Emotionalpictures

Siluett

Vi är hemma igen! Inte för att det är jätteroligt eller hur skönt som helst precis, hade gärna kunnat stanna ett par dagar till.

Tog ett par bilder såklart och jag fastnade för just denna. Har ALDRIG jobbat med en bild som denna och undrar helt enkelt om den ser ok ut eller om jag är HELT ute och cyklar? 

Vet inte om jag ska ha den HELT svartvit eller om jag ska behålla lite av färgen? Hur uppfattsas den på andra skärmar?

Nu ska jag packa upp och fortsätta med det jag lade ner i fredags..

//Annelie

Dela:

Mariefred, here we come!

Vi rymmer idag. Jag packar som en galning i de nya lådorna min älskade Kärlek införskaffat till Jeepen.  - Du förstår älskling, det är bättre att ha lådor som är kompletta sedan när vi bara drar i väg!

Detta är min sista lediga dag för denna sommar. Jag valde att vädja till min man att rymma med mig och Maxen istället för att jag ska fastna i ångestens käftar hela helgen och sörja att tiden gått så fort. Vi åker till Mariefred.

Det känns som en dröm. Jag har äntligen hittat en liten låsning inom mig, tittat på den för att i nästa andetag förlösa den och släppa mig fri. Jag tjänar på det, mina älskade tjänar på det.

Allt som skulle bli gjort igår blev inte gjort. Jag borde känna stress, jag borde känna ångest över att min så noggranna plan så brutalt föll sönder i fragment. Jag gör inte det. Min makes ord smeker mina tankar när mitt hjärta snuddar vid de sylvassa mörkaångestkäftarna - Det löser sig, grejerna är kvar när vi kommer hem, utvilade och fyllda av energi...

Jag litar på honom och packar vidare.

//Annelie

Dela:

För mänskligheten brinner nu mitt ljus.

För mänskligheten och alla behövande.

Annelie

Dela:

Den evinnerliga diskussionen om analogt och digitalt fick mig att söka min egen sanning.

"- Från ett mörkt rum till digitalkameran

Människan har alltid försökt att avbilda verkligheten. Man målade grottbilder, högg i berg och prydde gravkammare. Men omkring 1500 år f kr upptäckte kineserna att om man släpper in ljus i ett mörkt rum genom ett litet, litet hål, så projiceras en suddig bild (dock uppochnervänd) av världen utanför på väggen mitt emot. Grundprincipen är fortfarande densamma, att fånga en bild med hjälp av ljus och en lins. Detta kallas i dag att fotografera, med hjälp av en kamera." ( källa)

Jag kunde inte låta bli att försöka söka lite på nätet om kamerans och fotografins historia. Det pågår så många diskussioner om analogt VS digitalt att jag blir helt snurrig och faktiskt ibland känt tvivel om att det jag själv pysslar med är att fotografera. Jag behöver själv, med eget ansvar söka svar.

"Detta rum, där man släppte in ljus i ett litet hål, kom senare att kallas ”Camera Obscura”, som på latin betyder ”Mörklagt rum”. I mitten av 1500-talet användes Camera Obscura flitigt av målare och konstnärer. I slutet av 1500-talet utvecklades tekniken, och blev väldigt vanlig som ritinstrument när man skulle använda det till porträttering. Vid den här tiden hade man satt i en lins i öppningen på Camera Obscura, för att få en klarare bild.  När man sedan kom på att kemikalier som utsätts för ljus mörknar i ljuset, så blev det möjligt att bevara de projicerade bilderna. 1650 kom man på att man kunde få en bärbar Camera Obscura med två lådor, ett rör, två linser och ett titthål." (källa)

Om nu detta är sant så innebär det för mig i alla fall slutet på att ens bläddra igenom de pågående och kommande diskussioner om vad som är vad, analogt eller digitalt, photoshopande eller inte och bara STOLT fortsätta att bära utvecklingen vidare och göra min grej utan att ens behöva fundera på om jag gör "rätt" eller om jag gör "fel".

De grottmänniskor som ristade ned SIN bild av verkligheten ristade helt enkelt ned SIN bild av just verkligheten. Jag avbildar min verklighet efter vad JAG ser i mitt sinne och använder mig utav den teknik som finns tillänglig idag. Hade grottmänniskorna haft tillgång till en kamera kan jag i mitt stilla sinne tänka mig att i alla fall några av dem hellre skulle använda en digital kamera än vad de på den tiden hade tillgång till (verktygen och pulvret eller vad det nu var). Jag småler även vid tanken på att det säkerligen skulle pågå SAMMA diskussion då som nu. Vilken verklighet är sann, den som är ristad eller den som är avbildad med en digitalkamera? Verkligheten sitter i avbildarens huvud och sinne och är lika unik som antal levande människor på jorden.

Om nu tekniken, förgrunden till dagens allra senaste kamera på marknaden, upptäcktes redan 1500 f kr,  cirka 3500 år sedan vore det fantastiskt märkligt om inte dagens kameror såg och verkade annorlunda ut än den som allra först tillverkades? Med andra ord känns snacket om analogt vs digitalt i mitt sinne lite snurrig med tanke på att den digitala tekniken enbart existerat sedan i mitten på 70-talet.

Självfallet undrar jag vad allt detta bottnar i men samtidigt så förstår jag att DET svaret står skrivet i stjärnorna och egentligen inte intressant i det stora hela. Det intressanta däremot är det jag tidigare nämnde att JAG inte längre behöver fundera på om jag är en äkta fotograf eller en fotograf plastigt skapad av 2000-talets teknik och utbud. Jag följer utvecklingen, jag ÄR utvecklingen för jag medverkar och lever i dag och inte när jorden bildades.

Jag hittade grunden till dessa tankar här. Titta gärna in och läs om du känner för det. Där finns även en källförteckning.  Jag tycker det var intressant och lärorikt och det hjälper mig att finna min sanning i denna röra!

Jag försöker summera vad jag vill komma fram till. Några kineser upptäcker hur man kan projicera en bild genom ett litet hål och ett mörkt rum. Senare upptäcker man att om man sätter en lins framför så blir avbilden skarpare. Man upptäcker att det går att föreviga "bilden" med hjälp av kemikalier och senare, runt 1650 kommer man på att man kan göra en "bärbar"  Camera Obscura. Man upptäcker blixten som hjälpmedel osv osv... Vi snackar flera hundra år bakåt i tiden och här sitter vi nu och undrar om vad som är äkta, analogt eller digitalt utan att egentligen ta med i beräkningen att den faktiska utvecklingen ALLTID gått framåt.

I mörkerrummet kunde man tydligen, skugga, göra ljusare/mörkare, framhäva detaljer för att få fram en viss känsla mm och allt med kemikalier och och diverse hjälpmedel. Det går idag att göra detta och så mycket mera i det digitala mörkerrummet so what´s the problem? Den teknik som känns bäst för den unika individen är den teknik som är bäst för den unika individen. Om individen känner ett behov att hävda att det ena eller det andra är "rätt" får det stå för den individen och jag behöver fortsättningsvis inte ens läsa om det inte intresserar mig då jag äntligen hittat lite svar som bidrar till just min unika individs sanning, yay!

Sedan kan man fortsätta det eviga tugget om vad som är foto, vad som är bildskapande, vad som är äkta vs inte äkta, vem som är fotograf och vem som inte är fotograf, vad som är verklighet och vad som inte är verklighet. För mig är huvudsaken att man står för det man gör och skapar. Jag tycker i alla fall att det är väldigt intressant (om nu detta är sant) att "Camera Obscura" användes redan för 500 år sedan som "hjälpmedel" av både KONSTNÄRER och MÅLARE så i min verklighet går alltså konst, skapande OCH fotografi hand i hand ;) 

DET tänker jag nu forska vidare i!

Jag borde tillägga att den fotografi form jag pratar om är den jag själv utövar, porträtt, situationsbilder med mera. Att manipulera och ta bort detaljer ur ett fotografi för att sedan hävda att det är ett dokumentärt fotografi är en annan sak, med vilken teknik man än använder sig av, analogt, digitalt eller grottmålningar. Jag menar, fanns det en död människa på ett fält fotograferat av en fotograf som sedan plockas bort funkar det nog inte att påstå att det är ens egen verklighet, den döde låg ju där. Om man däremot plockar bort små detaljer som är störande i ett porträtt som kanske ska hänga på en vägg i ett vardagsrum och förgylla verkligheten för en individ och inte rapportera viktiga händelser ur historien är en annan sak, i mitt högt personliga tycke. Så jag kryssar nästan alltid i rutan om att mina bilder är manipulerade för att försäkra mig om att jag står för det jag gör och publicerar.

//Annelie

Dela:

Talande ögon, en duktig "modell" eller bara löjliga moderskänslor?

Härom kvällen, vid läggdags för min yngsta son (den stora sköter sådant själv, äntligen), låg vi och småpratade lite i mitt "nygamla" rum. När jag sedan bestämt (men med kärlek) sade att det NU var dags att sova lade han sitt huvud på sned, log sockersött och frågade om vi inte kunde foto lite istället. - Jag menar, det är inte SÅ ofta jag ber om det mamma, eller hur? Killen har rätt. Allt som oftast får jag betala honom lite lön, muta honom liksom och han är en enormt duktig förhandlare redan vid så unga år (en bra egenskap tycker jag även om det gör att jag får jobba hårt i dessa förhandlingar).

Maximilian är väldigt duktig (i mitt tycke, färgad av enorma moderskänslor och kärlek) på att uttrycka sig med ansiktet. Han liksom talar med ögonen och kan blixtsnabbt kliva in i en känsla när vi pratar under själva knäppandet. Ofta, efter en liten stund förlorar han sig i tankar och jag väntar ut honom med vetskapen att han snart tystnar och bara "är" och poserar.

Så, nedan följer en bildserie. Av 40 bilder valde jag ut 17 stycken och vet ni vad, jag förlorade mig totalt och när jag till slut upptäckte vad klockan var höll jag på att smälla av. 4 timmar hade sprungit iväg och klockan var när jag upptäckte det 02.30. Jag har lekt och överdrivit rejält med dessa bilder, i syfte att "träna" och bli medveten om HUR länge jag egentligen sitter och redigerar.

Bild 1.

Obeskuren. Lite suddig...

Bild 2.

Här började jag få till skärpan. Däremot hade jag lite problem med att få till ljusinställningarna så det fick bli som det blev...

Bild 3.

Lite bus med mamma...

Bild 4.

Bild 5.

Bild 6.

För mig, det vackraste som finns! Däremot är hans huvud lite för "stort" här, i förhållande till kroppen, eller?  Borde lära mig hur en "modell" ska vrida på sig för att det ska bli symmetriskt?

Bild 7.

Han har tonåringar till syskon vilket JAG ser med denna "pose" (oh dear).

Bild 8.

En "trött" kille.. ;)

Bild 9.

Här börjar han ta över och välja själv hur han vill posera. Ljuset kommer från ett fönster till höger. Gäller även bilden nedan.

Bild 10.

 Bild 11.

Lite galen redigering kanske. Bilden från början var väldigt ljus och helt fel exponerad av mig men HAN själv gillade denna så jag gav den en chans...

Bild 12.

Han flyttade själv till fönstret och jag låg en liten bit ifrån, hängandes över en byrå för att få stöd till kameran. inte lätt med ett 50 mm:ers i ett väldigt litet rum.

Bild 13.

Bild 14.

Bild 15.

Bild 16.

"Hug Me" (nalles namn) fick vara med på ett hörn..

En av bilderna berörde mig starkt då jag klistrade in inställningarna (typ övade på att öka flödet i min redigering). Egentligen var den "misslyckad" men av någon anledning valde jag den ändå. Jag kan inte sätta fingret på min känsla men att känna "otäck" över en bild jag själv knäppt, jobbat med och som dessutom är på MIN son känns lite konstigt. Jag har ändå berstämt mig för att lägga upp den. Min älskade bästa vän reagerade om än starkare på den när hon såg den igår. 

Bild 17...

Lite senare, när jag har tid vill jag prova att lägga upp denna bildserie i ett eget album eller hur man nu gör här på FS. Hinner inte nu. Helt plötsligt har 1.5 timmar sprungit iväg och livet kallar på mig brutalt.

Självfallet faller inte dessa bilder (eller redigeringen jag valt) alla i smaken. Ni som gillar denna typ av bilder, det ljusa eller hur man säger, får gärna tala om för mig om jag är på rätt spår eller inte...

Det blev långt med många bilder. Hoppas ni orkat igenom och inte somnat och jag önskar er alla en underbar sommardag!

//Annelie

Dela: