SPÅNERIER

I huvudsak om min syn på den dokumentära fotografin

SPÅNERIER. Boksläpp och fika på Twang

Idag var det fika med gängen på Twang, och dagen till ära hade Bernt Carlzon boksläpp på sin lilla fina bok ”Femtio bloggbilder”. Jag lyckades ta mig dit i någotsånär rätt tid för en gångs skull, ofta blir jag någon timma försenad, min dygnsrytm är inte riktigt som andras.

Jag bytte också till mig några böcker, som jag inte hade tidigare, av den excellente Herr Berg: Skogsnäs, Naxos Svarta Nätter och Istället För Drömmar, så nu har man en del att läsa och titta i ett tag.

Micke Borg hade med sig några fina printar från mellanformatet att beskåda, och berättade att han lyckats lämna kvar kameran på en buss!? Vi får hoppas han får tillbaks den. Det har blivit svårt att tänka sig Micke Borg som komplett utan 6 x 6 nu när man vant sig.

Annars har det väl inte hunnit hända så fasligt mycket annat än att det blev bra fart i debatten om fotografins tillstånd i de senare bloggarna. Egentligen verkar det finnas två läger, de som tycker att det gjordes bättre prylar förr och de som inte tycker det. Detta beror säkert på vilken ingång man har till fotografin. Men jag tror och tycker att det är en viktig debatt att försöka hålla liv i.

Över huvud taget skulle det behöva brinna till lite i snacket runt fotografi tycker jag. Och kanske kunde man lämna förr vs nu bakom sig och börja diskutera syfte, etik och moral hos den gestaltande fotografin?

Har den fotograferande konstnären till exempel rätt att begå vilka ”övergrepp” som helst mot de han skildrar med det enda argumentet att det handlar om den konstnärliga friheten? När kan man säga att ändamålen helgar medlen om bilderna förnedrar de avbildade till exempel?

När skall vi inte bara låta oss förföras/förskräckas över bilderna utan också ställa oss frågan: Vad vill fotografen med dessa bilder, vad är syftet? Den finns en hel räcka av etiska frågeställningar som vi borde damma av och försöka gå till botten med tycker jag. Vad tycker Ni?

Bonus: nattbild utan ett enda träd. ;)

Inlagt 2012-02-22 20:28 | Läst 727 ggr. | Permalink

2012-02-22 21:23 annika.s

Besvara

Ovanlig brobild. Ingen hyllning till brons svepande linjer som man oftast ser. Här går du närmare och det känns uppfriskande. När det gäller moral och etik kan man kanske använda Martin Parr som utgångspunkt. Det finns vissa bilder där jag som svensk känner ett obehag inför hur han framställer människor. Som glass och korvätande grisar tex i The last Resort. Jag gillar verkligen hans bilder men studsar på vissa bilder. Tror också att det finns utrymme för mer lyteskomik i GB. Det var ett väldigt tjat om hur man skulle bete sig när jag började fota i början på 80talet. Det var höga ideal och jag förfasade mig över Bruce Gilden. Idag har jag landat i att det är ok att fota folk och att inte alltid ge sig till känna, även om det inte är någon lätt sak. Det är ju ändå bara bilder. Inget överfall. Jag tycker både fotografer och människor överlag överdriver betydelsen av det ena eller det andra.

Svar från Alf Johansson 2012-02-22 23:07

Besvara

När det gäller Parr så tycker jag väl egentligen inte att det mesta jag sett är så farligt, även om han ofta skrattar åt folk i stället för med folk, vilket är en stor skillnad. Ett bra exempel på detta är till exempel Elliott Erwitt, som skrattar med folk och inte åt folk, mer värme och medkänsla alltså. Men Parr fångar ju ofta "vanligt folk i dråpliga situationer" och försöker tvista till det, men som sagt, oavsett om de framställs på ett icke fördelaktigt sätt många gånger tycker jag inte att hans bilder (vanligtvis) är att betrakta som speciellt kränkande.

Gilden har en stil som jag hatar, han våldtar ju folk med sin kamera, men lite samma sak där, han fångar folk i chock med blixt och vidvinkel för att få "häftiga" bilder. Men egentligen säger ju inte heller hans bilder så värst mycket om personerna, och vi som betraktare vet ju (förhoppningsvis) att det är så.

Lite samma grepp har ju använts även av Diane Arbus till exempel på bilden med pojken med leksakshandgranaten där hon i ett urval av flera bilder där grabben ser helt normal ut valde att publicera den där han ser helt galen ut.

Men det jag egentligen är ute och far efter är dessa till synes objektiva socialreportage där man ägnar en tid till att dokumentera en människa eller en grupp av människor för att senare presentera dessa så monstruösa som möjligt. Dels genom att välja bilder som i sig själv är utmanande och dels genom att dessutom jobba med kontraster osv för att ytterligare förstärka effekten så mycket som möjligt. Det finns ju en ganska stor grupp (eller kanske är de relativt få men tongivande) som ägnar sig åt en form av turistande i andras misär där syftet tycks vara egen ära och berömmelse i första hand och inte att skapa en förståelse och en identifikation med de som avbildas. Och för mig blir den typen av fotografi en modern form av när man tidigare visade upp vanskapta, halta och lytta på cirkus till allmänhetens skräckblandade förtjusning.

Alltså den fotografi som kanske kan kategoriseras som "den hårda Japanska skolan" och dess (inte minst) Svenska efterföljare.

-affe

Johan Pihl 2012-02-23 20:33

Besvara

Annika: "Det är ju ändå bara bilder. Inget överfall. Jag tycker både fotografer och människor överlag överdriver betydelsen av det ena eller det andra." Håller med dig fullständigt. Touché!!

Svar från Alf Johansson 2012-02-23 22:18

Besvara

Jag får ta tillbaks uttrycket att Gilden våldtar folk med kameran, det jag menar är givetvis att han våldför sig mot människor med kameran. Illa valt uttryck av mig som tydligen tog skruv hos JP. Och nej, som alla sunt tänkande människor säkert förstår banaliserar jag inte våldtäkter och jämställer dem med Gildens fotograferande i bokstavlig mening. Det var mest ett kraftuttryck för att göra klart vad jag anser om den typen av gatufotograferande Gilden ägnar sig åt.
-affe

2012-02-22 21:41 Peter-L

Besvara

Etik och estetik.... Inte sällan funderar jag kring bilder, speciellt nyhetsbilder, är de fängslande för det "extrema" innehållet eller bilden i sig?? Jag tror ofta att det är det förstnämnda, och jag kan nog ha en ganska hög tolerans när det gäller reportagefoto, det ska ju förmedla en nyhet, en verklighet.
Men, i stort och lite generellt, så tycker jag inte att man kan försvara allt med "den konstnärliga friheten". Att kränka individen är i min värld inte okej. Även om fotografen tycker sig själv ha ett gott syfte med bilden.
Och kanske är det så, att det konstnärliga ska komma utifrån fotografen, och inte från en för individen svår situation.
Känslan och etiken är viktigt för fotografiets renomé, idag och i morgon.... Tycker jag. //Peter

Svar från Alf Johansson 2012-02-22 23:25

Besvara

Jag kan nog tycka att bilder som kan uppfattas som kränkande ibland kan vara berättigade, då de till exempel sätter fokus på ett samhällsproblem eller orättvisor som man måste försöka göra något åt.
-affe

Peter-L 2012-02-22 23:38

Besvara

Jo, det kan jag delvis hålla med om. Men då har man i mina ögon lämnat tankarna kring "allt för konsten", och mer som du skriver glidit in på att dokumentera tragik/samhällsproblem eller så.... Och visst, då kan foto vara ett sätt att påverka, skapa medvetenhet eller opinion... I en eller annan riktning. //Peter

2012-02-22 22:50 dig

Besvara

Det är ju nästan omöjligt att generalisera när en bild kan klassas som ett övergrepp eller ej. Vad säger du om Dash Snow tex? Jag gillar inte hans bilder men kan ändå inte låta bli att respektera honom på något underligt sätt för att han dokumenterat sitt eget förfall. Sedan vet jag inte om eller vilket budskap som går fram till betraktaren. Ett extremt exempel men jag vill vara tydlig som vanligt;). Är det alltid ok att dokumentera sitt liv än hur jävligt det är? Är det ok att hylla Whitney Houston för hennes musik med tanke på vilket liv hon levde?
/Jonas

Svar från Alf Johansson 2012-02-22 23:22

Besvara

Hade inte hört talas om honom tidigare, så jag googlade och de bilderna jag fick upp var väl inte så märkvärdiga egentlige, säkert finns bilder som du sett men inte jag. Hur som helst tycker jag att man, så länge man dokumenterar sig själv kan gå hur långt som helst. Sedan om det blir intressant fotografi kan ju vara en annan fråga. Problem blir det först när tredje man blir lidande egentligen. Och även där om bilderna är överenskomna när den fotograferade varit i stånd att själv avgöra om det är ok tycker jag egentligen inte heller är några problem.

Men om man till exempel hänger med något fyllo hem och dokumenterar hans älskog med ett likaledes dyngrakt fruntimmer och dessutom jobbar med kontraster så man blir svettig när man plockar fram bilden för att göra den så rå som möjligt tycker jag inte att det är ok att publicera även om bägge i sitt dyngraka tillstånd sagt att det är ok och innan de sett och godkänt den färdiga bilden för att ta ett exempel.

Men oavsett vad man tycker ställer jag mig frågande till vilket syftet från fotografen är att göra den typen av bilder? Och jag tror att om man började klämma de som håller på med den typen av bilder som kan uppfattas som ganska grova övertramp mot den personliga integriteten för tredje person så har nog de flesta ganska svårt att komma upp med något bättre än att de söker uppmärksamhet för egen del.

Jag tror att en bra tumregel för de flesta av oss är att om vi själva inte skulle vilja bli publicerade i liknande bilder så skall man nog ta sig en ordentlig funderare om man skall publicera andra i samma situation.

-affe

dig 2012-02-22 23:54

Besvara

I princip tycker jag att det är ok att publicera nästan vad som helst bara man har ett tydligt syfte med bilderna (se politik - orättvisor, ekonomi, droger). Men samtidigt måste man nog ställa sig frågan om målet är så pass viktigt att människor på vägen dit blir förnedrade och lidande. Sedan är det ju också olika hur man använder kontrasten,,, jag gör det för att mina bilder ska bli mer grafiska och stensilliknande. Försöker dock ta mig bort från den estetiken men det är svårt och kommer nog inte att lyckas.

Svar från Alf Johansson 2012-02-23 00:15

Besvara

Att man använder en estetik med mycket kontrast är ju inte i sig något fel, det kan ju tvärt om framhäva det man vill säga med bilden i vissa fall. Sedan går ju allt detta i cykler, om du sett Petersens originalprintar från Lehmitz så hade ju dom mycket mer gråskala än vad senare arbeten har. Robert Frank var nog en av de största inspiratörerna till ett "råare" uttryck i printarna, sedan har många gått vidare därifrån.

Men det har länge funnits två läger och delvis beror det ju också på vilken typ av bilder man håller på med.

-affe

2012-02-23 10:29 Lasse.K

Besvara

Hej Alf!
Alltid lika trevligt att läsa din blogg. =)
Brobilden är verkligt spännande. +++++
Apropå konstnärlig frihet, etik och moral så tycker jag vi är ganska så förskonade här i Sverige.
Nu vet jag inte om det är "fotografi", men den paparazzihysteri vi kan se utomlands äcklar mig, och jag förstår att dessa "fotografer" ibland blir nedslagna av deras "offer"...
Gatufoto med irriterade människor som blir fotograferade mot sin vilja, halta, lytta, utslagna osv. - gärna visade i hårt exponerade svartvita bilder är inte heller något som lockar...
Jag är väldigt mån om människor integritet.
Minns än idag de instruktioner jag fick av vår bildredaktör när jag stundtals arbetade som fotograf på en mindre tidning. Efter en fotografering var det viktigt att notera namn på de fotograferade som också publicerades i tidningen.
Visst, var det en tävling med publik som visades i bild föll den föresatsen att alla skulle ha med sitt namn. Det fanns givetvis andra tillfällen där det var tekniskt omöjligt att publicera/veta namnen på människorna.
Jag har än idag svårt med "gatufoto", det blir med en teknik jag utvecklat genom åren, kameran åker upp över huvudet och så skjuter jag iväg några skott... *Ha-Ha*
Ha en fin torsdag /Lasse

Svar från Alf Johansson 2012-02-23 14:17

Besvara

Tack ska du ha Lasse!
Nu har vi kanske lite olika syn på detta, bland annat gatufotograferande. Jag kan nog tycka att den typen av dokumentation för det mesta dels är ganska harmlös och dels har ett värde som just samtidsdokumentation.

Det jag syftade på här var främst vart gränsen går när man "använder/utnyttjar" människor i sitt bildskapande utanför vardagssituationer. Om man blir fotad på gatan tycker jag väl är mer som att man blir tittad på, alltså något man får stå ut med om man vistas i det offentliga rummet. Sedan finns ju de som går till överdrifter där också så folk blir förbannade. Men det var egentligen inte detta jag var ute efter här, även om de som trycker upp kameran i ansiktet på folk som är uppenbart irriterade kanske borde ta sig en funderare över vad de håller på med.

Just detta att fråga om lov och ta namn osv skulle ju göra det omöjligt att dokumentera sin samtid. och jag tror att ganska få skulle tycka att det var bra om bilderna vi alla sett av de stora föregångarna Cartier-Bresson, Willy Ronis, Doisneau. Boubat osv var förbjudna eller omöjliga/olagliga att ta. Jag kan också tycka att den största förändringen att fotografera på gatan är att människor idag ofta känner sig "kränkta" för vad som helst. Förr var det ingen eller i stort sett ingen som reagerade negativt om någon annan fotograferade på gatan, så den största omsvängningen i mån det varit någon är nog hos de som rör sig ute.

-affe

2012-02-23 20:36 Johan Pihl

Besvara

Snygg taxi/buss-bild, Alf!

Men det där är en väldigt dålig och smaklös beskrivning, att "Bruce Gilden våldtar folk med sin kamera." Det är en väldigt stor skillnad på att bli våldtagen, och på att bli fotograferad. Jag gillar inte alls när folk använder den liknelsen. Framförallt så är det inte schysst mot personer som utsatts för våldtäkt på riktigt. Det förringar det dem blivit utsatta för

Och det där att du ser t ex Diane Arbus' bilder som nån form av modern cirkus, det säger ju mer om din egen människosyn och på människor som inte är precis som alla andra, än på hennes bilder. Hon själv såg inget fel på dem, det är betraktaren som lägger in sina egna värderingar i bilderna.

Edit: Och det där med pojken som Arbus fotat i en park, som leker med en leksakshandgranat. Det är en hel vanlig pojke, som gör en arg min in i kameran. Inget konstigt med det. Och inget konstigt att Arbus väljer ut den bild som är bäst, och mest utrycksfull (som uttrycker det hon vill beskriva bäst), eller?

Samma med Anders Petersens bilder (och hans kloner), som du brukar kritisera. Anders ser ju inte dessa människor som konstiga, mer än att de lever i utkanten av samhället. Det är återigen betraktarna själva som lägger in sina egna värderingar och kallar det som han håller på med för modern freak shows och liknande (som jag läst nån här på FS skriva om Petersens bilder).

Ska man bara få fotografera "vanliga" människor i dokumentärfotografi? Och om man ändå väljer att fotografera ovanliga människor, ska man då välja att fota dem så att de ser ut som alla andra, dvs le in i kameran och se bra ut? Det är väl isf en rätt så märklig inställning till dokumentärfotografi?

Svar från Alf Johansson 2012-02-23 21:36

Besvara

Du har givetvis rätt att tycka vad du vill Johan. Jag tycker i alla fall att Bruce Gilden beter sig som ett svin mot många han fotograferar (om det känns bättre än att han våldtar folk med kameran, som kanske var ett illa valt uttryck). Sedan tycker jag att du skall läsa vad jag faktiskt skriver och inte vad du tror/vill att jag skriver. Jag skriver inte att Arbus bilder tillhör den freakshow jag kritiserar. Johan om du skall kritisera det jag skriver, så bemöda dig åtminstone om att försöka uppfatta det jag skriver korrekt.

När det gäller Anders Petersens senare arbeten som jag varit kritisk till (men som jag inte ens nämnt i detta inlägg eller mina tidigare svar till kommentarerna här) så har vi tydligen olika uppfattningar och det får man väl ha? Att väldigt många försöker härma Petersen tycker jag är uppenbart och att det sällan blir speciellt bra. Jag brukar också skriva just det, skall man plåta som Anders Petersen bör man vara Anders Petersen och ingen annan. Kopiorna har sällan samma djup och livserfarenhet som krävs för den typen av bilder, och dessutom går det inte att fota utifrån någon annan än sig själv, det är min övertygelse. Men åter igen Johan, du får givetvis tycka annorlunda.

Jag tycker inte heller att "dessa människor är konstiga" men det handlar om vad man gör av bilderna, det går att göra "alla människor konstiga" med de rätta "konstnärliga" greppen vid fotografering och kopiering. Och det jag tycker, en åsikt som givetvis inte delas av dig, är att empatin ofta saknas. När man går balansgång på en så fin linje som Petersen med flera ofta gör i sin fotografi är det ganska enkelt att ibland hamna på fel sida tycker jag. Och personligen uppfattar jag det som om Petersen blivit råare i sitt uttryck med åren, och jag tycker att detta gått ut över humanismen i hans bilder. Men åter igen, det är mina åsikter, och du får givetvis ha dina egna.

-affe

Ps. Här har du ett exempel på hur man gör "icke konstiga människor konstiga", utan att det egentligen faller under manipulation:
www.fotosidan.se/blogs/affe/spanerier-den-avhumaniserade-fotografin-eller-hur.htm

Pps. Info om Arbus bilden vi snackade om:
http://en.wikipedia.org/wiki/Child_with_Toy_Hand_Grenade_in_Central_Park

Johan Pihl 2012-02-24 11:56

Besvara

Alf: Jag gillar heller inte sättet Bruce Gilden jobbar på. Smälla upp en kamera på mindre än en meters avstånd framför nån okänd, och smälla av en blixt i ansiktet på personen - men jag gillar hans bilder ;) Men jag har som sagt svårt när folk påstår att de blivit utsatta för "våldtäkt" för den minsta lilla kränkning (det har gått inflation i ordet på sistone). Jag menar, Bruce gör knappast dessa människor någon skada (såvidare de inte får en hjärtinfrakt).

Anders bilder har väl blivit mer mörka och cyniska ,och framförallt mer konsekventa på senare tid. Hans tidigare, kunde t o m uppfattas som lite "romatiska" ibland. Men jag tycker absolut inte att han, eller hans bilder saknar empati. Vad gäller hans sk kloner, så var det en norsk kvinna som ställe ut samtidigt med A Corbijn på Fotografiska (?), vars bilder jag gillade mycket (M de Lange). Visst, det är tråkigt när folk bara kopierar andra fotografer, men samtidigt... det är ju det som både du och jag också håller på med. Försöker ta bilder som andra fotografer redan tagit, eller hur? ;) Det är så få fotografer som är helt nyskapande och banbrytande.

Svar från Alf Johansson 2012-02-24 14:29

Besvara

Att man kan ha olika åsikter om saker och ting berikar världen. :)
Och att vara influerad av någon eller flera är en sak, det är alla, men de jag vänder mig emot är inte detta utan när man försöker att "ta samma bilder" i så måtto att man till och med försöker leva sin "idols" liv. Detta är givetvis en period som går över av sig själv för de allra flesta.

Om vi tar ett annat exempel av en utomordentligt intressant fotograf, Nan Goldin, så ligger ju en hel del av storheten i hennes fotograferande att hon själv är en del av det hon fotograferar. Det är hennes nära vänner och hennes liv vi ser i bilderna. Samma sak gäller för Larry Clark. Sådana bilder går inte att göra "utifrån" som jag ser det. Eller för att ta "samma" bilder måste man leva "samma" liv vilket alltså skulle innebära att man "blev" personen man vill efterlikna. Jag tycker att det finns en brist på fotografer (som syns åtminstone) som fotograferar utifrån den enkla punkt där de själva står som människor (för att citera S Jonsson), och jag saknar också det lågmälda berättandet helt utan sensationer som säkert utgör "den enkla punkt där de flesta av oss står som människor". Jag tycker att fotografin blivit lite som actionfilmerna, smäller det inte tillräckligt mycket och ofta är man rädd att folk ska somna, personligen tror jag att det går att hitta intressanta berättelser ur alla liv, det behöver inte vara så häftigt och extremt.

Men det jag egentligen önskar är att den gestaltande fotografin blev lite bredare och att framför allt gallerierna och våra fototidningar breddade sig istället för att krampaktigt hålla fast vid några få ikoner och deras bildstilar.

-affe

2012-02-23 23:09 annika.s

Besvara

Vad säger ni om Bill Owens Suburbia? Han fotar människor så dom själva är nöjda med bilderna(det är iallafall vad jag har hört) Sen sätter han ihop bilderna och visar dom i en annan kontext. Där dom framstår som ironiserande dessa människors livsstil. Jag gillar det skarpt men det verkar inte särskilt schysst. Vad tycker ni?

Svar från Alf Johansson 2012-02-24 01:33

Besvara

Vet för lite om hans arbete för att någon åsikt.
Men ironi måste man nog tillåta om man ironiserar över olika företeelser och inte över enskilda personer även om det givetvis kommer att vara unika individer i bilderna. Zed Nelson's Gun nation är väl ett strålande exempel där man lyfter fram en helt absurd samhällsföreteelse som tycks uppfattas som helt normal av de som är en del av den (en stor del av det amerikanska folket vad det verkar).

Men för att göra det enkelt för mig tycker jag egentligen att syftet med bilderna ofta avgör om de är acceptabla (ibland till och med nödvändiga) eller ej. Om mitt enda syfte är att visa mina kollegor och beundrare att jag lyckats med att hänga med någon pundare/stupfull pensionär till någon kvart för att dessutom ta bilder när han sätter på flickvännen/frun för att visa att jag varit en stund hos "avgrundens folk" så tycker jag att det blir snett. Däremot om jag följer samma pundare och på ett värdigt sätt försöker dokumentera dennes liv och allt vad det innebär på ett sådant sätt att betraktaren kan identifiera sig med denne och med motivet (kanske naivt) att man vill försöka påverka till det bättre kan det i stället bli riktigt bra.
-affe

2012-02-24 11:11 annika.s

Besvara

Zed Nelson var en ny bekantskap. Det gör ont att titta på hans bilder. Han måste vara riktigt arg för att orka. Bra. Undrar hur han kommer åt.....

2012-02-24 17:38 annika.s

Besvara

Det är en annan sak jag funderar över......Jag tror den nya tekniken förutom att den sprider fotografin till fler och bildernas antal ökar gigantiskt också kan bidra till att vi som fotografer kan hämta hem och få respekt och ansvaret för innehållet i bilden. Att vi går från knapptryckare till fotoförfattare för att medvetenheten om hur bilder blir till har ökat när bildbehandling blivit vanligt. Det språkliga har blivit snabbare när man direkt kan se resultatet på displayen och medvetenheten om att de val man gör också påverkar bildens innehåll borde rimligen nå fler än förut. Alltså...det fotografer har kämpat för under mer än hundra år även har nått in i medvetandet av gemene man: att man inte tar kort utan faktiskt skapar bilder. Det borde innebära att man som fotograf behöver axla det totala ansvaret för bilderna på ett sätt som inte krävdes tidigare och att man också har en chans att få credit för det eftersom fotografin är global och arenorna borde vara fler och mer lättillgängliga. Man borde heller inte behöva överbevisa sig själv och alla andra om att man visst är en konstnär genom att överdriva gester och tonfall.......I alla fall.......om det stämmer så borde det uppstå både ett utrymme och ett behov av de små berättelserna som en kontrast till allt det storslagna. Fotoförfattarna har en god framtid alltså.................?

2012-02-24 19:39 Johan Pihl

Besvara

Jo, det håller jag med (er båda) om, att det är inne med det "storslagna" just nu. Det är många diggifotografer, och kanske framförallt såna som jag då, som sysslar med mobilfoto och hipstamatic-bilder, som tar EN jävligt bra bild (och kanske två och tre). Men de går inte att upprepa. Går inte se nån röd tråd, eller berättelse, i de samlade bilderna. Man ser ingen gemensam bildstil eller bildspråk.