i huvudsak ganska få brännvidder. Framför allt tror jag att de ganska sällan byter brännvidd som man byter strumpor, inkörningstiden och den mentala omställningen tar för mycket tid för att det skall funka att hatta runt för mycket. Åtminstone är det så för mig, därför har inte heller zoomar varit någon bra lösning, när jag använt sådana har det antingen blivit att jag kört på samma brännvidd i stort sett hela tiden, eller att jag tappat fokus från fotograferingen.

Jag måste få in brännvidden i ryggmärgen för att det skall funka för mig, jag kan då se bild utan att behöva leta bild med kameran. Och detta tror jag är ganska viktigt, åtminstone för min del. Om jag inte kan se bild utan kamera så förlorar jag spontaniteten och skärpan och då blir det sälla något. Jag har just startat en inkörningsperiod med en ny brännvidd, så det kommer säkert att dröja innan jag får någon röd tråd i bilderna. Till dess får ni hålla till godo med mina stapplande försök.

PS. Ilford HP5+ framkallad i HC-110 B