Bildvila

Härlig är jorden

Hur fort kan det gå? För ett antal veckor sedan var marken vintrigt trött och risig. Och nu befinner vi oss i försommaren. Det brukar heta att tiden mellan Hägg och Syrén är vackrast. Men när båda blommar samtidigt då? I alla fall nästan. I Halland. Syrenknopparna slår snart ut. Träden är friskt gröna och de stackars tulpanerna som blivit kvarlämnade av rådjuren prunkar i en ganska tovig rabatt. Hundarna fick sig ett längre havsbad idag. De drog ut och simmade helt självmant. För någon månad sedan låg frosten över tången.

Kallt så det biter är det visserligen i vinden ibland och varmt så svetten sipprar i solen. Jag påminns om att jag är ljuskänslig och får lätt huvudvärk av detn starka solen, vilket funkar dåligt om man gillar att plåta i motljus. Men jag ligger lite lågt. Tar en dag i sänder och tänker att under tiden man blinkar lite och kisar så är midsommarn här.

Jag hittade en dagbok jag påbörjade förra sommaren. Den kom bort och hade åkt in under en byrå. Jag läste lite anteckningar jag gjorde förra sommaren på stranden. Tiden är så märklig. Var allt det där bara ett år sedan? Var allt det där inte också helt nyss? Pågår det inte också just nu? Jag menar, många av de där tankarna hade jag säkert kunnat skriva idag också. De är kvar. Men det har också kommit så mycket nya. Det blir en väv av medvetandet som, märker jag, trots diverse bakslag, hur som helst verkar lite mer förnöjt, lite mer hoppfullt, lite mer stillsamt efter året som gått. Och det är verkligen en konstig upplevelse eftersom jag tycker att jag allt som oftast är uppe i varv. Hur hänger det ihop? Det jag tänker är att medan jaget jagar på i nuet finns en slags betraktare, ett själv som observerar, lägger till och drar ifrån, hittar nya insikter och stoppar dem åt sidan. Men vid stillhet och kontemplation radas de upp och går till mötes. Livet är fantastiskt. Och gåtfullt.

Dela: