SPÅNERIER
SPÅNERIER. Varför fotograferar jag?
Varför fotograferar jag? En fråga som jag funderat en hel del på. För egen del handlar det främst om två saker, tror jag. För det första vill jag dokumentera min värld och mitt liv som jag känner och upplever det. För det andra har jag ett behov av att försöka dela med mig av den känslan. Jag tror att detta att dela med sig av sina bilder är ett sätt att inte känna sig ensam med sina upplevelser. Alltså att publicera sina alster handlar mycket om en form av kontaktsökande tror jag.
Personligen gillar jag den vardagsnära dokumentära fotografin. Visst, oftast handlar det inte om några rent bildmässiga konstverk. Men när det stämmer kan det handla om emotionella konstverk, vilka jag skattar betydligt högre. Jag tror också att den vardagsnära fotografin är den som oftast slår an känslor hos betraktaren. Oavsett om det handlar om glädje eller sorg kan de flesta av oss identifiera oss med den. Och för mig handlar fotografi till stor del om detta, att ta bilder som berör genom identifikation.
Vissa fotografer kan förmedla samma nerv och spänning oavsett vilka motiv de väljer. Som exempel vill jag nämna Josef Koudelka, Don McCullin och Sebastiao Salgado. För mig är detta det ultimata konstnärskapet, när man lyckas förmedla sin känsla oavsett motiv. Koudelkas bilder från övergivna industrilandskap förmedlar lika mycket känsla som bilderna från Gypsies och det är stort, riktigt stort.
För att använda en liknelse från musiken skrev Guitar Player när de recenserade Jeff Beck: "Han säger mer med en ton än vad de flesta gitarrister får sagt under en hel livstid". Just så är det med stor konst, oavsett art. För mig handlar fotografi när den är som bäst om att frysa en stämning på ett sådant sätt att bilden till fullo förmedlar känslan hos fotografen vid exponeringstillfället. Just därför värderar jag den raka omanipulerade fotografin högst.
Den dokumentära fotografin i sina bästa stunder kan liknas vid hur John Coltrane hanterar sin saxofon. Det finns inget avstånd mellan utövaren, hans instrument och resultatet. Det vi hör eller ser är det närmaste vi någonsin kommer att komma en annan människas själ.
Dela:
Arkiv
- Februari 2012
- Januari 2012
- December 2011
- November 2011
- Oktober 2011
- September 2011
- Augusti 2011
- Juli 2011
- Juni 2011
- Maj 2011
- April 2011
- Februari 2011
- Januari 2011
- December 2010
- November 2010
- Oktober 2010
- Augusti 2010
- Juli 2010
- Juni 2010
- Maj 2010
- April 2010
- Mars 2010
- Februari 2010
- Januari 2010
- December 2009
- November 2009
- Oktober 2009
- September 2009
- Augusti 2009
- Juli 2009
- Juni 2009
- Maj 2009
- April 2009
- Mars 2009
- Februari 2009
- Januari 2009
- December 2008
- November 2008
- Oktober 2008
- September 2008
- Augusti 2008
- Juli 2008
- Juni 2008
- Maj 2008
- April 2008
- Mars 2008
- Februari 2008
- Januari 2008
- December 2007
Jo, jag tycker att jämförelsen mellan fotografi och musik är det närmaste man kan komma.
-affe
Kul att det blev fint på vernissagen, kunde inte komma själv eftersom farsan är risig. Blir nog kvar till i vår, så jag kanske missar utställningen, det vore trist.
-affe
Ärlig fotografi.
Håller med dig om syftet med fotografering.
H/ Ronny Persson Helsingborg
-affe
Jag tycker mycket om dina bilder här på den gamle mannen och hans hund...(antar att det är hans i alla fall!)
Bilderna har LIV (värme kärlek vemod ensamhet långsamhet tystnad) och innehåll, och det tycker jag är mycket viktigt. Dagens bilder har alldeles för ofta dåligt med innehåll och liv, men för mycket glatt yta, även om det kan vara tjusigt också...
Köksbilden är jättefin tycker jag samt väcker känslor hos mig då denna bild har en sådan fin atmosfär av en äldre människas kök...precis så här kändes det hemma hos min mormor också...Lite rörigt, vaxduk, tidningar och pryttlar lite här o där...men också förtroligt.
MVH Lena E
Jeff Beck är improvisationens mästare han spelar sin gitarr med både känsla och stor närvaro.
//Chasid
Fin vardagsnära dokumentation i Sune Jonssons anda.
/Krister