En vildvittras liv o leverne

Dyr bok ger gråa hår

Ett dilemma uppenbarade sig i helgen. 

Dela:

Tillökning i familjen!

Än så länge är den lille/lilla bara 6 cm stor.

Jag brukar stryka varsamt med min hand över magen där guldklimpen vilar tryggt.

Usch vad taskig jag är, förlåt mig!

Nej självklart är jag inte gravid, absolut inte!!! Men Tamronfamiljen har utökats med ytterligare en liten individ och en särdeles trevlig sådan måste jag säga..

Ett litet 60 mm macro med bländare 2.0.

Den fungerar bara till halvformataren tyvärr, men det passar bra då min första favorit tamrons 90 mm sitter fastnaglad på fullformataren Canon 5D Mark ll.

Min helg har förutom födelsedagsfirande ägnats åt att bekanta mig med den lille och har haft något så vansinnigt kul! I min inskränkta värld trodde jag mig komma längre ifrån än 90 mm men icke - effekten är den motsatta! Jag kommer närmre. 

I min lilal väska finns även ett 50 mm porträttobjektiv (f 1,4) som jag ibland kör med. Just det har jag alltid haft stora problem med att lägga skärpan på? I halvformataren är det extremt svårt att se och hitta skärpan.. den visar alltid mer än det korta skärpedjup fotot egentligen består av. Detta problem upplevde ajg inte alls lika starkt med tamrons 60 mm. NU är det iof en rätt stor skillnad mellan bländare 1,4 och 2,0 men ändå...

En ny favorit blir denna lins helt klart för mig:

Mun i mun metoden (tamrons tolkning av en rhododendron)

Dela:

Dagen innan katastrofen

Jag fyller år på lördag.

*suck*

41 långa bittra, varma, gapskrattande svarta och vita år fullspäckade med upplevelser att ta till mig.

Varsågod!För mig att dagdrömma sig tillbaka till och spela upp närhelst jag behagar.

Det liv som ev väntar kan man aldrig spela upp, den måste regisseras av mig själv och får fyllas med fantasier om den skall tänkas på som en tom påse till för mig att fylla:

Häromdagen funderade jag på faktumet att man uppnått den ålder man faktiskt har.

Just att föreställa sig ett liv som "gammal" är svårt, desto lättare är det att referera till ungdomen och de minnen man faktiskt har - hur förrädiska de än må vara, för minnet har en förmåga att utkristallisera guldkornen ur den stora grå massan, en massa som ju i det stora hela faktiskt ÄR livet och minst lika värdefullt som de stora händelserna. 

Dagen efter "min" dag för 10 år sedan skakades världen om å det kraftigaste. Jag är/var personligen inte berörd på så sätt att ingen kär i min närhet rycktes undan, men självklart blev man berörd och chockad!  

En hel del kan chocka oss människor har jag upplevt.... 

Just att leva i villfarelsen att ta livet och personer för givet är kanske människans brist. Eller gåva..? 

Frågan är om vi skulle mäkta med den intensiva känslan av att inse hur skört livet och vi människor egentligen är varje dag utan att falla tillbaka till den grå skyddande hölje av tillit vi omges med?

Om man varje dag intalade sig att alla människor i min omgivning kan gå bort.. NU.. varje sekund...? Jag vet ärligt inte om jag skulle klara av det utan att drabbas av panik! och 9 miljoner människor som skall "leva" livet varje dag lämnar inte många arbetsplatser fulla.... kanske behöver vi tilliten på så sätt...?

Att hösten alltid kommer kan man dock lita på.

Att livet ÄR enastående och vackert är också det säkert. 

Att man får uppleva den är inte lika säkert, men troligtvis:-)

Ta vara på ljuset och livet friends!:-)

Kram

Ps: bilderna är fotade för ett par dagar sedan med den nya guldklimpen Canon 5D Mark 11 och den alltid lika trogna Tamronobjektivet 90mm i Botaniska. Ds

Dela:

Med skräck som eggande förstärkare

"Jag kunde ha dött!" Utbrast jag andfått med smått hysterisk blick och bultande hjärta!  Som vid de flesta av mina äventyr är jag dock så tillfreds och nöjd man kan vara.

Jag har precis kommit hem från min fototur och berätter för min loja åhörarskara om det farliga som drabbat mig vid just detta tillfället. De är lagom intresserade - som vanligt. De vet redan vid det här laget att jag överdriver grovt, även om det självklart upplevdes och kändes precis som jag berättar.

För som vanligt är det "farliga" naturligtvis oerhört trivialt; det kan handla om att det knakade i busken intill mig eller det speciella rasslet som ger mig kalla kårar då det låter mig förstå att en orm är i närheten - men i mitt inre skenar fantasin iväg på min färd genom kända och okända skogar. Det är inte en orm, det är säkert en GIGANTISK livsfarlig orm med stoooooooora huggtänder som jag självklart kommer råka trampa på och som biter mig med ett gift mitt inne i ödemarken, där det inte finns teckning för mobilnätet. Och det som knakar är en galen älgtjur som ätit för mycket äpplen och nu går bärsärkagång i skogen! Eller som den gången då jag hörde grymtningar i skogen och insåg att bara en liten bit framför mig fanns ett flertal vindsvin? Tja, jag har nog aldrig sprungit så fort! (och det är precis det man INTE skall göra har jag upplysts om i efterhand)

Mig är det halva nöjet - MINST! Att inbilla mig att nästan dö dvs...

Och jag ÄLSKAR detta drama, dessa äventyr en fantasi kan åstadkomma! Samtidigt som det ju vittnar om vilken liten hare man själv är ;-) Men slutar jag gå i tunna skor genom okänd terräng för det? Trots ormskräck? Nej - tvärtom!

Jag anammar tvärtom skräcken och gläds att den finns och uppmuntrar den å det starkaste för det är den enda skräckfilm jag vågar se på.

/Haren

4 feet under:

Dela:

Att man inte tröttnar?!!

Man kan tycka att macrofoto blir tröttsamt i längden..

Jag menar, hur många vitsippor,  och vattendroppar i gräs har man inte sett i sina dagar? Massor!

Men nej inte tröttnar man!? Inte jag iaf - gör du?

Den uppfinningsrikedom naturen uppvisar, det enorma färgspektra och dessa märkliga mönster och former går nog inte att se sig mätt på, varken genom andras bilder eller själv genom kamerans öga.  

Ta lupiner t e x - de fotas i mängder - ändå blir aldrig det ena fotot det andra likt? Snarlikt absolut, precis som lupiner ju är, men det unika säregna och personliga kommer alltid fram genom foton man finner här på fotosidan.

En rhododendron visade sig vara en katt bland hermelinerna - lite arg var han med:

 Nedan finner ni produkten av att en liten Anna inte orkat rensa sin trädgård som hon borde. Tack vare latmannaversionen kunde en digitalis växa upp och visa hur ägg ser ut i ett äggskal:

Exempel på "skitversionen"(deltagare på mina föreläsningar förstår) - med föremål extremt nära din lins, som i mitt fall nedan - ett fång av fänrikshjärtan:

Vad vore sommaren utan lupiner, hundkex och gyllengula ängar..fattas bara prästkragar och klöverblomster (+ 3 sorter till under kudden)

Bilder kan man väl vända upp och ner? Som denna löjtnantshjärta som då blev aliens. Den ljusare effekten består av andra hjärtan framför som tycks lysa upp pga oskärpa.

Trasiga ägg:

Men lite korkat tycker jag dock det är att vara illgrön  på en rosa bakgrund. Fast iof hur många gröna blommor finns det? Och vad gör man när man tydligen suktar efter ett rejält skrovmål:

En glad midsommar till er alla!! :-)

Kram från Trollet

Dela: