Emotionalpictures

Plötsligt händer det

Jag har ett ställe där stress, press, negativitet och all annan skit inte existerar. Det är en äng där tiden står still och där skönheten regerar.

Eftersom den ängen bara finns i min fantasi är det svårt att återskapa den visuellt för andra men det hör egentligen inte hit.

Hur som haver känns det bättre att mentalt gömma mig på en fantasiäng än att krypa in i hålet där ångestens svarta käftar klapprar mig i arslet.

Nu har det hänt. En av livets knutar har trasslat upp sig och även om trådarna är lite slitna är de nu vackert uppradade på livets väg och pekar oss i rätt riktning.

Vi bär upp varandra, det borde vi alla göra...

I sanning

Annelie H

Dela:

När andra hyllar vårens tecken gör jag det motsatta

Jag har en lista över vårens baksidor.. Det är en så kallad "shitlist". Varje år glömmer jag bort den i min längtan efter barmark, ljus och värmande vindar. Varje år blir jag lika förbannad då jag upptäcker dessa jävla tecken att nu är det verkligen vår.

Nummer 1 på min lista:

FÄSTINGAR OCH VÅRA HUSDJUR!

Häromdagen såg jag den. Det äckliga lilla krypet som sprider sina basilusker och virus så det står härliga till. Den kröp stillsamt och förnöjt i min katts päls som om den ägde rätten att invadera mitt husdjur. Förbaskade parasit!

Eftersom två av mina ungar drabbads av Neuroborrelios samt en av dem Borrelia-artrit så hatar jag dessa kryp. Som tur är var jag förberedd och har nu självklart satt på medel på både hunden och katten. Men som sagt, även om de inte suger sig fast på djuren så finns de i pälsen och kryper nog gärna över till oss, huva!

På andra plats:

HUNDBAJS!

Vart jag än går ligger det drivor av skit. Den annars så mysiga vägen genom skogen där jag känner doften av havet och vinden är fullständigt nerskiten!

Som hundägare blir jag vansinnig för hur svårt är det att hålla rent efter sin hund? Om du som hundägare läser detta och inte har förstått HUR man håller efter sin hund har jag gjort en kort manual/sammanfattning nedan:

Steg 1: hunden din bajsar.

Steg 2: Ta upp en påse ur din ficka, för in handen i den, böj dig ned och plocka upp bajset. Tips, andas inte förrän du har förslutit påsen väl.

Steg 3: Bär påsen i ena handen tills du ser närmaste sopkorg och släng sedan påsen.

Tredje plats, sist men inte minst:

MIGRÄN!

Jag har 3 stycken migräniker i min familj. När ljuset återvänder och vädret förändras så slår den till. Som en fasansfull demon anfaller den mina älsklingar och försätter dem i ett tillstånd av smärta, illamående och frånvaro.

Att stå vid sidan av när tex lillkillen har ett anfall som vi inte lyckats stoppa är fruktansvärt. Varje steg jag tar, varje ljud skär i honom och jag blir så hjälplös.

Våren är värst. Ibland slår den till flera gånger i veckan, ibland med ett par dagars mellanrum och allt vi kan göra är att försöka förebygga med bra rutiner, god sömn och snabbt sätta in medicineringen vid minsta lilla känning.

Men, våren är en tid då min son får hög frånvaro vilket medför stress pga skolarbete som halkar efter. Stress är något som påverkar migränen negativt så det blir som en spiral som stundtals är svår att bryta.

Nåväl, jag dyrkar våren, och ser alla de fina signalerna om att den är här. Samtidigt vill jag inte försköna utan visa att det finns en baksida som med så mycket annat i livet.

I morgon är en annan dag, då ska jag rensa hundskit efter andra, hålla tummarna för att inga fästingar har invaderat min bädd och hoppas att smärtans demon håller sig borta från min älskade lillkille, make och dotter...

I sanning

Annelie H

Dela:

Utställningstankar, sälja bilder eller inte är dagens största fråga

Jag har funderingar när det gäller min kommande utställning. Mina "bästa" bilder är nära porträtt på människor. Det vore det mest logiska att det är kring de bilderna som jag lägger mina tankar.

Samtidigt slås jag av tanken på varför man har en utställning. Är det för att visa upp sig, att ropa ut i världen att här är jag och jag älskar att fotografera eller är det för att man har en förhoppning om att sälja något?

Om jag ska ha tanken att sälja så går väl mina nära bilder på människor bort? Jag sätter ett frågetecken efter den meningen för i ärlighetens namn, jag har ingen aning om/hur mina bilder ska vara till salu eller inte.

Under tiden jag funderar bläddrar jag igenom olika mappar och även i mitt LR bibliotek. Jag blir så glad när jag som vanligt återupptäcker bilder. Att klicka runt bland mina alster samtidigt som jag släpper lös mina tankar är en bra kombination och jag sitter nog här en stund till och försöker fundera klart.

Bild 1.

Ur mina funderingar blev ett nytt album, "Flickan vid mitt fönster" till på FS som jag varsamt lagrade bland mina bilder. Jag tycker det är lite läskigt att lägga upp album men så får det vara.

Denna bild, är det en utställningsbild som visar mig som fotograf, om jag nu ska visa mig som fotograf för att jag ställer ut. Ni ser, mina tankar är både amatörmässiga och helt utan röd tråd.

Bild 2

"bakbunden"

Jag hittade denna bild. Nu är det ingen pangbild men om det hade varit det och jag valt att ställa ut den och någon vill köpa så vete fan om jag vill att maken min skall hänga på en vägg någonstans... vilka funderingar!

Bild 3

Kanske en typisk familjealbums bild men jag gillar den och jag gillar min lite lönnfeta make (haha)

Bild 4

Sedan en annan viktig tanke att knäcka. Kan jag blanda färg och svartvitt i en utställning? Hur blir det då med den röda tråden?

Jag får helt enkelt lov att fundera vidare, googla lite och se om jag hittar rätt i mina tankar. Vädret är ändå lite mulet och trist så något bättre denna eftermiddag har jag ändå inte för mig.

Dela:

Några bilder, lite tankar men sparsamt med ord, typ.

Bild 1

Sammanhållning. Men på vems villkor?  Får alla vara med?

Bild 2

Vad döljer träden? Är det verkligen så som talesättet säger? Ser man inte skogen för alla träden eller vad är det man inte ser när träden blockerar?

Bild 3

Vad händer om dimmans fuktiga droppar får fäste i din själ?

Bild 4

Vad ska vi göra med alla fula fiskar som simmar runt i vårt samhälle? Vad är logiskt och vad är inte logiskt. Ska vi spika upp dumhuvena på väggen för allmän beskådan eller ska vi försöka med något annat?

Bild 5

Finn fem små fel ;)

Bild 6

I himlen växer väl inga fiskar, eller?

Bild 7

Jag får nog ta en fika på det här och fundera vidare över livets gåtor...

I sanning

Annelie

Dela:

Unga fotografer på stranden och möte mellan en hetlevrad Ungrare och en söt Spanjorska

Tre dagars ensamhet har satt sina spår i min kropp vilket är nödvändigt för mig att inse. Jag behöver dra i min icke-existerande handbroms och anpassa mitt tempo efter verkligheten.

Med tung och värkande kropp satte jag på selet på mitt monster. Eftermiddagspromenaden hägrade och i sanning, jag varken ville eller kände någon större lust att släpa mig ut.

Ibland, hemska tanke men ändå jag måste få den ur mig, önskade jag att jag ägde en sådan där grej med en liten motor man kan sitta på och ÅKA på promenad! Jag skojar inte, en eftermiddag som denna skär varje steg i mina fötter, mina knän, mina höfter, min rygg och sprider sin mörka skit hela vägen upp till min nacke.

Men men, detta är mitt liv nu och  för att göra promenaden som jag ändå var tvungen att ta lite roligare spände jag på mig robocopskydden, hängde min kamera över axeln och bad en tyst bön om att något kul kunde väl hända i alla fall!

Bild 1

Väl nere vid stranden (det tar sin tid) stannade jag upp och lät solen spela över mitt ansikte. Det är vackert här där vi bor.

Bild 2

Och vet ni vad, det hände något kul som fick mig att glömma det tunga! På stranden såg jag två unga kvinnor med varsin kamera och när jag närmade mig fick jag frågan om de fick fotografera min hund!

Bild 3

Det visade sig att de hade en uppgift att utföra, typ skolarbete. Gud vad roligt! Det fick mig att fundera på vilken sorts fotograf jag själv hade varit om jag börjat så tidigt och dessutom haft fotografering på schemat. 

Bild 4

Är Matte fotograf vet man hur man ska posera ;)

Bild 5

Vi drog vidare, fluffen och jag.. Vår till höger, vinter till vänster. Här började jag faktiskt bli riktigt trött och ångrade mig nästan att jag inte vände efter det att behoven var utförda.

Bild 6

Jag vet inte viken planet han kommer ifrån, min älskade Blue. Jag behövde verkligen sätta mig ned och monstret VET att han inte får hoppa upp på bänkar (eller kissa på dom) men han stannade till och tittade på mig med en blick som bestämt sade "sätt dig ner för fan innan du tuppar".

Bild 7, typ...

Och jag satte mig ned, vilade och njöt av solen, vinden, den glittrande kanalen och att se min fyrbenta vän patrullera och vakta sin slutkörda Matte..

Bild 8

Bild 9

Jag vände faktiskt om, efter pausen. Döm om min förvåning när jag såg att de unga fotograferna fortfarande var kvar och utförde sina uppgifter. Det kändes lite kul faktiskt att se dem, inne i sig själva. Det vilade ett lugn över stranden som i och för sig strax skulle gå över i ett race utan dess like.

Bild 10

SPANJORSKAN VAR PÅ INGÅNG, RUNT KRÖKEN!

Bild 11

Detta är Selma, Blues absoluta favorit tjej. Hon är en Spansk vattenhund (hoppas jag minns rätt) och Blue är som sagt en Ungersk Puli. Det går hett till när de möts ;)

Bild 12

Jag undrar om han friar eller nått.. Jösses vad jag skrattade när jag såg denna bild, underbara hundar!

12 bilder, i en (muahhh)

Blue fick sin belöning för att han är så klok och jag kunde släpa mig hemåt med gott samvete. Efter ett sådant här race är han helt slut. 

Nu är JAG helt slut. Gubben är dock på plats, Lill Prinsen sover efter en dag med migrän, Blue snarkar och katten är ute för natten och jagar. Nu mår jag bra när vi är på plats och då spelar min fysiska kropp mindre roll. Mitt hjärta sjunger, min själ ler och nu ska jag äta en Billys panpizza och svepa ner den med lite cola, slappna av och njuta av att jag faktiskt fixat biffen med hunden, ungarna och ensamheten fastän EDS:en bråkar satan med mig.

Tomorrow, here we come!

//Annelie

Dela: