OmTag. Sigma 35/1,4 DG HSM Art och ha en fin Valborg!

Tiden går med en rasande fart, det var ganska länge sedan jag var ung och sommarloven kändes oändliga. Nu riskerar man att missa hela sommaren om man råkar nysa känns det som; Valborg igen, vädret verkar inte direkt lovande, ganska kallt och någon regnskur framåt natten enligt klart.se. Det positiva med det är väl att polisen får lite mindre att göra och att det kanske blir lite mindre fylla. 

Recenserade Parr-utställningen i det förra inlägget, intresset verkade vara ganska svalt från fotosidans medlemmar? Konstigt kan jag tycka att det som ger respons ofta är annat än det som jag trodde borde göra det på en fotosida. Om prylar finns nästan hur många som helst som har åsikter, om bilder och fotografer nästan ingen?

Är inte prylarna ett verktyg för bilderna? Har prylarna helt enkelt blivit ett överväldigande intresse i sig själva för så många? Lite som om man skrev ett resemagasin och läsarna visade sig vara mer intresserade av fortskaffningsmedlens tekniska specifikationer än om resan på något sätt.

Ett Leica eller Sigma 35/1,4 DG HSM Art i rubriken väcker onekligen nyfikenhet hos fler än om man skriver om Brassaïs fantastiska bilder från den Parisiska natten på 30-talet. När det gäller objektivet i rubriken är det säkert tillräckligt bra för alla behov man kan ha, åtminstone om man är intresserad av att ta bilder med det, nog om det. Hur som helst; ha en fin Valborg!

OmTag. Parr, Strindberg och boxare

I går var Krister Kleréus och jag på fotografiska och kollade Martin Parr. Parr har aldrig tillhört mina favoriter och fotografiskas stora utställning ändrade inte på detta. Utställningen lämnade mig oberörd, för mig känns det som ett oändligt upprepande av ett tema som vid det här laget är ganska utslitet.

Parr försöker slå in öppna dörrar känns det som, dessutom får jag en känsla av att han fastnat fotografiskt och att han ofta släpper igenom bilder som en fotograf med hans renommé inte borde göra. En bild på bakverk i blixtbelysning med kraftigt uppdragna färger blir inte bättre för att fotografen råkar heta Martin Parr.

Många gillar honom, och det respekterar jag givetvis även fast jag själv varken tycker att han är bra eller att hans budskap är speciellt tankeväckande idag 2015. Det positiva med utställningen, om jag försöker hitta något, var att jag inte upplevde bilderna som så ironiserande över andra människor som jag upplevt en del annat jag sett av honom.

Jag såg en retroutställning med honom på kulturhuset 2007 som jag tyckte var mycket bättre, framför allt de tidiga bilderna utan blixt och innan han började bli så kitschig med sitt plåtande. Visst jag förstår också att just kitschigheten är det han vill visa, men måste det vara så övertydligt, så många upprepningar och så fasligt uppblåst i storlek och antal bilder?

Behållningen blev i stället Johan Strindbergs väl sammanhållna lilla utställning. Det känns fint att se en fotograf som är på väg mot ett eget uttryck, skall bli spännande att följa honom och se vart det tar vägen.

Jag fick också ett exemplar av Krister Kleréus mycket fina bok om boxare, ett projekt han nu avslutat. Krister jobbar ju ofta med projekt, och han gör det bra. Boxarna tycker jag är hans hittills bästa, lite lustigt detta att det bästa reportaget, där känslan och slitet hos såväl individen som boxarkollektivet verkligen kommer fram är gjort av en pensionär, något att ta sig en funderare på kanske. :)

Jag hoppas Krister kommenterar här nedan och bifogar en länk till var man kan titta i och köpa hans fina bok.

OmTag. Det handlar om bekräftelse

Vi har ganska olika sätt att finna våra vägar genom livet, men vi vill synas de flesta av oss. Den nya tekniken ger oss en massa möjligheter att synas, vi kan till exempel som här blogga. Vi kan posta en massa på facebook, vi kan vara aktiva i olika forum på nätet osv.

Den gemensamma faktorn för alla dessa nya sätt att göra sig hörd är att vi måste skrika mer eller mindre konstant, vi syns så länge vi skriker och försvinner till historiens skräphög ungefär lika fort som vårt senaste skrik klingat ut. Detta för med sig att vi ofta offrar eftertanken och det genomtänkta i vår jakt på likes och kommentarer. Vi börjar, likt en drunknande, skrika allt oftare och högre för att inte dras ned under ytan i mediabrusets malström. Kvantiteten och sensationerna blir allt, kvaliteten och eftertanken inget i den nya världen av ögonblickliga mikrobekräftelser.

Det är ganska nytt för vår tid detta behov av ständiga bekräftelser från en mer eller mindre anonym massa, bekräftelser som dessutom ofta är ganska tomma sådana, bara att ligga lågt med bloggandet några dagar så ser man hur många som egentligen undrar vart man tagit vägen eller saknar det man skriver.

Jag tror också att det kan medföra att man bekräftas för ”fel saker” åtminstone om man ser utveckling som ett mål med livet. Just detta att kvantitet premieras i så hög utsträckning samtidigt som ytligheten är nästan total driver på just kvantitet och yta. Ganska få av de som klickar in på våra bloggar läser verkligen det som skrivs tror jag, och jag anser mig ha visst belägg för den åsikten. Det är ganska enkelt att se att de mest innehållslösa inläggen får lika många visningar som de med mer substans.

När det kommer till likes på facebook, inklick, kommentarer på bilder osv. handlar det nog ganska ofta om att den som ger respons gör det ”för att ge tillbaks” eller för att hen själv söker respons i sin tur. Nu är det ju som det är och den nya tekniken ger oss ju möjlighet att, till exempel, visa upp våra bilder på ett sätt som vi inte hade möjlighet till tidigare och det är givetvis något positivt för de allra flesta av oss. Men jag tror att det kan vara värt att ha i bakhuvudet vad som driver alla dessa mikrobekräftelser och vad de egentligen har för värde på ett djupare plan.

OmTag. Fika med Ronny

I dag var det fika med Ronny, han skall snart ställa ut i Södertälje så han visade några av sina fina bilder. Kul att det rör sig lite fotografiskt för en del andra även fast man själv ligger lite i träda. För egen del har jag svårt att hitta drivet som krävs för utställningar och böcker. Jag knallar runt och tar mina bilder, skriver någon blogg och sedan är det bra för min del.

Vi hann i alla fall avhandla det mesta från fotografi till lönedumpningen till följd av den fria rörligheten och dess konsekvenser. De flesta vill att allt skall vara så billigt som möjligt, samtidigt vill man ha jobb, bra löner och trygghet för egen del. Kanske borde man ta sig en funderare på om dessa storheter alltid är förenliga?

Jag klämde lite på Ronnys kamera, en Fujifilm X-E1, den kändes fin men det är knappast aktuellt med byte för min del, jag gillar att plåta med mina analoga kameror och svartvit film. 

OmTag. Friheten att få vara packad lite hur som helst

Det börjar dra ihop sig till dagens ”långpromenad”, inte så lång längre men den brukar vara ganska länge, dagens ”längepromenad” kanske det borde vara? Det känns skönt att värmen är på gång och att naturen grönskar, men det måste vara knepigt för alla allergiker nu när naturen fullkomligt exploderar. Till skillnad från de flesta envisas jag med att plåta grönskan i svartvitt, det funkar det också och färgerna kan man ju tänka dit om man vill ha dem.

Annars funderar jag lite över nedskräpning, klotter och vandalisering. Vad beror det på att så många inte visar minsta respekt för vare sig naturen, människor eller andras egendom? Har det individuella tänkandet gått för långt? Har vi en acceptans för tölpaktigt beteende i samhället? Vad kan man göra om man inte vill börja slå folk på käften?

Dessutom är jag övertygad om att supandet och det kulturella accepterandet av fylla är en av huvudorsakerna till förstörelsen och otryggheten i vårt samhälle. ”Fan vad jag var full i helgen” borde givetvis ses med förakt och inte som nu ofta sker nästan ge hjältestatus. Jag tror att inställningen måste ändras ganska radikalt om vi skall få ett bättre samhälle med mindre otrygga barn, färre flickvänner och fruar som misshandlas, fler gamlingar som vågar gå ut på helgerna, mindre otrygghet och förstörelse på gatorna osv.

Sanningen är ganska enkel; alkoholen är orsak till en väldigt stor del av problemen i vårt samhälle. Trots detta har det pågått och pågår en liberalisering av alkoholpolitiken sedan länge. Det har blivit mer och mer socialt accepterat att kröka i alla sammanhang, kanske till och med eftersträvansvärt om man tolkar de signaler som ges med alla nya tillstånd och friheten att supa i stort sett överallt.

Nu går många med en öl i näven till och med på väg från den ena krogen till nästa, en flaska som man senare ser sönderslagen på gatan. Porten är konstant nedpissad och det gapas och skriks på nätterna som aldrig förr. Nu finns dem som anser att det är upp till var och en att ta ansvar för sig själv, sanningen är enkel: många klarar inte av att ta detta personliga ansvar. När de ställer till det i huvudsak för andra, skall vi bara titta på och knyta näven i fickan då? Det kan bara vara en mänsklig rättighet att bete sig som en idiot när det inte går ut över andra.