Emotionalpictures

I´m nurtured by love, truth and wisdom

Jag måste ta en paus...

..I mitt fotograferande. Jag har packat ned min kamera och ställt in väskan i garderoben. Om jag överhuvudtaget ska få något gjort i alla projekt jag den senaste tiden startat är detta en välbehövlig men ack så tråkig handling.

Jag ska ha min första utställning. Allt är bokat och klart, mail har skickats med bekräftelse där mitt namn står, mitt namn.. Jag fattar ingenting och jag har nu en period framför mig av planering, tankar och ännu mer tankar och jag behöver hjälp!

Samtidigt som detta besked ramlade ned likt manna från himlen håller jag på med mitt projekt” ”Att skapa min första fotobok”. Jag har verkligen oerhört svårt att välja ut bilder och framför allt att välja ut bilder och samtidigt vara objektiv.

När jag sitter och väljer bilder hittar jag andra bilder som leder mig vidare till olika mappar och till slut tappar jag bort mig och famlar förvirrat runt i diverse mappar och bibliotek.

Jag är kär i mina bilder. Jag tror fanimej att jag älskar mina bilder såsom jag borde älska och hedra mig själv. Genom bilderna lever jag och på något vis blir de till en identitet jag kan gömma mig bakom. När jag fotograferar och när jag redigerar är alla andra tankar som bortblåsta. Kontentan blir att jag förlorar mig in i den helande fotografins värld istället för att ta tag i det som jag egentligen borde, mitt liv.

Nu gör jag ett försök till att organisera mig och avsluta. Jag behöver avsluta saker för att komma vidare och som jag har tjatat ut denna fras. Nu startar jag operation ”avkoda intellekt usb:en i min hjärna” för att få ned skiten till ett känslomässigt plan i hjärtat och helt enkelt bara ”göra”.

Jag har en prioriterings lista halvfärdig i huvudet som jag snart ska skriva ned, printa ut och sätta på kylskåpet. Bredvid den ska jag med makens svarta gummiklet trycka fast en penna och stryka vartefter jag blir klar. Varje gång jag är klar med en uppgift ska jag belöna mig själv med en påse Bridge och en stunds vila på rygg i min sköna soffa.

Fast det är nog en ganska dålig belöning så jag ändrar mig. Jag kommer belöna mig med en stunds sjukgymnastik, en drink med naturpulver och en promenad i solskenet ;)

Nåväl, när jag irrade runt i mapp-labyrinten hittade jag lite bilder jag fastnat för...

Bild 1

Bild 2-3

Bild 4-5

Bild 6

Nu är det bäst jag skriver den där listan innan jag återigen sugs in i min älskade drömvärld som egentligen är en del av min verklighet, men ändå...

1. Utställningen

2. Boken

3. Papper

4. Papper igen

5. mm mm mm

Ha en trevlig kväll!

//Annelie

Postat 2013-03-23 20:48 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Släng offerkoftan för bövelen, snart är det vår!

Snön har fullkomligt vräkt ned idag.

Jag fattar ingenting.

Jag slår snart knut på mig själv av längtan efter ett slut på denna långa och tunga vinter.

Lillkillen är sjuk igen. Feber och halsont som avlöst sig själv med en skvätt migrän, så klart.

Just nu känns dessa visdomsord riktigt långt borta.

En uttråkad fotograf...

...Kan förvandlas till en kreativ, kanske.

Mitt i all negativ sörja jag slaskat runt i nu och egentligen tänkt att den här skiten kan jag bara inte dela med mig av på min "seriösa" fotoblogg, hittade jag denna bild.

Oj, tänk vad en löjlig liten bild med uttjatade visdomsord (inte ironiskt sagt) helt plötsligt kan förändra en sinnesstämning!

Jag förlåter den långa vintern och dagens snöfall.

Jag förlåter min från födseln försvagade bindväv som satt mig i min nuvarande situation.

Jag förlåter tandvärken som just nu dunkar satan och grumlar mitt sinne.

Jag förlåter maken som slött fastnat i sin iphone i soffan.

Jag förlåter mig själv för att jag stundtals faller och fastnar i min negativa osäkerhetspöl.

Jag förlåter min sons migrän och feber som gjorde att jag inte kom iväg på dagens viktiga möte.

Jag förlåter min inre oro över att inte duga och klara av en kommande utställning och intalar mig själv att jag är bra nog.

Men framför allt, jag förlåter mig själv och sträcker på mig för i det stora hela är jag bra som jag är.

I morgon är en annan dag, solen har åter penetrerat mitt hjärta med sina varma och livgivande strålar. Offerkoftan är som bortblåst och nu ska jag förnöjt krypa ned bredvid min iphoniserade och facebookande skägglurk till livsamrat!

//Annelie

Postat 2013-03-19 20:45 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

DX på FX och en promenad med ett 200mm:ers

Igår när jag följde min 10-åring en bit på vägen till skolan hade jag kameran med mig. Jag använder just nu det lånade 200mm:ers objektivet vilket är riktigt roligt. Det är ju ett fast objektiv som får mig att sakna mitt "lilla" 50mm:ers rejält!

Funderar på hur ett DX objektiv sköter sig på en FX kamera. Jag ska ägna en stund sedan och söka information på webben för min utrustning blir så lätt att bära samt att jag gillar utmaningen med att "zooma med fötterna". För stunden är jag oerhört glad över att jag ens kan hålla reda på de olika benämningarna som DX/FX även om jag rent tekniskt sett inte har ord på skillnaden.

Bild 1.

Mannen framför mig är en oerhört trevlig prick jag ofta stöter på under mina promenader med Blue. Hans tik Azka har precis löpt (hoppas hon är klar snart) och när Blue får vittring på henne blir han en helt annan hund, omöjlig att få kontakt med. Han är alltid så respektfull och viker av, ropar glatt att han tar en annan väg eller väntar med sin goa tik.

Samtidigt försöker jag passera med bestämdhet när Blue med febril instinkt inte vill annat än att nå fram till den väldoftande tiken som sätter hans hormoner i gungning och viljan att fortplanta sig och säkra flockens överlevnad vaknar. Nu överlever ju vi ändå och så även hans ras men hur fan förklarar man det för en tossig unghund?

Bild 2.

Jag misstänker att mannen har broddar och halkar runt lika mycket som jag gör!

Bild 3

Vintern är hemskt lång nu men naturen är vacker i sin vinterskrud.

Bild 4-5

Jag saknade min hund...

Bild 6

...Men fick chansen under min "egentid" att träna macro. Jag har ingen aning om macro-fotografering och vet inte om denna bild räknas som en sådan men jag gillar konceptet, när jag kollar på andras bilder dvs..

Bild 7

Inget vackert motiv men dock ett motiv.

Bild 8

När vakthunden är borta tar Råbocken vid, I´m safe!

Bild 9 (och 10-11)

För en fotogrtaf som egentligen är ämnad att fotografera människor är det en vila att förlora mig i detaljer när jag "leker". Leken är minst lika viktig för min utveckling för det är där jag lär mig att behärska min kamera och ljuset. Dessutom är bilderna ovan en bra träning i min strävan "back to basic" ;)

Nu ska jag läsa på om mitt lilla pluttobjektiv, mitt lilla DX som i morgon, om jag kommer utanför dörren (lillskiten är sjuk igen), ska sitta på min älskade FX.

Postat 2013-03-16 18:07 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Jag, en lealös spratteldocka

Under min morgonpromenad med fluffmonstret idag funderade jag rejält över vintern, isen, den bitande kylan och hur viktiga mina gummibroddar är.

Bild 1

Min lilla värld utanför den trygga altanen består av is. Varenda jävla väg i mitt närområde är bitvis täckt av denna förrädiska men samtidigt vackra massa av fruset vatten.

Bild 2

Hela min fysiska uppenbarelse är som ett gummiband. Varenda led i min kropp är över rörlig och i mina yngre dagar var det en fördel för mig. Jag var en oerhört duktig handbollsmålvakt, helt utan rädsla och att hoppa upp i splitt eller flyga runt med benen i spagat var en riktig piece of cake för mig.

Bild 3

Nu däremot, när jag passerat 40-års gränsen och självfallet fortfarande är otroligt vig är det definitivt inte till någon fördel. Varje steg jag tar kan innebära att höfterna eller något av knäna hoppar ur led. Varje steg jag tar kan innebära att jag helt plötsligt faller pladask ner i backen för att jag med mina sladdriga fotleder helt enkelt kliver snett.

För att mota Olle bakom grinden behöver jag inför varje promenad sätta på hela arsenalen med skydd. När jag tar fram mitt knäskydd, den med stålskenor och kardborrband vet Blue direkt vad som är på G och flyger upp med viftande svans! Jag överdriver inte, hela jag ser ut som en figur från framtiden, en kvinnlig version av robocop och jag måste fnissa åt eländet.

Denna sega vinter gör allt detta så mycket mer omständigt och tungt!

Detta tar på mina krafter. På konstgjord väg stabiliseras mina leder vilket innebär att jag går som om jag gjort i brallan samtidigt som jag släpas runt av en ivrig tikletande unghund. Jag känner mig som en kombination av "Terminator slash Bambi på hal is."

Samtidigt är jag oerhört glad över att jag kommer utanför dörren, så tack valpen min!

Bild 4

Det känns som om våren verkligen gömmer sig. Jag ser liksom ingen ljusning bortom horisonten. Tänk om vintern är här för att stanna, hemska tanke!

Behöver jag skriva om min längtan efter den riktiga våren? Jag är så förbannat trött på vintern att jag funderar på att fly fältet nästa vinter. Jag som avskyr när solen steker och hatar att bada och allt det där funderar på att flytta utomlands när första snön faller och inte återvända förrän den sista isfläcken försvunnit.

Under tiden jag smider mina planer där inne i min fantastisk fantasifulla hjärna och vilar min trötta kropp, jobbar jag vidare med mitt nyfödda projekt "Att skapa en fotobok"

Jag har valt Crimson och just nu väljer/redigerar jag bilder. I stort sett känns livet rätt så roligt för när kroppen bråkar som den gör just nu har jag ju alltid mina bilder och projekt att sysselsätta mig med!

Bild 5

Medan jag pysslar funderar jag över livet, över tillvaron och framför allt funderar jag på framtiden. Det finns kloka människor omkring mig och jag har tagit in deras råd och deras objektiva inställning till hur mitt liv egentligen ser ut. Jag förlorar mig alltför ofta i mina egna tankar om hur jag tror att jag mår och vad jag tror mig klara av. Att tillbringa tid i tystnaden är ovärderligt för mig och snart har jag nog rett ut oredan därinne, säkerligen lagom till den riktiga våren!

//Annelie

Postat 2013-03-14 17:19 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Svartvitt, barn och fotobok.

Jag ska skapa min första fotobok. Mina bilder får inte damma bort och falla i glömska för att möjligtvis sedan krascha och försvinna på en trasig hårddisk.

Dessutom behöver jag ett avslut för att gå vidare i min egen utveckling. Min första bok skall vara i svartvitt och innehålla bilder på det jag älskar mest att gestalta, nämligen människor. I detta fallet små människor som korsat min väg sedan jag började att fotografera sommaren 2010.

Bild 1

Bild 2

Bild 3

Att fotografera barn och komma dem nära är ingen lätt uppgift och går inte att tvinga fram. Här gäller det att vara öppen, konstruktiv och bemöta barnets naturliga nyfikenhet och göra det bästa man kan för att få till lite bilder ;)

Bild 4

Nåväl, allt eftersom tiden går samlar jag på mig mer erfarenhet och utvecklas som fotograf.

Bild 5

Efter lite letande i mitt arkiv hittade jag denna bild. Jag visste att den fanns där någonstans bland alla de andra tusentals. För mig är den viktig för den är upptakten till en av mina absoluta favoriter och jag fullkomligen älskar den trygghet som pappan på bilden så tyst förmedlar till sina barn.

Även om jag har sänkt mig ned en aning och försöker fånga situationen ur barnperspektiv har jag en del kvar att lära. Jag får helt enkelt sänka mig lägre nästa gång även om det skulle innebära magläge i lerslask!

Bild 6

Vrålande Jeepmotorer kan vara lite läskigt när man inte är mer än en tvärhand hög.

Bild 7

Denna bild är inte ny, vare sig i bloggen eller i mina album men sepian är borta och jag har beskurit den en aning och dragit ned lite på redigeringen.