Emotionalpictures

Jag kraschade mitt lightroom, yay!

Jag kraschade och dabbade bort katalogen i lightroom. Först frös jag till is, sedan skred jag till handling med operation "hitta min katalog"

Det slutade med total förvirring där mina bilder i biblioteket fördubblades samt att de flesta bilder jag bearbetat tappade just sin bearbetning.

Jag sitter nu här, överlycklig och utan mina bilder jag så noggrant jobbat med de senaste åren. Nåväl, inte utan bilderna men själva bearbetningen.

Jag är så förbaskat glad! Tänk vad fel kan bli så rätt beroende på vilken hållning man väljer att uppleva en egentligen jävligt snurrig situation.

Jag hade helt plötsligt mina gamla bilder, min älskade första systemkameras bilder i mitt bibliotek. ARW mötte NEF, JPG:en flög sin kos och jag sitter här och ler glatt!

Jag gav mig själv en chans att släppa gammalt och öppna upp för lite nytt och nu menar jag bearbetningsmässigt.

1.

2.

3.

4.

Väl mött i den härliga, begynnande sommaren!

//Annelie

Dela:

Under ytan

I de ensamma själarnas spår dansar djävulen salsa med ditt hjärta.

Dela:

Min kamera och jag träffade en Padd/Groda, det ni!

Detta är anledningen till att min trädgård som ska bli en trädgård aldrig blir en trädgård!

Det kryllar av allehanda foto-objekt som jag förlorar mig i och glömmer av allt annat.

1.

Vad gör man när det dyker upp en Padd/Groda (garderar mig, har ingen aning detta är en padda eller groda) bara sådär när man rensar rabatten och tar bort "valp-staket" som inte behövs? Jo, man hamnar på mage i den tidiga kvällens blöta gräs och börjar att fotografer så klart!

2.

Jag vet inte hur länge jag fastnade framför denna varelse. Den utstrålade ett lugn jag blev totalt fascinerad av och det kändes som om den inte släppte mig med blicken.

3.

Till slut tröttnade den på mig och gick sin väg.

4.

Då såg jag en blomma, en påsklilja tror jag det är och förlorade mig i den för en stund. Denna bild är produkten av att jag glömde ändra färgprofilen i lightroom när jag ville skriva ut den. En del av mig tycker den blev rätt så fin även med det konstiga bleka eller vad man säger.

5.

Så här trodde jag den skulle bli när jag sparade!

6.

När jag tröttnat på blommorna vände jag blicken uppåt och försvann in i himmelen för en stund.

7.

Helt plötsligt som på en given signal började diverse fåglar att sjunga sin vackra sång och tomten fullständigt exploderade i en sällsamt vacker symfoni av olika sånger. Vem kan rensa rabatter då?

Men ok, det finns fler dagar att spela på. Vad är en stökig rabatt i sammanhanget när jag kan vara ett med min kamera och försvinna in i min trolska värld för en stund?

Nu ska jag kurera min trötta, lite småfebriga kropp. Men inte med en alvedon utan jag ska krypa ned i min mysiga soffa och vräka i mig en påse Bridge, den påsen är jag i sanning värd ;)

//Annelie

Dela:

Konsten att överlista en Puli, jag behöver nog ett högre IQ..

I över 30 minuter har jag idag med mental kraft successivt  minskat området utomhus omkring en totalt spattig och oerhört retsam 1-årig Pulikille som helt sonika bestämt sig för att INTE lyssna.

Med den tjockaste av fettvadd hängandes i hans lurviga öron och med leksak i sin småskrattande mun lekte vi katt och råtta medan irritationen steg gradvis inom mig.

Av tidigare erfarenhet vet jag att OM vi börjar locka med rösten triggar vi honom ännu mer. Om vi går emot honom åker framtassarna fram, arslet upp och ungtuppen tolkar allt som lek fastän han märker att jag är oerhört irriterad.

Första steget nu idag var att stänga grinden och vinka av hussarna. Om man skiter i att hoppa in i bilen på det andra vänliga ”kom hit” samtidigt som man springer iväg så blir konsekvensen att man inte får åka med helt enkelt. 

Nästa steg  för mig var total ignorans. Med bestämda steg tog jag sikte mot vår altan medan han skällandes struttade runtomkring mig fortfarande med en oerhört ”busig” och lekfull energi. 

Jag bestämde mig för att helt enkelt gå in och stänga dörren om mig och det fungerade (trodde jag). Killen sprang förvånat upp på altanen och jag väntade  cirka 30 sekunder (såååååå korkat) innan jag åter öppnade dörren i tron om att han skulle knalla in på studs!

Tji fick jag, nu började katt och råtta leken på allvar! Ungtuppen fullkomligt flög iväg med närmaste leksak i käften och försvann som en avlöning ut på den ”stora tomten”.

Jag tog till ett litet knep...

...Killen är alldeles för nyfiken för att inte komma efter när ”mamma” sätter sig ned och börjar böka runt i gräset. Han vet ju att jag ofta ”hittar” små goda bitar godis eller nått som han sedan får ta del av. Så jag strosade lugnt iväg med planen att locka honom nära mig för att stänga den första grinden och minska hans lek/bus/jävlas med mamma yta.

Nyfiket närmade han sig mig men så fort jag rörde mig plockade han upp pinnen och drog iväg. Men, han drog åt fel håll så grind nummer 1, den som vätter ut mot stora tomten stängde jag kvickt som en vessla!

Jag gick lugnt in i gen och stängde dörren och Blue kom direkt efter mig.

Istället för att lägga sig ned och vänta på att få komma in så började han full av självförtroende sträcka sig upp mot bordet, som han vet att han inte får! Hans förbannade tuggben samt lite annat smått och gott sände ut en sådan lockande doft att han inte kunde låta bli att resa sig upp på bakbenen för att för första gången plocka något från vårt bord.

Det skulle han inte ha gjort för varje gång han ställde sig upp bankade jag till lätt i dörren vilket hjälpte.

När jag för tredje gången bankade till vid hans tredje försök till att göra det förbjudna så gav han upp och lade sig ned på altanen. Jag väntade cirka 30 sekunder innan jag åter med ett vänligare kroppsspråk gled ut genom dörren.

DÅ FAR DET ÄLSKADE FANSKAPET IVÄG IGEN  OCH LÄGGER SIG I DEN KLASSISKA LEKSTÄLLNINGEN OCH BÖRJAR SKÄLLA!

(Dessutom hittade han MINA små plankbitar som jag plockat fram till ett projekt och började tugga sönder!)

Jag knallade bestämt fram, tog min lilla planka utan att försöka ta tag i honom (jag ville  helt enkelt inte ta tag i honom utan målet var att han skulle ge upp självmant) och gick in.

Lika fort som jag gick in kom han upp på altanen. Återigen väntade jag och återigen sprang han iväg när jag öppnade dörren. 

Jag satte mig då mellan den stängda grinden ut mot stora tomten och den öppna grinden mot den lilla delen av tomten. Så började jag rensa lite nedanför trappan samtidigt som jag fullständigt ignorerande Blue. 

Då smög han upp bakom mig, tryckte sig lite lätt emot mig och när jag slängde iväg lite skräp blev han alldeles för nyfiken på det vilket gav mig ett utrymme på cirka 20 cm att kvickt men lugnt för att inte skrämma honom stänga den sista grinden.

Utan att grabba tag i honom vände jag om och gick återigen in i hallen. Nu började hans retsamma energi sänka sig och han blev lite orolig. En vallhund som kliver ur sitt tokfnatt, som glömmer retsamheten och buset samtidigt som han inser att han är ju ute själv och familjen inne är ingen tuff ungtupp... Min plan var alltså att få honom att förstå att om man busar och vägrar komma på inkallning så jagas man inte utan då går jag helt enkelt in eller ignorerar.

Jag väntade nu cirka en minut när han låg på altanen innan jag öppnade dörren vänligt. När jag gick emot honom sprang han ned mot grindarna som nu var stängda varpå han blev lite osäker och började skälla. 

Nu gällde det att vara lugn, sansad och smart. Jag förstod att han faktiskt kände sig trängd så satte mig ned på sidan, sträckte fram hans mjuka tuggis samtidigt som jag försiktigt lade in fingret i ringen på hans halsband. Jag smekte honom lugnt över huvudet, reste mig upp och med den vanliga gesten (ett litet knäpp med fingret samt att jag pekar med armen åt det hållet han ska gå)

 Tillsammans, med Blue nu framför mig gick vi in i  hallen och jag stängde  dörren. Jag satte mig ned med honom, lutade min panna emot hans och viskade fram att nu är vi lugna, nu är "leken" över, reste mig upp, stängde grinden ut till hallen och satte mig ned helt slut!

Nu har vi snackat med varandra, han har visat mig sin tillgivenhet genom att krypa nära och lägga sig helt på rygg med blottad undersida (jag tror inte längre att det enbart är undergivenhet utan även tillgivenhet, en mix liksom) Vi har ”tvättat” varandra och bondat ihop oss igen och han fjäskar sådär gulligt för mig som bara han kan.. ;)

I morgon är en ny dag, på´t igen typ....

//Annelie

Dela:

- "Some people don´t believe in heroes, but they haven't met my dad", en vacker hyllning till en vacker pappa

Vår dotter, vår härliga och totalt skruvade 18-åring har efter år av längtan efter en tatuering nu äntligen  gjort sin första. Hon valde en text som ligger henne varmt om hjärtat:

- Some people don´t believe in heroes, but they haven't met my dad"

Min vackraste lilla tjej... Hur i hela fridens namn kan jag beskriva den stolthet jag så innerligt känner? Jag vet att det är vanligt att framför allt unga tjejer tatuerar in texter men denna text hon valt betyder verkligen något för henne.

 På bilden ovan är maken min (utan det fladdrande skägget) 24 år och nybliven tvåbarnsfar. Lägg märke till hur han så självklart håller sin dotters hand som så tryggt lutar sin kropp mot sin pappas.

En liten bakgrund till hennes val av text, som en hyllning till hennes pappa, lång text men viktiga ord (för mig i alla fall):

Evelina kom till världen med ett katastrofsnitt. Allt gick fel och när det upptäcktes att hon faktiskt höll på att dö där inne i min mage gick det fort som satan och det tog inte många minuter att få ut henne.

Jag minns hur de sprang i väg med mig, hur jag fick en syrgasmask tryckt över ansiktet med orden "andas, andas nu för barnet, du måste andas för ditt barn".

Jag ser än idag framför mig hur jag vred på huvudet när min mans hand gled ur min och hur han försvann längre och längre bort när de sprang med min säng mot hissen. Jag minns paniken, hur mitt hjärta slog och jag minns hur mycket folk det plötsligt var runtomkring mig. 

Min man tog allt med ro  som den lugna och trygga människa han är och var den första av oss att träffa vår dotter. Efter ett litet tag, när hon hade blivit omtejpad (det gick så fort att de skar henne i huvudet riktigt illa, på gränsen till att behöva sys) och när hon legat i kuvös en stund så fick han henne i sin famn.

Han satt där, med sin lilla nyfödda dotter som efter omständigheterna mådde bra men med halva huvudet tejpat, innanför sin tröja. Nära, hud mot hud, mage mot mage under flera timmar innan jag vaknade till sans.

Det skiljer 17 år mellan bilderna på mina fina. 17 år av glädje, sorg, huvudbry men framför allt kärlek och tillit. Jag slås av värmen jag ser framför mig. Hur de så självklart fortfarande lutar sig mot varandra. Jag bländas av skönheten av de osynliga banden dem emellan, ett band som jag som mamma aldrig kommer att kunna förstå fullt ut.

I min värld är det skitsnack att mamman är den viktigaste för att hon och ska knyta an till barnet och för att hon ammar. Mannen på bilderna ovan, min kärlek, mina barns pappa och mitt blivande barnbarns Farfar är ett levande bevis på att mina ord har en innebörd.

När Evelina var en vecka gammal fixade pappi (som hon kallar honom när hon vill ha ngt, hemskt, jag vet) hem tillägg under förevändningen att något kan hända mig och då behöver han veta att han kan livnära sin nyfödda bebba. 

Varje kväll gav han henne sista målet inför natten, lade upp henne över axeln och vispade ihop tillägget, satte sig med sin dotter, mage mot mage, hud mot hud och gav henne flaskan.

Jag minns hur hon höll sin pyttelilla hand om sin pappas finger, hur hon sökte hans blick och hur de drunknade i varandras närvaro.

Foto: jag eller Tommy, hoppas det är jag.

När vår dotter inte hade fyllt året ännu utan var en sådandär virvelvind som kröp fram med rasande fart, mestadels hasandes på rumpan så fick min mor ett pulsåderbråck som sipprade i huvet. Vi var tvungna att lämna barnen till barnvakt och snabbt ta oss ned till Linköping.

När jag släckte i hallen innan vi for iväg minns jag att jag såg cigarettplast ligga vid skorna i hallen. Jag var så fullständigt sönderstressad av att inte veta om min mor levde eller ej så jag förstod inte att jag skulle plocka upp plasten.

Efter några dagar for Tommy hem för att ta hand om våra barn. Vår knasfia älskade att sitta i hallen och plocka runt med skorna och när Tommy helt plötsligt upptäcker att Evelinas tjatter tystnat gick han snabbt ut i hallen för att kolla läget.

Hon låg då, nästintill livlös i hallen och hade börjat bli blå i ansiktet. På något vis lyckades han ha sinnesnärvaro nog att lugnt och metodiskt titta henne i halsen. Han såg något blänka till och lyckades att med naglarna fiska upp plasten.

Han räddade sin dotters liv.

För Evelina är han hennes hjälte. Inte bara för att han räddade henne från mitt fatala misstag att inte plocka upp plasten utan för att han är den han är och för att han är en fantastisk pappa som verkligen förtjänar texten som i för alltid kommer att finnas på hans dotters arm.

//Annelie

Dela: