Ännu en blogg

Ännu en blogg: Att göra reportage - en amatörs erfarenheter

För ett tag sedan bloggade jag om boken om 50-årsåldern som jag nyligen publicerade på blurb. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det: Porträttfotografi? Dokumentär? Reportage?

Det var väl närmast reportage. För dem som tycker att även amatörer får ägna sig åt sånt och för dem som har funderat över att syssla lite mer med det tänkte jag sammanfatta mina tips, högst personliga och subjektiva.

.

1. Att tro att ens utrustning inte räcker till är bara en undanflykt.

Jag hade inte ens börjat än då jag kände prestationspressen sätta sig på mina axlar. Det här måste ju bli BRA! Och "bra" innebär att använda sig av de bästa verktygen, både när det gäller fotoprylar och redigeringsprogram.

Vad som är bäst kan man läsa mycket om här på FS. Det ska vara program X, nej, Y är bättre, säkert bättre än det jag har just nu, nu kom det också en ny, ännu bättre kamera som man kanske borde ha i stället för den befintliga... kanske ett stativ för inomhus också? Det ska ju bli BRA!

...

Allt detta blev bara en onödig tröskel. Jag är ytterst tacksam för att ekonomin och datorfobin satte stop för sådana ambitioner. Annars hade projektet aldrig blivit av. Det enda som jag upplevde som vinst var inköpet av en extern blixt. Men redan den IR panel som jag trodde mig behöva för att använda blixten som slave och placera den i en annan vinkel och som jag därför köpte kom aldrig till användning. Nikon D90 och blixt, LR3 och CS5, mer än så var det inte.

.

2. Se till att du har tid och sätt deadlines.

Om jag inte hade haft barnlediga perioder, semester och några veckor "mellan jobben" så hade det inte funkat. Att jobba heltid, ha familj och samtidigt driva någonting sånt går säkert bra om man inte behöver mycket sömn och vill dokumentera vem som håller till på McDonalds på natten. Men vill man fota vanliga människor i deras miljöer så behöver man tid. Och deadlines, både för en själv och för dem. Alla deltagarna fick godkänna både texterna och bilderna. Då får man ha ordentlig framförhållning i planeringen. Det gick mer tid åt kommunikationen med dem efter fotandet än jag trodde från början.

.

3. Skaffa dig en bollplank.

Jag hade två. Min outtröttliga sambo och en kompis som själv var i den åldern och som ställde upp som "försökskanin". Har man ingen större erfarenhet då är det guld värt att få återkoppling om hur man agerar och hur man upplevs som fotograf och samtalspartner.

.

4. Berätta om någonting som intresserar dig själv.

Även om ingen vill se resultatet sen, ingen som uppmärksammar boken eller vad det nu än blir, ingen som vill ställa ut det och absolut ingen som vill köpa det - gör man någonting som har betydelse för en själv så vinner man ju i vilket fall. Alla möten man har haft har man ju haft. Den personliga vinsten finns oavsett hur omvärlden reagerar (om den nu reagerar alls). Kameran är ett utmärkt verktyg för att ta reda på saker som man annars aldrig vågar fråga.

Även för amatörer.

.

Men så här kan man också belysa ämnen så klart:

Postat 2014-02-28 19:12 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ännu en blogg: Människor mellan 50 och 60

Dem finns nu en bok om, och jag måste säga att det är det roligaste som jag hittills har gjort under min "fotokarriär"!
Utgångspunkten var en personlig fråga jag hade: Den där vita fläcken på livets karta, den där 50-årsåldern, vad är det egentligen? Den raka sträckan mellan 40-årskrisen och pensioneringen? Eller, ännu värre, backen nerför? Vad har andra människors erfarenheter att säga mig om vad som väntar mig inom en inte alldeles för avlägsen framtid?
Det var ju bara att fråga dem helt enkelt. Och fota dem. Män och kvinnor i båda mina hemländer, Tyskland och Sverige. Tio möten blev det, med bekanta och obekanta. En kamera är ett underbart fikonlöv för att ogenerat få fråga.
.
50 plus by Katja Hellmig
.
Från första tanken till den färdiga boken har det gått ett år. Bildflödet utöver det här projektet har minst sagt varit ynkligt. Men det var lika bra, så blev det inte alldeles för mycket bildarkivering och keywording som fick mig att tappa fokus.
Jag känner mig nöjd, både med boken och svaren jag fick.
Och för att vara ärlig så hoppas jag att det finns några här i världen som har undrat samma sak som jag och som tycker det är roligt att ta del av denna bok.
 
 
 
Postat 2014-02-24 20:02 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Ännu en blogg: Vad ska man dokumentera?

Precis innan Sune-Jonsson-artikeln dök upp här på FS hade jag lånat tre fotoböcker på biblioteket: "Hemmavid" och "Och tiden blir ett förunderligt ting" av Sune Jonsson samt "Office/kontor" av Lars Tunbjörk.

Jag uppfattar Tunbjörks bok som lika dokumentär som Jonssons, fast från en annan tid och ett annat område. Jag misstänker att minst lika många människor som är bosatta i dagens Sverige tillbringar sin tid på ett kontor som på landsbygden, om inte man räknar semestrandet i sommarstugan. Ändå har jag en känsla av att Tunbjörks kontorsbilder inte kommer att få samma uppskattning som Jonssons bilder. Jag konstaterar att det ofta är bilder från det s.k. enkla livet som uppmärksammas när det gäller dokumentärfoto: Inta Rukas foton på landsbygdsbefolkningen (och så anlitades hon ju också att dokumentera den svenska landsbygden i Hälsningland om jag inte minns fel), Martin Bogrens "Lowlands" och några andra som jag inte kommer ihåg just nu. Man uppmärksammar dem naturligtvis med all rätt. Men jag undrar ändå om vår höga värdering av just de här bilderna bottnar i lika stor utsträckning i publikens nostalgiska känslor, om inte i dess glorifierande av det "enkla livet", som i den själva fotografiska kvalitén. Om inte det var så, varför har jag (i alla fall här på FS) inte läst lika mycket om dokumentära projekt som snarare följer stilen i Tunbjörks kontorsbilder eller Assurs "Suecia" och "Hunger"? Den fula moderna världen i färg vill kanske ingen se. Den kittlar inte vår nostalgi. Är bilderna sämre för det?

Sådana tankar snurrar i mitt huvud just nu. Jag håller på att avsluta ett projekt i den goda gamla svart-vita traditionen. Men sen?

När man tittar på de stora mästarna som tog sina bilder för åratal sedan blir man kanske påverkad i sitt val av motiv. Men då letar man ju efter sina motiv i det förflutna. Nej, jag vill inte fota någonting nostalgiskt härnäst, oavsett om jag älskar det eller inte! Inget flirtande med den tänka publikens längtan. Och så har jag lust på färg, bara för att undgå cred för mysigheten i det svart-vita.

Vi får se vad det blir.

.

Bilden nedan tog jag i Oslo förra vintern. I turistbroschyren hade vi sett ett café med en rymlig tjusig innegård. När vi väl kom dit var verkligheten fulare än så. Innegården bakom porten var minimal och så var även tjusigheten.

.

Postat 2014-02-02 11:42 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera