Emotionalpictures

I´m nurtured by love, truth and wisdom

Min är bild vidare till FINAL och äntligen är jag tillbaka!

Äntligen har jag tid att skriva lite. Den senaste månaden har varit HELT hysterisk i vår familj. Jag har lärt mig att sortera och fokusera på det som är viktigt så bloggen har legat nere, så även kameran rätt mycket. Inte för att det inte ÄR viktigt så klart utan för att vissa saker måste helt enkelt gå före, typ familjen.

Det har varit läkarbesök, möten, egna besök, migränanfall, VAB-dagar, 40-årsfest, you name it!

Jag har inte ens haft tid att svara på kommentarer och de tidigare kommentarerna från mitt förra blogginlägg. Det svider lite men jag börjar beta av nu, i min egen takt. En förkylning med halsont och feber har tagit över min kropp vilket innebär en del vila och möjligtvis nu tid att återvända till denna värld som jag så helhjärtat älskar.

För en månad sedan skickade jag in en bild till en tävling som arrangeras av en sida på Facebook, fototävling.nu. Temat denna gång är Tema Detaljer och jag skickade in en bild lite på måfå i sista stund. Döm om min häpnad och stora glädje, den blev utvald som en av finalisterna! Det är alltid lika roligt att få lite kredit för en bild jag tagit.

Detta är bilden jag skickade in. Om du klickar på den kommer du till sidan där alla finalisterna presenteras. Självfallet blir jag glad om någon röstar men det är inte så viktigt i sammanhanget. I min värld är det fantastiskt att bli utvald av 600 andra bilder och det kommer jag leva länge på!

Min son är helt fascinerad av Michael Jackson. Han sjunger, dansar och "moonwalkar" mest hela tiden. Jag gillar det skarpt!

Så här kul kan det vara att äta tårta, glass och fira Tompa på hans 40-årsdag!

Och så HÄR kul kan det vara att fylla 40 och till slut efter många om och men få ihop en liten tillställning mitt i den familjelokala tokstressen. Vi lyckades faktist även om vi tänkte att vi skiter i det. Det blev bra med grillning, goda vänner och senare en sväng till puben!

Mindre rolig har denna period varit för Maximilian. Migränattackerna och "känningarna" har avlöst varandra. Här ligger han i det våta gräset och vill säga mig något. Jag frågade som vanligt om jag fick fota honom och det fick jag, om han fick bestämma hur det skulle vara.

Vi har avverkat ett besök hos en Barnläkare som skrev en remiss till Barnneurologen för vidare koll då det faktiskt påverkar honom så pass mycket. Frånvaron i skolan är hög och min statistik på VAB-dagar (Även hans pappas) skjuter i höjden. Men, lilla killen är det viktigaste och hans välmående likaså.

Innan jag bäddar ned mig i soffan slänger jag in denna bild. Den ger mig glädje och ett fniss vilket jag med mitt tunga, febriga huvud behöver! Den är ifrån kosläppet jag fotograferade och när det liksom var "över". Härliga gullungar!

Om det är någon mer härifrån fotosidan som är med i tävlingen jag ovan nämnde så passar jag på att önska lycka till! Jag har faktiskt själv röstat på en av bilderna som jag fastnade för och som i mitt tycke är väldigt vacker...

Ha en bra dag alla, nu blir det soffläge, the och TV...

Postat 2011-05-30 08:31 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Fotouppdrag som ger fjärilar i magen!

Jag är skitnervös. Idag ska jag som inhyrd fotograf dokumentera kosläppet på den lokala bondgården ute på Gålö. I fredags planerade vi och idag ska det ske. Regnet hänger i luften, det är kyligt ute och jag vaknade en halvtimme innan klockan skulle ringa.

Det är så mycket som kan gå fel, inbillar jag mig. Hon som frågade mig gillar mitt sätt att fotografera så det enda jag behöver göra är att vara jag. Just nu spelar det ingen roll för jag är så förbannat nervig.

Det viktigaste är inte hur korna beter sig vid utsläppet utan att få till bilder på folkmassan som tydligen brukar vara enorm. Vi har planerat att jag ska upp på ett tak för att få med lite helhet av jippot, jösses!

Det är även en massa andra aktiviteter, som Ponnyridning, olika stånd med mera. Det ska oxå med. Det kommer att ta hela dagen och fjärilarna i magen vill inte riktigt ge med sig, huva!

Håll nu tummarna gott folk, att regnet inte börjar strila och att solen egentligen håller sig borta (haha).

Slänger in en av test/tränings-bilderna av Maxi. Jag saknar fortfarande en liten hatt på honom!

May the universe be with me today (och några tummar ifrån er) (skratt)

//Annelie

Postat 2011-05-15 06:49 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Blixt, bildidé och en faslig massa träning (och en portion dåligt självförtroende).

Det trillar in förfrågningar nu. Människor som vill ha deras barn porträtterade, sig själva och även husdjur. I mitt stilla sinne undrar jag om jag är redo och tvekar lite stundtals.

Igår kväll infann sig just en sådan stund. Jag kände hur jag egentligen borde lägga detta på hyllan och helt enkelt skita i min plan och gå tillbaka till att enbart fotografera mina stackars ungar och familj.

Dessa tankar blev till ångest och för att mota bort dessa kalla klor runt mitt hjärta vädjade till min yngsta son att "ställa upp" på att låta mig träna på honom. Efter en stunds hård förhandling blev priset en extra halvtimmes uppetid.

Bilderna nedan är enbart i tränings syfte. Att "arbeta" med en idé som visade sig för mig och sedan försöka få ned den på bild och fånga ögonblicket även om det nu inte handlade om ögonblicksbilder utan att gripa tag i en känsla. Självfallet använde jag mitt fasta objektiv och försökte tänka "komposition" från första sekunden.

Dessutom vill säkerligen inte alla människor som korsar min fotografiska bana ha bilder i färg. Det svartvita, det monokroma och sepia är jag men om jag ska lyckas med min plan måste jag behärska färg och i ärlighetens namn tycker jag att jag suger på det.

Jag har på barn numera börjat vara lite mjukare i min efterbehandling av bilderna. Jag vet att skjortan Maximilian har på sig är på tok för stor (han äger ingen vit skjorta själv utan fick hänga på sig en av sin fars). Det jag ville åt här hur det vita blir (skjortan) i kombination med en söt liten pojke som drömmer sig i väg vid ett staket som detta. Jag är lite sur att vi inte hade tillgång till en sådan där gammal läcker hatt.

Fungerar det? Är det alldeles för novis/amatör-aktigt eller kan detta vara en idé att arbeta utifrån?

Om man gillar bilder som denna, tonen, det mjuka och det ljusa, fungerar detta då?

Här börjar han tröttna lite. Det ser jag som mamma i hans ögon (haha). Men helt ärligt, denna bild i färg? Vad bör jag tänka på?

Här börjar han bli förbannad och uttråkad och undrar varför i h-vete han måste ha denna pinsamma lädermössa på sig. Det kunde jag inte svara på utan hänvisade till att han nu var "min" högt betalda modell i träningssyfte!

I dessa bilder ovan har jag dessutom använt den inbyggda blixten. Det känns nästan pinsamt och att jag är ute på okänt vatten då jag helst tar in det naturliga ljuset och gör vad jag kan utifrån det. Men om nu min förbaskade plan ska fungera måste jag även behärska att använda blixt. Självfallet ska jag när ekonomin tillåter införskaffa mig en något bättre blixt. Jag använde mig av knappen +/- som jag inte vet namnet på och ställde in ett minusvärde som kändes ok.

För blek?

Många frågor blev det, jag vet. Egentligen slänger jag nog ut dem mest för mig själv, för att försöka hitta tillbaka till den ömtåliga lilla sträng av självförtroende inom mig som stundtals gömmer sig även om jag självfallet tar emot alla ord jag kan...

Ha en underbar dag alla, nu måste jag springa till jobbet innan jag återigen kommer försent.

//Annelie

Postat 2011-05-13 08:49 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Nikon Nikkor AF 50/f1.8D, jag älskar det!

Jag älskar mitt 50 mm:ers! Känslan är nästintill euforisk när jag lyckas pricka in en bild som jag egentligen inte behöver beskära speciellt mycket. Sedan om själva bilden inte är en pangbild spelar i nuläget ingen roll för jag tränar lite, eller mycket (hela tiden).

Igår, på jobbet när jag NÄSTAN hade slutat gick jag och en tjej in för att leta strumpor. kameran åkte fram då hon hade blommor i håret, härliga unge!

Hon är inte lätt att fånga, rör sig hela tiden och poserar inte utan det gäller att vara snabb om jag ska hinna med i svängarna. Helt plötsligt stod hon vid ett fönster och tittade ut. Jag fick då pressa mig in i ett hörn och krypa ihop inne vid själva hyllan där barnen hänger sina kläder. Men vad gör jag inte om det visar sig en bild i mitt huvud, blixtsnabbt som jag sedan ska försöka fånga innan lilltrollet har förflyttat sig igen?

Här är själva originalet, helt obearbetat RAW-fil.

EXIF
Kamera: NIKON CORPORATION NIKON D7000
Bländare: f/1.8
Slutartid: 1/500 sek
Känslighet: ISO 250
Brännvidd: 50 mm

Den blev sedan till denna bild.

Slutresultatet blev såhär. Jag vill vara nära då sekunderna som hon står såhär är dyrbara, magiska och unika. Unika i den mening att tiden liksom stod stilla när tanken fladdrade iväg och hon försvann i fjärran.

Ni som har erfarenhet av barn vet att det går fort. Det gäller verkligen att följa med utan att störa och försöka bestämma. Då fungerar det inte och bilden, i mitt alldeles egna personliga tycke blir inte äkta (som jag kanske sett den i mitt huvud). Det är skillnad förstås om jag fotar ett "rent" porträtt" men om jag vill FÖRSÖKA fånga den känsla som omger situationen för stunden då gäller de ord jag printat ned ovan, för mig.

Anledningen till att kameran åkte fram var 3 stycken blommor som satt i Emmas hår. situationen förändrades och detta blev resultatet. Självfallet fotade jag även blommorna som hon så gärna ville se men inte kunde då de satt på baksidan (haha).

Så, jag älskar mitt objektiv och tackar fanatiskt de människor som gett mig rådet att verkligen ANVÄNDA det och lära mig se bilder utifrån det som verkligen är.

//Annelie

Postat 2011-05-11 07:58 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Nya kattbebbar och härligt humör!

Så här glad känner jag mig, just idag!

Jag var till och med tvungen att lägga till lite vitt ludd. Med andra ord, jag känner mig sådär pirrigt glad, nästintill barnsligt men i en god mening.

Igår vabbade jag. Migränen slog återigen sina klor i min Maximilian vilket i och för sig alltid är jobbigt, både för honom och för mig som får ändra dagsplaner och stanna hemma då jag egentligen BEHÖVER arbeta. Alla behöver arbeta så klart men mina rutiner liksom spricker och jag får ladda om.

Vid 15-tiden hade jag ett möte med Chefen, försäkringskassan och min arbetsterapeft. Det finns nu inget fog för att jag ska fortsätta vara sjukskriven på 25% utan när den perioden jag nu är inne i avslutas så går jag upp till heltid. Tanken är lite svindlande men ger mig ett pirr i magen och en förväntan på att det faktiskt kommer att fungera.

Detta lilla monster flyttar hem till oss om 10 dagar. Vår tanke med att Puma skulle få bebbar var att vi vill ha två katter. Nu gick allt så brutalt snett och vi förlorade henne och alla kattungar. Huset känns tomt, det saknas något men hos en av kattmammorna som tog till sig våra ungar fanns det snart leveransklara, ursöta bebbar. Två av dessa flyttar snart hit! Det finns en mening med allt.

Jag sa högt när vi såg kattungarna att inte en svart katt till. Det smärtade i mitt bröst då jag sände vår Puma en tanke. När jag väl satte mig ned kom denna söta hårboll efter stund. Klättrade upp i mitt knä och började slicka på min hand. Jag lyfte upp den, tittade in i ögonen som tittade nyfiket tillbaka och så tog jag den mot min kind. Den slickade mig då i ansiktet. Ok, den valde mig, so be it!