Emotionalpictures

Tankar i vardagen

Ibland står tiden stilla. Likt ett smäktande vakuum stannar allting omkring oss upp och vi kommer inte undan.

Vi har valet att stressa oss ur detta vacum. Vi har även valet att vila där inne, vila och ge oss själva eftertanke och lugn.

Det finns inga måsten som försvinner. Att leva i nuet är som att ge oss själva den högsta vinsten i livets lotteri.

När vi lär oss att leva här och nu så öppnas det dörrar vi inte trodde existerade. Den förrädiska vardagsstressen äter upp oss inifrån och skapar en spiral som sakta bryter ned det vi egentligen ville från början.

Det är i nuet vi kan andas, leva och frodas. I nuet väcks tankar om framtiden, vi kan tänka klart och redigt och med kärlek fortsätta vår väg framåt.

Idag har jag dragit en vinstlott i mitt livs-lotteri. Det är med lugn i mitt sinne och frid i mitt hjärta som jag nu möter dagen. Jag ska börja i min trädgård och låta dofterna av de mogna jordgubbarna hela min stressade själ.

Dela:

Jag missar Säter-utställningen, jag snubblade på målsnöret...

Solen skiner, det är varmt och härligt ute. Just nu skulle jag ha befunnit mig bland likasinnade och med pirr i magen deltagit i min första utställning.

Istället sitter jag här med en ledsen och besviken klump i magen. På grund av olika omständigheter kan jag inte delta. Från det jag tackade ja och började bearbeta min osäkerhet och mina känslor om att "duger jag", är jag tillräckligt "duktig så har jag sakta men säkert byggt upp mitt självförtroende. Därför känns det extra surt att "snubbla på målsnöret".

Som plåster på mina osynliga sår tänker jag att min tid kommer, jag är fortfarande ung (nåja, ung och ung) och jag har tiden framför mig. Det går fler tåg. Dessa bilder nedan är de jag hade valt ut för utställningen i Säter...

Det som förvånar mig i valet av mina bilder är att jag anser mig vara mer dragen åt det svart vita hållet men att bilderna jag valt är i färg. De är tagna vid samma fönster men vid olika tillfällen. Ljuset är naturligt och jag har bearbetat dem i Lightroom 3.  

Vid alla 4 tillfällen har jag använt ett fast, billigt 50 mm:s objektiv och tryckte mig mot en vägg för att få med "modellerna" i bild.

Jag önskar deltagarna lycka till och sänder en extra tanke till Peter Engman som är en fantastisk människa och eldsjäl. Denna gång får han vila från "gräshoppan" men I´ll be back! ;)

//Annelie H

PS: Jag har skapat en egen Facebook sida. Kika gärna in om Ni känner för det!

Fotograf Annelie Hallberg, Emotional Pictures 

Dela:

Vi har skaffat Puli-Valpar... Vem valde vem egentligen?

För en vecka sedan gav sig min man och jag ut på en resa. Den tog oss genom Sverige och slutmålet var Karlstad.

Vyerna var vackra och vi var väldigt förväntansfulla. Under flera år har vi pratat om att skaffa hund. Vi bor på landet, har stor naturtomt, härlig skog runt knuten, havet och fina ängar. Livet vi lever innefattar mycke utevistelse i skog och natur och camping. Vi har tänkt att när rätt tillfälle och hund dyker upp så är det dags.

Dagen var nu inne och vi var på väg för att hämta hem en Puli-kille.

Väl hos uppfödaren möttes vi av 3 supersöta, svarta små hårbollar. Vi visste att valet stod mellan två hannar då tiken skall stanna kvar. Vi hade noga förberett oss på HUR man på ett sunt och bra sätt "väljer" valp. Vi var helt inne på att välja den lugnaste av dem och inte förföras av en framfusig och charmig valp.

Jag fick på en gång kontakt med en av killarna. Uppfödaren beskrev honom som stjärnan i kullen, framåt och lekfull mm. Det ringde en liten klocka i mig och jag blev uppmärksam på just den valpen och tänkte att hmm, hur har vi nu planerat egentligen.

Just den valpen hade ett blått halsband på sig. Han valde att gå undan, lade sig ned och tittade på mig. Sedan strosade han fram, helt lugnt och satte sig framför mig. Vi tittade på varandra, nosade lite och så gick han iväg en bit och lade sig lugnt ned igen.

Under tiden lekte de andra valparna runtomkring men den "blå" låg lugnt och stilla. Efter en liten stund strosade han fram till mig igen, kom nära (jag satt på huk) och lugnt började han nosa igen för att sekunden senare lägga huvudet mot mig. Jag lade mitt huvud mot honom och så satt vi en bra stund. När jag tänkte tanken att ok, det är klart, vi väljer dig så backade han undan lite och så började han leka med sina syskon.

Det var precis som att han ville visa att ok, jag är lite vild och stark men jag KAN vara lugn om det är det du vill. När jag sedan tittade på honom igen lade han sig ned, sträckte ut sig och somnade.

Att vi sedan åkte hem med TVÅ Puli-killar är en helt annan historia men vår känsla och intution säger oss att vi gjorde rätt val.

Valparna är fantastiska. Vi är kärleksfulla men bestämda. De har ett strikt schema vi följer (MAT/KISS/LEK/TRÄNING/VILA) och resultatet efter en vecka är att de sover lugnt hela natten, de är redan rumsrena (ett fåtal olyckor första dagarna då vi inte uppfattade deras singaler rätt). De kan nu även gå i koppel (inte perfekt men ändå).

De är otroligt följsamma och "lydiga" (ett ord jag egentligen inte gillar) men testar oss såklart. De är vilda när de busar och leker men så fort vi ger kommando på att nu är det vila/lugn och ro som gäller så följer dom det på ett sätt jag imponeras av. Hela familjen inklusive Svärmor i huset bredvid följer samma regler och gör lika (inte nafsa händer, hoppa vid hälsning osv)

Det är som att dessa killar alltid funnits här och det känns så självklart. Nog dravlat om detta. Jag har bestämt mig för att denna blogg inte ska vändas till en hund-blogg för det finns det andra forum för  men just detta ville jag berätta om för det känns så galet bra!

Här har vi honom, den "blå". Vi har döpt honom till Blue. Här är köpet klart och nu visar han sina rätta sidor (haha). Det är som att han säger "Hej då gänget, nu drar jag"! Vi hade inte ens tagit bort lappen på halsbandet...

Killen närmast kameran är Rookie, brorsan som även han fick komma hem till oss :)

Mysigt...

Nu är det snart dags att åka efter flera timmars prat och genomgångar mm.

Ska vi åka nu?

Lite bus och lek först (jag kan ha blandat ihop tiden mellan bilderna)!

Blue, med den speciella blicken... Han är absolut ingen mes, relativt skarp och otroligt stark mentalt. Han har en högre energi-nivå än bror sin men de matchar varandra perfekt!

Vilande valpar är mysiga valpar ;)

Två trötta killar som efter denna bild togs strosade in och la sig i sin fredade lya i hallen och sov gott. Flera timmar med alla tillhörande ljud i en relativt stor familj...

Nåväl, vi är lite i en valpkoma här hemma. Hemmet med tillhörande kaos är mer balanserat än på länge. Rutiner och regler mår nog alla "flockar" bra av... Ps: Igår hälsade de för första gången på nya människor. När den ena ville hoppa upp så sa tydligen husse ett lugnt litet "nej" och så satte han sig direkt och så hälsades det på ett lugnt sätt i stället.

Im in love.

//Annelie

Dela:

Plötsligt så händer det...

Ibland händer det saker i det stora underbara vi kallar livet som är så självklara och som känns så rätt. Precis som att det rätta tillfället smeker sin själ i skuggan tills det är dags att träda fram i ljuset när det behövs som allra mest.

Ljuset och det goda skiner igenom likt en kaskad av vackra färger och skjuter undan de mörka molnen som fördunklar ens sinne.

Vi lär oss att blicka framåt, att blicka uppåt och ha tillit och närhet till det som är viktigt i livet.

Och plötsligt så händer det. När vi återvänder till det som är viktigt och låter det inre barnet tala så finner vi oftast det vi sökt så febrilt och det härliga tillfället träder fram och föds i det vackra vi kallar livet.

//Annelie

Dela: