OmTag. 400 asa räcker ganska långt

Jag gillar att knalla runt på stan i höst och vintermörkret, det är inte alltid bilderna blir skarpa när tiderna blir långa. Men ibland tycker jag inte att det spelar så stor roll, huvudsaken är att man lyckas fånga den känsla man hade när man plåtade.

Jag plåtar som regel med en film på 400 asa (iso som man kallar det nuförtiden) och för det mesta blir bilderna skarpa och när de inte blir det kan de funka i alla fall. Hur som helst tycker jag att jag klarar mig ganska bra med den känsligheten, och vill man så kan man ju pressa filmen lite ytterligare.

Det digitala har givetvis stora tekniska fördelar när man plåtar i svagt ljus, ändå är det sällan jag upplever att det inte räcker till med mina 400 asa. Det viktiga är att man ger sig ut och försöker fånga ljuset, inte med vilka prylar man gör det.

Jag tror att det är ganska vanligt att man tillbringar mer tid med att läsa olika tester och fundera över vad man skall köpa, eller borde ha, än att man faktisk plåtar med det man har. Som sagt, man behöver inte brusfria 52000 iso för att plåta när det är mörkt, en vanlig 400 asa film räcker ganska långt.

OmTag. Ta det lugnt!!

Att plåta analogt med storformatskamera är både lite otympligt och tidskrävande, speciellt på natten. Dels måste man släpa med sig utrustning och ett stadigt stativ, själv har jag en sådan där ”dramaten-kärra”, och dels ser man inte riktigt vad man håller på med.

Att komponera på den mörka uppochned vända mattskivan kan vara bökigt, man får ofta försöka hitta olika riktmärken i form av ljuspunkter för att bilda sig en uppfattning om bildens gränser. En ficklampa är också ett måste för att kunna ställa kameran i våg med hjälp av vattenpassen och för att ställa in bländaren. Sedan får man ställa skärpan med hjälp av en lupp på mattskivan, som sagt det är en del att fixa innan det blir dags för exponering.

När man valt bländare och stängt slutaren är det dags att sätta i filmkassetten, viktigt att man försöker knacka ned filmen så att den vilar mot botten av kassetten då den annars gärna rör sig under exponeringen.

Eftersom man måste blända ned ganska kraftigt för att få skärpedjup blir exponeringstiderna långa, allt mellan 10 minuter och en timma beroende på hur mycket man måste blända ned och hur mörkt det är. Det handlar alltså om en långsam fotografering som inte så många håller på med i dag när det mesta skall gå fort.

I och med långsamheten tar man inte gärna alternativa bilder, man hinner bara med 5-6 bilder på en natt. Men detta i sig skapar ett behov av att gå ned i varv och att vara noggrann som jag tycker är nyttigt, det tar den tid det tar och det finns inte så mycket man kan göra åt det. Jag tror att den här typen av långsam verksamhet kan vara viktig idag, att tvinga sig själv att gå ned i tempo.

Jag har aldrig med mig någon förströelse när jag är ute, jag väntar den tid jag blir tvungen utan att känna något behov av att göra något annat. Jag tror att just detta skulle vara nyttigt även för andra i en tid då man nästan inte ser någon som inte är aktiv på olika sätt hela tiden, alltid inpluggad i sina mobiler och i full färd med att vara någon annan stans. 

OmTag. Ett avslutat kapitel

Jag vill inte ha något drev mot någon, jag har sagt vad jag ville ha sagt i frågan så för min del är det utagerat. Därför har jag nu raderat inlägget om hur vi bemöter varandra på fotosidan, de som inte han med att följa diskussionen har inte missat något.

Själv fick jag lite input som kan vara nyttig: jag skall tänka på att inte reagera så kraftigt mot sådant jag själv upplever som påhopp, ofta handlar det nog om språkförbistringar. Men som sagt: frågan är utagerad för min del i och med detta.

OmTag. Finns fotografi som når hela vägen?

Jag får i mina dystra stunder tanken att fotografi inte når ända fram, att det sällan räcker i sin egen rätt. Ofta tycker jag att det blir en massa upprepningar, och ännu oftare att någon upprepar något som någon annan redan gjort.

Ofta följer fotografin som det mesta annat moden. Ibland kan det vara folk i marginalen där man jobbar med att förfula dessa, en sorts hjärtlös fotografi. I anda fall kan det vara det motsatta, ”sagoprinsess-fotografi” där man med skirt ljus och mjuka färgskalor skapar någon form av drömvärld. Andra gånger kan det handla om att man överdriver natur och/eller landskapsbilder så att de ser ut som ”Sagan om ringen”. För en del är speglingar inne, snitsigt linjepusslande eller påpassliga lustigheter.

Gemensamt för allt detta är att det ganska sällan berättar om någonting, bilderna blir solitärer för sin egen skull. Visst kan det finnas häftiga sådana bilder, men ganska snart känns det som om jag redan sett allt och det fler gånger än jag skulle önska.

Som sagt, ibland tappar jag tron på fotografin i sin egen rätt. Då händer det att det dyker upp något som visar att jag har fel, ordentligt fel. Jag fick nyutgåvan av Koudelkas Exiles i mina händer igår, fan det går att nå hela vägen med fotografi!! Liknande känsla har jag tidigare bara fått från tre böcker: Brassaïs Paris by night, Larrains Vagabond photographer och Cartier-Bressons Photographer.

Dessa giganter, och en handfull till, visar mig att fotografi kan nå hela vägen i sin egen rätt. Men det är som sagt ytterst få som når dit, även om det finns en mängd andra som jag gillar.

Jag, som gammal elbasist, läste under min ungdom en tidning som heter Guitar Player. Tidningen är en proffstidning som vänder sig till musiker. Jag kommer ihåg att de recenserade en ny platta av gitarristen Jeff Beck och avslutade recensionen med: ”Jeff Beck säger mer med en ton än vad de flesta gitarrister lyckats säga under hela sina karriärer.” När det gäller Koudelka skulla jag vilja säga: ”Koudelka säger mer med en bild än vad de flesta fotografer lyckas säga under hela sina karriärer”.

Nyutgåvan är utökad något jämfört med originalet och har ett fint tryck, vilket tyvärr inte alltid varit fallet med senare publikationer.

Som avslutning citerar jag lite ur den korta texten i bokens inledning:
”What I needed most was to travel so that I could take photograps. Apart from that, I didn´t want to have what people call a ’home.’ I didn’t want to have the desire to return somewhere. I needed to know that nothing was waiting for me anywhere, that the place I was supposed to be was where I was at the moment.

I once met a great guy, a Yugoslavian gypsy. We became friends. One day he told me, ”Josef, you’ve traveled for so many years, never stopped; you’ve seen lots of people and countries, all sorts of places. Tell me which place is the best. Where would you like to stay? I didn’t say anything. Just as I was about to leave, he askt again. I didn’t want to answer him, bu the kept on insisting. Finaly he said, ’You know, I’ve figure it out! You don’t want to answer because you still haven’t found the best place. You travel because you’re still trying to find it.’ ’My friend,’ I replied, ’you’ve got it all wrong. I’m desperately trying not to find that place.’”

OmTag. Tiden går allt fortare, jag allt långsammare

Nu är hösten här på allvar, de sista resterna av sommaren sopades bort med ovädret här om dagen. Nu skall det visst bli lite varmare några dagar igen, men som sagt sommaren har gett sig av för denna gång.

Det har varit lite diskussion om skannrar i och med att Epson lanserar sina nya toppmodeller. Det finns ganska tydligt två läger, dels de som mer eller mindre generellt ratar flatbäddsskannrar för filmskanning och dels dem som tycker att flatbäddsskannrar räcker ganska långt. Personligen tillhör jag den senare gruppen, jag tycker att det handlar om vad man skall ha bilden till och hur den skall presenteras.

En bra flatbäddsskanner har en verklig upplösning på ca 2000 dpi, det motsvarar en utskrift på 18 x 24 cm högupplöst (300 dpi) från ett småbildsnegativ och personligen gör jag inte så ofta större utskrifter. Vill man ha kornstruktur i bilden är det bara att köra den ett varv i till exempel Silver efex när man redigerar den. Nå väl, var och en får själv dra sina slutsatser, min förra blogg går djupare in på ämnet med jämförelser mellan flattbädd och filmskanner.

Annars är hösten här som sagt, något märkligt är hur upplevelsen av tid förändras med ålder. När jag var ung upplevde jag en arbetsvecka som lång, ännu tidigare var sommarloven en oändlighet för att inte tala om terminer och läsår.

Nu tycker jag att årstiderna växlar så snabbt att jag inte hänger med i svängarna, alldeles nyss var det fotoutställning i Gnesta och strax är det jul.

Jag läste någonstans att vi relaterar till tid i förhållande till hur långe vi levat. Tiden mellan 5 år och 10 år är en fördubbling och upplevs ungefär som lika lång som tiden mellan 10 år och 20 år och så vidare, tiden mellan 40 år och 80 år kommer således att upplevas som lika lång som den mellan 5 år och 10 år. Vet inte om det stämmer, men det verkar onekligen ligga något i det.