Emotionalpictures

Båtbygge, gammal modell, del 1.

När vi inte hade någon TV plockade maken fram en gammal modell, en båtmodell i trä som han fick för länge sedan. Varifrån har jag glömt. Med radion som sällskap (och mig) började han kika på den igår och kom faktiskt igång. Jag tror att det är flera år sedan han fick den och tänka sig att det ska behövas ett par dagars avbrott i internetleveransen för att få arslet ur vagnen och börja!

Jag undrar hur gammal den är egentligen då beskrivningen är printad med gammal skrivmaskin, spännande!

Jag måste vara ärlig, jag fattar ingenting av detta alls. Däremot var det lugnande och harmoniskt att se på när han metodiskt under tystnad började placera ut de olika bitarna.

Jag tror han njuter här. Att få använda hjärnan i kombination med händerna och jag förstår fortfarande ingenting.

Jag är helimpad och han har kommit längre än så här. Jag kan för mitt liv inte läsa och förstå en beskrivning som denna. Jag uppfattar inte mönstret och får inte ihop det i huvudet, IQ fiskmås typ.

Det ska bli spännande att se båten växa fram och hur han kommer att involvera Maximilian i detta bygge. Jag kommer nog återkomma med mer dokumentation när det är färdigt!

Nu ska jag titta i taket en stund och reflektera över denna dag. 

Annelie

Dela:

Lillebror vill bli fotograf och jag är frisk igen!

Äntligen har jag varit tillbaka på jobbet igen efter ett par dagars sjukfrånvaro. Under den tiden har även internet krånglat och vi har varit utan både TV och uppkoppling. Det har varit nyttigt och inte helt jobbigt även om det igår sög lite i internet-tarmen.

I tisdags var även lillebror hemma med mig då huvudvärken återigen slog till. När han piggade på sig pratade vi om fotografering och nu vill han bli fotograf! Med andra ord är han inte helt galet trött på mig och min kamera utan han börjar att utveckla ett litet intresse.

I söndags när vi hämtade honom från hans älskade mormor tog han helt plötsligt min kamera och började fota mig. Tyvärr mindes han inte att jag lärt honom att hålla in knappen innan han trycker av så det blev inte världens skarpaste porträtt men dock ett porträtt!

Gästfotograf: Maximilian Hallberg

Min prövning nu är att inte dyka på honom och forsera fram ett intresse utan bara bädda för honom om han nu skulle vilja börja att fotografera mer.

Jag har haft en hel del insikter dessa dagar. Jag vill börja jobba mer, lite tidigare än beräknat och jag börjar att hitta tillbaka till den jag egentligen är. De senaste månaderna har jag varit lite lost men nu börjar jag se en väg ur min bubbla av känslor och diverse trötthet. I am on my way! Dessutom kommer arbetsterapeften på hembesök idag vilket ska bli intressant...

Dela:

Vernissage, krånglande bromsar och hjärtskärande avsked.

Härliga söndag och Vernissage på det! Jätteglad och förväntansfull satte jag mig i vårt vrålåk, den sköna Cherokeen. Planen för dagen solkart detaljerad och humöret på topp!

Vi kom upp till byn. Det är den lokala benämningen på vårt lilla centrum. När mitt ärende där var avklarat förklarade maken lugnt att vi var tvungna att svänga in hem igen. Något var tok med bromsarna och vi var redan sena vill jag tillägga. Tur att jag är gift med en mekaniker som skyndade sig  in och bytte om till mek kläder. Vad kunde jag då göra, plocka fram kameran såklart!

Total fokusering bromsarna måste fixas, frugan ska på vernissage!

Det gick vägen och vi tuffade iväg. Väl framme vid Midsommargården möttes vi av fantastiska fotografier och människor. Jag träffade på en man jag tyvärr glömt namnet på (som vanligt) som kände igen mig härifrån FS. Supertrevlig! Nu måste jag däremot tänka mig för vad jag skriver i bloggen (haha) då det säkerligen inte är sista gången jag kommer träffa på människor härifrån. Jag KAN ju inte framställa mig själv som en halvgalen maniac.. ;) (även om jag stundtals i min ärlighet är halvgalen)..

Jag träffade på härligt färgstarka kvinnor från just Bella Pictura, mycket intressant vill jag säga!

Efter Midsommargården styrde vi vår bil mot mormor och Nynäshamn. Lillebror stod på agendan och skulle hämtas hem. Det knöt sig lite i magen då jag visste vad som väntade. Avskedet, det där svåra, tunga och tårfyllda...

Min mor bor högst upp i ett höghus med UNDERBAR utsikt. Här tar jag en cigg efter maten och nu börjar det dra ihop sig till hemfärd. En början till avsked tog nu form och jag var inte sen med att ha kameran redo...

... De sitter och småpratar och mormor viskar något till Maxen. Det måste ha varit något extra roligt för strax efter brister de båda ut i ett hejdundrade skratt som även jag inte kan låta bli att instämma i. 

De behövde nog båda detta skratt.. De andra bilderna får tala för sig själva. Avskedet rörde upp massa tankar för lillebror. Hur gammal är jag när mormor dör? När kommer mormor att dö? Jag vill ha kostym på mormors begravning. Är mormor lika ledsen som jag nu? Vad ska jag bo om ni dör? Vi besvarade frågorna lugnt och sakligt och till slut klingade gråten av och lugnet infann sig.

Nu är allt lugnt. Telefonsamtalet med mormor avklarat och nu är det dags för sängen. Det blir det även för mig snart. Mitt öga kliar fördärvat och rinner. Jag fryser och har lite ont i huvudet. Jag tror att tröttheten nu gör sig redo att däcka min lyckliga kropp!

//Annelie

Dela:

En mormors kärlek och ett barnbarns likaså.

En helt vanlig lördag men för ovanlighetens skull utan lillebror. Han befinner sig hos sin mormor, sin älskade mormor. Hela helgen ska han vara där. Vila, bada badkar och äta hennes goda bullar. De har sin alldeles egna connection de där två. Hemma hos henne har han egna grejer, de har sina egna regler och hyss för sig som jag inte förstår. Det är kvällsfika blandat med frukost på den speciella brickan sittandes i vardagsrummet med tv:en på. 

Jag vet oxå att när kvällen kommer i morgon och vi har hämtat hem honom så kommer han gråta efter henne, vilja ringa och checka att hon är ok. Vad jag älskar deras relation. Den får mitt hjärta att sjunga.

En bild från förra sommaren. Jag är så galet sur att händerna hennes är avklippta. Jag vet inte varför och originalfilen finns inte kvar..*morr*.

I sin mormors famn har han befunnit sig sedan han bara var ett par dagar gammal. Fantastiska mormor. Även denna original fil är borta med vinden men detta var vad jag presterade då och även denna bild är ett minne för livet även om den kvalitetsmässigt sett kanske är bedrövlig.

Ett avsked, minuten innan och känslorna är frenetiskt på väg att slå över för de bägge två. Strax efter satt en gråtandes Maxi i bilen med en saknad över sin mormor som slet sig lös i hans bröst. De hade då tillbringat en vecka ihop.

Jag hoppas att det finns fler mor/farmödrar där ute som får uppleva den här speciella kontakten med sina barnbarn. hon har den även med de stora tonåringarna som ofta åker ned till henne för allmän vila med tillhörande lugn och ro.

Vad gör jag själv då, denna "barnlediga" dag. Jo jag skuttar runt och lyssnar på musik för att i nästa stund ligga med kameran i soffan och beskåda min kärlek via linsen. Han kämpar fanatiskt med att efter ett års väntan från min sida sätta in ett handfat i vårt pyttebadrum.

Nu ska jag vila dock. Det är ett intressant vernissage jag vill besöka i morgon och energin behövs, i sanning!

Annelie

Dela:

Ord och härliga ungar.

Jag undrar om jag bör skapa en vanlig blogg. För stunden är jag inne i en tänkande fas, med livet i fokus. Ord som pockar på och vill ut. Kanske skulle jag ta mig i kragen, släppa allt och skriva den där boken jag drömt om hela livet. 

Egentligen borde jag kanske inte alls skriva i kväll men jag har sedan jag knäckte koden till skriftens magi just använt mig utav denna kanal. I ettan skrev jag diktböcker för brinnande livet. Jag läste tidigt vuxenböcker och drömde mig in i en verklighet jag inte ens förstod. Min första vuxenbok glömmer jag aldrig titeln på, "Kungens Anna". Vad den handlade om har jag glömt men känslan av att läsa en tjock bok med liten text har bränt sig fast i min kropp.

Jag tror att jag struntar i orden, kväver dem i stället och lägger in lite bilder från tidigare idag. Bilder som får mig att må bra och återkalla känslan av glädje inom mig.

Jag satte på fel skiva när vi skulle ha en liten stund av sång. Skivan som jag spelade var det vackra musiken som barnen somnar till på vilan. Maximilian som besökte mig idag smet snabbt in i ringen och gjorde sin meditations grej han älskar...

När en blivande 9-åring besöker en förskola blir det oftast ett herrans liv och rörelse. Populär bland småungarna blir han, både på gott och ont...

Att röra sig fritt till musik som väcker glädjen inombords är super bra för själen, och förskolebarn!

Denna gata av is är min verklighet. Här ska jag hasa mig fram om jag inte åker buss. Den är dessutom full med hundskit. Riktigt läskigt faktiskt att vandra utan broddar här.

//Annelie

Dela: