Emotionalpictures

Jag mötte en raggare!

I lördags, efter skattjakten och på en parkering såg jag en raggar bil! 

Bild 1

Som många andra blir jag oerhört fascinerad av lite annorlunda händelser jag ser omkring mig.

Bild 2

Innan jag började fotografera gick jag fram till killen, förklarade vem jag var och frågade om det var ok om jag tog några bilder. Jag berättade att jag behövde bilder på just raggar-temat och killen sa ja utan att tveka!

Jag vet att jag inte behöver fråga men som ni säkerligen vet vid detta laget måste jag för min egen skull just fråga. Det är inte så lätt för mig men när jag väl började fotografera släppte mina hämningar och jag tog många bilder!

Bild 3

Jag vågade mig på att försöka tänka till och fotografera från olika vinklar samt att ta mig tid och inte stressa även om jag självklart stressade, men ändå ;)

Bild 4

Hunden var oerhört fin... När jag stod nära och pratade med killen nosade den och var urmysig!

Bild 5

Bild 6

Eftersom jag behöver bilder med just raggartema inför sommarens äventyr försökte jag febrilt på de få minuter jag hade på mig att tänka till hur raggarbilar ska gestaltas. Jag får väl hoppas att jag hinner stöta på fler bilar och människor av detta slaget..

Bild 7

Jag han tänka tanken "detaljer" och även om dessa är lite hafsigt tagna är de i alla fall just detaljer!

Sonen, den blivande 11-åringen for iväg som ett skållat troll när hans oerhört pinsamma mamma knallade fram till raggaren med kameran i högsta beredskap. Jag visste att han någonstans i närheten höll på att gå under så jag försökte snabba mig på, haha

Bild 8

Bild 9

Så for de iväg och kvar stod jag med ett förnöjt leende och en oerhört stolt känsla inombords av att jag faktiskt vågade mig fram!

Nu ska jag inte glömma bort och maila bilderna till den oerhört coola snubben. Det är inte alla 40-taggare som får mailadresser av "småkillar" men ok, jag förstår det var ju faktiskt min kameras förtjänst och inte min ;)

I sanning

Annelie H

Dela:

Naturkompaniet Skattjakt 365 - Våren 2013

Igår var det dags, skattjakt i Naturkompaniets regi och som  vi har längtat, jag och min make.

Kvällen innan var vikt till planering, check av utrustning (gps, koordinat-appar mm). Planen var att vakna tidigt, förbereda kaffe, matsäck och övrigt för att 09.00 sitta mitt i Haninge och vänta på att kartan med de olika skatterna skulle släppas!

I verkligheten fick gubben ett migränanfall och var helt utslagen ,jag var helt slut samt att vi glömde av att ställa klockan med försovning som resultat.

Skärmdump

Vi kom dock iväg och när vi insåg att skatt nummer 38 låg i just Haninge trampade vi gasen i botten mot målet!

Under tiden som maken tryggt och säkert under övervakning av sonen (killen är oerhört noga med att pappa kör lagligt) tog oss närmare skatten fibblade jag med de oförberedda apparna och förlorade mig i koordinater, kartor, google maps och f*n vet allt!

När vi väl steg ur bilen med en halvsur, ointresserad blivande 11-åring (som dessutom var brutalt mutad för att överhuvudtaget kliva in i bilen), en unghund smittad av det pumpande adrenalinet, en make utan koordinater och jag själv hur irriterad som helst över att vara helt lost i longitud/lattitud-träsket snärtade pannkakan till oss och fiaskot var ett faktum!

1

Men skam den som ger sig! Till slut hittade jag rätt bland koordinaterna och jakten började på allvar. 

2

Ju närmare jag kom skatten enligt gps:en desto mer folk såg jag! Det var familjer, barn, hundar och andra entusiaster runtomkring mig, riktigt spännande!

Mitt hjärta dunkade för jag var så nära! Adrenalinet sprutade och när jag stod still med absolut RÄTT koordinater på gps:en (appen i min iphone) förstod jag ingenting!

Febrilt började jag svepa över platsen med ögonen samtidigt som jag försökte dölja att jag stod rätt till men jag såg ingen burk, jag skymtade den inte ens och jag morrade tyst för mig själv, gick åt ett annat håll för att försöka återställa och börja om.

3

Då ser jag människorna i skogen, jag ser hur de dras mot platsen jag några minuter tidigare stått som fastfrusen på...

4

...SKATTEN VAR JU DÄR! Jag hade hittat mitt i prick men istället för att smart läsa av området och lyfta blicken låste jag mig och dessa lyckliga herrar hann före!

5

Hade jag bara tittat upp hade jag sett den, hänga i trädet OVANFÖR mig!

Nåväl, jag är såklart glad för herrarnas skull som fann "min" skatt. Som god förlorare växlade jag om till fotograf och tog lite bilder. Det är alltid bra att träna på att fotografera för mig okända människor. 

Och människorna var oerhört trevliga och öppna. Riktiga skogsmullar och hade inte Naturkompaniet ordnat detta hade vi aldrig stött på dem! Nedan följer lite fler bilder från vår korta men ack så intensiva jakt. Vi fick reda på att de flesta skatter inom avstånd för oss redan var tagna så efter detta gav vi upp. Men, nästa år då attans ska vi vara förberedda! 

6

7

8

9

10

11

12

14

Nästa år, då smäller det!

I sanning

Annelie H

Fotograf Annelie Hallberg, Emotional Pictures på facebook

Dela:

Plötsligt händer det

Jag har ett ställe där stress, press, negativitet och all annan skit inte existerar. Det är en äng där tiden står still och där skönheten regerar.

Eftersom den ängen bara finns i min fantasi är det svårt att återskapa den visuellt för andra men det hör egentligen inte hit.

Hur som haver känns det bättre att mentalt gömma mig på en fantasiäng än att krypa in i hålet där ångestens svarta käftar klapprar mig i arslet.

Nu har det hänt. En av livets knutar har trasslat upp sig och även om trådarna är lite slitna är de nu vackert uppradade på livets väg och pekar oss i rätt riktning.

Vi bär upp varandra, det borde vi alla göra...

I sanning

Annelie H

Dela:

När andra hyllar vårens tecken gör jag det motsatta

Jag har en lista över vårens baksidor.. Det är en så kallad "shitlist". Varje år glömmer jag bort den i min längtan efter barmark, ljus och värmande vindar. Varje år blir jag lika förbannad då jag upptäcker dessa jävla tecken att nu är det verkligen vår.

Nummer 1 på min lista:

FÄSTINGAR OCH VÅRA HUSDJUR!

Häromdagen såg jag den. Det äckliga lilla krypet som sprider sina basilusker och virus så det står härliga till. Den kröp stillsamt och förnöjt i min katts päls som om den ägde rätten att invadera mitt husdjur. Förbaskade parasit!

Eftersom två av mina ungar drabbads av Neuroborrelios samt en av dem Borrelia-artrit så hatar jag dessa kryp. Som tur är var jag förberedd och har nu självklart satt på medel på både hunden och katten. Men som sagt, även om de inte suger sig fast på djuren så finns de i pälsen och kryper nog gärna över till oss, huva!

På andra plats:

HUNDBAJS!

Vart jag än går ligger det drivor av skit. Den annars så mysiga vägen genom skogen där jag känner doften av havet och vinden är fullständigt nerskiten!

Som hundägare blir jag vansinnig för hur svårt är det att hålla rent efter sin hund? Om du som hundägare läser detta och inte har förstått HUR man håller efter sin hund har jag gjort en kort manual/sammanfattning nedan:

Steg 1: hunden din bajsar.

Steg 2: Ta upp en påse ur din ficka, för in handen i den, böj dig ned och plocka upp bajset. Tips, andas inte förrän du har förslutit påsen väl.

Steg 3: Bär påsen i ena handen tills du ser närmaste sopkorg och släng sedan påsen.

Tredje plats, sist men inte minst:

MIGRÄN!

Jag har 3 stycken migräniker i min familj. När ljuset återvänder och vädret förändras så slår den till. Som en fasansfull demon anfaller den mina älsklingar och försätter dem i ett tillstånd av smärta, illamående och frånvaro.

Att stå vid sidan av när tex lillkillen har ett anfall som vi inte lyckats stoppa är fruktansvärt. Varje steg jag tar, varje ljud skär i honom och jag blir så hjälplös.

Våren är värst. Ibland slår den till flera gånger i veckan, ibland med ett par dagars mellanrum och allt vi kan göra är att försöka förebygga med bra rutiner, god sömn och snabbt sätta in medicineringen vid minsta lilla känning.

Men, våren är en tid då min son får hög frånvaro vilket medför stress pga skolarbete som halkar efter. Stress är något som påverkar migränen negativt så det blir som en spiral som stundtals är svår att bryta.

Nåväl, jag dyrkar våren, och ser alla de fina signalerna om att den är här. Samtidigt vill jag inte försköna utan visa att det finns en baksida som med så mycket annat i livet.

I morgon är en annan dag, då ska jag rensa hundskit efter andra, hålla tummarna för att inga fästingar har invaderat min bädd och hoppas att smärtans demon håller sig borta från min älskade lillkille, make och dotter...

I sanning

Annelie H

Dela:

Utställningstankar, sälja bilder eller inte är dagens största fråga

Jag har funderingar när det gäller min kommande utställning. Mina "bästa" bilder är nära porträtt på människor. Det vore det mest logiska att det är kring de bilderna som jag lägger mina tankar.

Samtidigt slås jag av tanken på varför man har en utställning. Är det för att visa upp sig, att ropa ut i världen att här är jag och jag älskar att fotografera eller är det för att man har en förhoppning om att sälja något?

Om jag ska ha tanken att sälja så går väl mina nära bilder på människor bort? Jag sätter ett frågetecken efter den meningen för i ärlighetens namn, jag har ingen aning om/hur mina bilder ska vara till salu eller inte.

Under tiden jag funderar bläddrar jag igenom olika mappar och även i mitt LR bibliotek. Jag blir så glad när jag som vanligt återupptäcker bilder. Att klicka runt bland mina alster samtidigt som jag släpper lös mina tankar är en bra kombination och jag sitter nog här en stund till och försöker fundera klart.

Bild 1.

Ur mina funderingar blev ett nytt album, "Flickan vid mitt fönster" till på FS som jag varsamt lagrade bland mina bilder. Jag tycker det är lite läskigt att lägga upp album men så får det vara.

Denna bild, är det en utställningsbild som visar mig som fotograf, om jag nu ska visa mig som fotograf för att jag ställer ut. Ni ser, mina tankar är både amatörmässiga och helt utan röd tråd.

Bild 2

"bakbunden"

Jag hittade denna bild. Nu är det ingen pangbild men om det hade varit det och jag valt att ställa ut den och någon vill köpa så vete fan om jag vill att maken min skall hänga på en vägg någonstans... vilka funderingar!

Bild 3

Kanske en typisk familjealbums bild men jag gillar den och jag gillar min lite lönnfeta make (haha)

Bild 4

Sedan en annan viktig tanke att knäcka. Kan jag blanda färg och svartvitt i en utställning? Hur blir det då med den röda tråden?

Jag får helt enkelt lov att fundera vidare, googla lite och se om jag hittar rätt i mina tankar. Vädret är ändå lite mulet och trist så något bättre denna eftermiddag har jag ändå inte för mig.

Dela: