Ännu en blogg

Ännu en blogg:"Känsla" - vad menas egentligen?

Med risken att framstå som dum och okänslig så måste jag erkänna att jag inte förstår det där med foto och "känsla". Jag avstod t.ex. från den pågående fototävlingen inte minst för att jag som vanligt känner mig helt nollställd när temat är "känsla". Vad är det som efterlyses egentligen? Innehåll eller form eller vad då?

För att reda ut detta försöker jag komma ihåg när bilder kommenteras med "Mycket känsla i bilden!".

När det gäller innehåll då får jag upp bilder för min inre syn som visar exempelvis sorg eller kärlek, lite mer "tunga" känslor alltså. Inget konstigt med det. Men visar inte bilder på gapskrattande folk i lika stor utsträckning en känsla, det vill säga glädje? Jag får väl rota runt och se om jag hittar några kommentarer där folk tycker att gapskratt också är "känsla". Får se vad jag får fram. Eller avvakta fototävlingens resultat. Men jag har ett vagt intryck av att somliga känslor räknas mer som "känsla" än andra. Det får gärna vara lite melankoliska, tunga eller åtminstone tysta känslor. Bilder på skejtare som uppenbarligen känner en kraftig adrenalinkick vid fototillfället får snarare etiketten "häftigt" på sig än "känsla" skulle jag tro. Har jag fel?

Samma sak gäller egentligen formen. Jag har för mig att jag har läst kommentaren "känsla i bilden" oftare när bilden är lite dämpad, gärna svart-vit, och ljussättningen lite drömsk. En viss bildspråksnostalgi kan ju få en att känna sig lite varm om hjärtat ungefär som om man läser eller tittar på "Barnen i Bullerbyn". Är det "känsla", det?

Självklart kan det ju vara så att en bild väcker känslor i mig. Att jag nästan vill smyga in i bilden, vara med där och göra det som bilden bjuder på: gråta, dansa, krama någon, bli förbannad eller vad som helst. Men hur i hela friden kan det då finnas "känsla i bilden"? Den finns ju i mig i så fall och i bästa fall i många andra betraktare också. Men det senare kan ju inte jag veta. Ingen annan heller. Hur man upplever en bild är ju ytterst individuellt.

Än så länge förblir det här med "känsla" en gåta för mig. Eller så är det inte krångligare än att det är en fras man slänger ur sig när man inte kan eller vill formulera på ett mer nyanserat sätt vad som egentligen menas. Det låter ju bra i alla fall.

.

Innan jag publicerade detta inlägg var jag tvungen att städa. Gissa vilka känslor jag hade inför det.  ;)

Postat 2013-07-29 21:16 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Ännu en blogg: Utförsäljning av fotoböcker på biblioteket

När jag kollade läget på Fotosidan idag välkomnades jag av ett foto som även finns som omslagsfoto på en bok jag köpte på biblioteket bara några timmar tidigare: Hans Geddas Clown.

Falkenbergs bibliotek försöker bli av med böcker som ingen lånar. Jag fick tag på Hans Gedda, Anders Petersen och Micke Berg för en löjlig peng. Ändå är jag inte riktigt glad. Ska inte dessa böcker finnas i offentliga rum? Jag menar, fotograferna är ju fortfarande aktuella, inga namn från 60-talet som man har hunnit glömma. Lite sorgligt är det. Det tyckte för den delen också bibliotekarien jag pratade med. Men deras uppdrag är ju inte att vara arkiv utan att tillhandahålla böcker som folk faktiskt vill låna.

Nu undrar jag hur lång tid det tar innan biblioteket slänger ut de senast inköpta böckerna så som Inta Rukas "People I know" och "Tala om bilder" av Stefan Ohlsson och Bo Bergström (det sistnämnda inköpt på min begäran). Men jag är långtifrån girig att rafsa åt mig dem när det är dags. Är inte det bättre att de finns allmänt tillgängliga i längden än att varje välbärgad fotoenthusiast hopar dem hemma? Det är bara att gå och regelbundet låna. Jag anade inte att det var så illa beställt med fotobokslånandet. Jag får väl bli lite flitigare med det. Strömholms bok ligger säker ett tag till. Lånade den nyss.  ;)

Men det kanske inte är lika illa i större städer?

Bilden nedan tog jag på Halmstad bibliotek.

Postat 2013-07-17 18:50 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ännu en blogg: Att bli äldre

Den senaste tiden har jag funderat mer och mer om det där med att bli äldre. Lite märkligt att jag gör det, med tanke på att jag fram till 40-årsåldern har hållit på med saker som andra lägger på hyllan i slutet av 20-årsåldern. Dessutom tillhör jag den minoritet kvinnor som tycker det är charmigt med rynkor och att det snarare är lite lustigt än oroväckande att få grått hår.

Varifrån kommer nu alltså tankarna kring åldrandet? Jag tror faktiskt det är den tekniska utvecklingen. Då pratar jag inte ens i första hand om sådana teknikkrävande lyxsysselsättningar som att lyssna på musik eller att fota utan snarare på helt och hållet vardagliga nödvändigheter. Hur ofta i mitt liv har jag bytt sätt att överföra pengar på? Eller sätt att köpa en biljett till kollektivtrafiken på? Det verkar som om även lilla minsta trafikbolag behöver utlopp för sin kreativitet.

Det blir jag mer och mer trött på måste jag erkänna. I yngre år trodde jag i min enfald att man först fixar några basala frågor som exempelvis var man har sin plats i världen, för att sen i lugn och ro kunna ägna sig åt det väsentliga, dvs. att uppleva, umgås och skapa.

Men icke. I stället tillbringar man alldeles för lång tid med att få någon skitsak att fungera, gärna i samband med digital teknik.

Är jag gammal nu då jag tycker det blir jobbigare och jobbigare? När det gäller digitalfotografi så har jag knappt hunnit lära mig att hantera en viss programvara på en nämnvärd nivå när den redan är föråldrad. Principen "Never touch a running system" är satt ur spel.

För somliga analoga fotografer har det slutat rentav tragiskt. En av de mest begåvade reportagefotograferna i Tyskland på 70- och 80-talet ansågs vara Wilfried Bauer. Det var väl mycket som spelade in. Men enligt allt man kunde läsa så var det inte minst övergången från det analoga till det digitala arbetssättet som krossade honom. 2005 satte han eld på sitt bildarkiv och tog livet av sig.

För ett tag sedan såg jag en dokumentär om Hans Gedda och jag kommer vagt ihåg att även han kämpade med att det egna arbetssättet inte passade i den digitala tidsepoken. Undrar hur han hanterar det nu.

Det måste vara det jobbigaste med åldern: När man väl har hittat det man vill och hur man jobbar så kör den tekniska utvecklingen om en och tränger ned en i gårdagens skräpdike. Om inte man bugar för tekniken och är beredd att lägga ner en stor del av sin tid på den. Visst kan man bli fundersam över vad som egentligen styr ens liv?

Den här bilden är kanske lite mer optimistisk än min text. Jag tog den för 2 år sedan på en guidad visning av arkitekturen samt den interna arkiveringen och leveransen på statsbiblioteket i Berlin. Den här äldre damen var tydligen en gammal bibliotekarie. Men hennes intresse för datorn var troligen mer styrt av tillfällig nyfikenhet än av nödvändigt tvång. Hur som helst så gillar jag bilden. Jag hade lagt upp den för länge sedan och tagit bort den rätt fort för att jag inte kände att jag bemästrade bruset så bra. Men jag tycker fortfarande om den och så passar den ju så bra till ämnet.

Postat 2013-07-14 22:13 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ännu en blogg: Dokumentärserie om franska fotografer på urplay.se

Nej, inte HCB för en gångs skull! ;)

För ett tag sen upptäckte jag urplay.se. Värt en titt i alla fall, mycket intressant där.

Bland annat alltså en serie om moderna franska (eller i alla fall i Frankrika bosatta) fotografer av olika genrer.

Det senaste avsnitt jag tittade på var om Patrick Swirc som jag, i likhet med de andra fotograferna, inte kände till sedan tidigare. Inte att jag tyckte att just det framhävda Eastwood-porträttet var bäst. Men bland de andra som visades fanns det några som var uppfriskande oklassiska.

Kolla gärna hela serien. I övrigt så ligger det även en dokumentär om Annie Leibowitz ute på urplay. Jag tror den gick på svt tidigare.

Känner att jag måste komma med ett porträtt jag också nu. Inte min genre egentligen men det här får duga.


Postat 2013-07-10 16:43 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera