Bildvila

I väntan på

Jaha, så var det första maj då. En första kamerasväng över vitsipporna idag gav inte mycket ska jag säga. Antingen är det min sinnesstämning eller så är det kylan som gjorde att de inte direkt bredde ut sig som de brukar inför blicken.

Men en helgdag mitt i veckan är ju förstås bra. Bristen på ljus och värme är överhängande och kraftlösheten vet snart inga gränser. Och så mycket semester lär det inte bli heller. Eller, ja, om man inte räknar in en veckas utbildning på Azorerna i slutet av juni, vilket naturligtvis inte är fel men riktigt semester är det ju inte. Jag gjorde en motsvarande resa i början på förra året med Wise Mind som arrangerar utbildningar i klinisk psykologi runt om i världen. Ett bra upplägg tyckte jag, även om den resan var väldigt lång. Sri Lanka. Azorerna är lite närmare och jag ser fram emot några dagars fotande på dessa sagoöar mellan föreläsningarna. Men än så länge är man alltså hänvisad till glesa vitsippsbackar och några timmars sol på balkongen. Det får gå det också. Man är där man är.

Och det blir nog en sväng till framåt kvällen med kameran när kvällsljuset kanske öppnar upp för ett annat seende.

Dela:

I sökandet efter oss själva

Jag läser Ludvig Igras På liv och död  - om destruktivitet och livsvilja. Ludvig Igra (1945 - 2003) var psykoanalytiker och författare och en av Melanie Kleins företrädare i Sverige. Han blev under sin verksamma tid också mer och mer efterfrågad utanför den psykoanalytiska arenan i kulturella och mediala sammanhang på grund av sina insikter i såväl politik, historia som musik och religion. Kanske är det känslan av att det han skriver angår oss alla som gör att jag lätt ägnar en lördag åt att lapa i mig hans tankegångar.

Han inleder genom att ställa sig en fråga och gör det med referens till Lennart Nilssons fotografering av fostret inne i livmoderns trygga dunkel. Det lilla fostret suger på tummen då och då. Igra frågar sig - Vad saknar denna varelse där inne i en slags paradisisk tillvaro. Hur kommer det sig att livet där inne trots allt förefaller vara otillräckligt på det vis att det lilla barnet på detta sätt söker tröst?

Jag tänker att det är den saknad som är oss djupast mänsklig och som aldrig lämnar oss ifred, dvs behovet av delandet med den andre, av samspelet, ögonkontakt, och i det också möjligheten att vara en egen särskild unik individ.

Den här boken handlar om vår livslånga kamp mellan strävan efter avskildhet och strävan efter sammansmältning, av att differentiera och integrera och Igra konstaterar lugnt att vi aldrig kommer att vare sig lösa eller lämna denna paradox bakom oss. Att den utgör själva språngbrädan för livslång utveckling. Jag blir på något sätt lugnad av bara det lugna konstaterandet av våra livsvillkor. Det hjälper mig att lite avdramatisera dynamiken kring det och vad som dras upp till ytan. Och så tänker jag på vår kreativitet, själva fundamentet för att åstadkomma det Winnicot kallar för lekområde där vi kan släppa lös våra inre processer i tryggt hållande. Det kanske är därför skapande så ofta reducerar ångest eftersom det är där vi kan möta vad som skrämmer oss mest och jag skulle tro att det ofta går att hänföra till det som den här boken handlar om dvs inre konflikter som behöver vaggas och tröstas också i tillvaron utanför livmodern...

Dela:

Trogna marker

Jag fick en kommentar på min bild Trogna marker, där Mirka frågar sig - Visar vi dem tillräcklig uppskattning? det drog igång mina tankar.

Detta med förtrogenhet, närhet, delande. Sånt vi i bästa fall har runt omkring oss. I sämsta fall... ter det sig som något ouppnåligt. Det vardagliga, som lätt faller oss ur händerna eller inte ens anländer. det vi saknar mest om vi till exempel blir strandsatta på ett resmål utan att kunna ta oss hem som planerat, eller blir sjuka, skiljer oss, eller när katastrofen ligger på lur. Då är det köer på ICA, tvätthögen i fåtöljen, bruna bönor med fläsk, veckosamtalet till moster, kyssen på pannan och "ses sen" från den vi älskar, som ringer i öronen. Resan till vanligheten. Det är nog den resan som är av störst betydelse in the long run. Och den hittar vi inte i charterkatalogerna. Oftast har vi svårt att hitta den också runt hörnet. Det är bedrövligt. Jag undrar - som en utveckling av Mirkas kommentar - Vad är det som går förlorat på vägen? Kommer vi någonsin att komma ikapp varandra och oss själva?

Läste en text igår kväll om en existentiell kamp. Den slutade med författarens frågeställning till sig själv om det är värt det. Det gjorde mig betryckt. För om vi inte tar kampen för ett bättre liv lär vi sitta kvar med frågorna obesvarade hur som helst. Och huvudet fullt av hägringar. Det är, tror jag, motsatsen till att ta vara på Trogna marker.

//Me

Dela:

Te, filt och Andreas Falck

Jag var i bokhandeln igår och beställde en bok vi ska läsa i bokcirkeln. Jag är dålig på att välja böcker. De flesta tråkar ut mig efter tre kapitel och därmed sjunker också motivationen i takt med sinande förväntningar. Det blir mer och mer sällan några köp. Men blir det så blir det på impuls. Som igår. Ögonen fastnade på Jobs bok av Ulf Lindström. Jag har inte hört talas om vare sig boken eller författaren men det var något med den där som gjorde att jag blint köpte den, utan några andra tankar än att det skulle bli ännu en jag stängde igen efter sisådär 50 sidor och sucka.

Så jag öppnade den förstrött och började läsa. Men... Vad var nu detta? Efter några sidor blev jag helt läsvild. En helt oförstörd författare, med en så särskild ton att jag tänkte att jag ger mig den på att det är så här det ser ut i någons skalle... I det här fallet gestaltat genom karaktären Andreas Falck. En ganska självföraktande framgångsrik advokat som inte tagit till sig vare sig själv eller någon annan på särskillt stort allvar. Storyn kunde nog vara klippt och klistrad ur ett antal berättelser, det är för tidigt att avgöra, men det är inte det som fångar min uppmärksamhet. Och det är inte språket, som recensenterna övertäffar sig själva med att framhålla hos Lindström. Nej, det är inte språket. Det är tankegångarna och rösten. Man sitter på Andreas axel och får vara med både inom honom och i de händelser som utspelas så att man känner hur han har det, vem han är och det är helt oemotståndligt. Så här börjar den. Andreas på väg till sin terapeut KGH. Det har uppstått en hotbild som är riktad mot honom, eller det kanske är för att bearbeta vad som sedan inträffar, man vet inte riktigt tidssvängningarna i boken. Så här börjar den:

/"Återfallsrövare brukar prata om den första resan som om den är helig, ett minne lika lysande som barndomens sommarlov. Återfallsrövare har dock två gemensamma drag: deras intelligensbehållare läcker och ingen är någonsin skyldig. Men jag är Mensasmart och skyldig så på min första resa är vädret programenligt mulet. Jag är på väg till Karl-Gustav Hammargren; jag strippar för honom mot betalning. I källargaraget lämnar jag mitt yttersta skal, en Peugeot 307 som jag kallar Bruce. Sefdan knäpper jag upp rocken, jag tar av handskarna. Det finns en optiker på första våningen, min rekorderlige tandläkare finns på andra och på trean kan jag träffa en fysioterapeut för min fysik, en psykoterapeut för mitt psyke och en aromaterapeut för min arom. På våning fyra finns Karl-Gustav Hammargren; utanför hans mottagning ligger tidsskifter som inte är mer än en månad gamla. Där hänger jag av mig rocken och sätter mig i en soffa, jag öppnar dagens DN men någon jävel har redan löst sudokun och efter en stund kommer den jävlen ut från rummet innanför. Inga blickar möts, det är som ett besök på könspol men hos Karl-Gustav Hammargren får man inte penicillin, man får en timme som kostar 700 kronor. Det betyder att jag är exakt 114 procent viktigare än han; när någon jävel har värmt upp rummet med sin unkna oro så min kavaj ålar snart av kroppen, fler knappar knäpps upp och till sist klär jag av mig kroppen och sitter där i bara själen."/

Ur Jobs bok av Ulf Lindström

Eller när Andreas famlar efter en slags nivellerad kommunikation med sin dotter och man förstår exakt hur deras relation ser ut:

/" Skärmsläckaren studsade runt på skärmen, dammråttan under stolen hette Göran;att inte städa bort honom var en solidaritetshandling mot våra bortrationaliserade lokalvårdare. JAg flexade ut så när mobilen kväkte Sannas signal var jag på väg hem. Under en glanslind mellan min arbetsplats och min parkeringsplats läste jag min dotters svar på ?. Hon skrev som vanligt: SSDD. Same Shit Different Day."/

Ur Jobs bok av Andreas Lindström.

Jag kan kanppt vänta för att få reda på hur det går för Andreas och hans dotter med den hotbild som svävar över dem. Men det är som sagt inte storyn som är primär, det är rösten. Jag vill lära känna den här Andreas Falck. Det är bara så bra!!

Så snälla ni, gör er själva och litteraturen en tjänst. Köp den. Lindström har förmodligen skrivit större delen av sitt liv, men inte förren efter 50+ beslutat sig för att publicera och äntligen dela med sig av sina texter. Lär och låt honom förstå att det var värt det. Varje ord, varje vånda, varje järvt stilgrepp, varje kliv över gärdesgården från den förbannade mittfåran där de flesta lägger sig.

Nu ska jag läsa vidare...

/"

Dela:

Fotorehab

Härom dagen gick jag igenom gamla blogginlägg här. Det väckte minnen. Jag hittade några som jag skrev i samband med att jag fick lunginflammation. Jag blev berörd av värmen hos er här på fotosidan, omtanke och vänliga rader. Det var väl den tid jag nog var som mest fotoaktiv för jag kom ihåg hur mycket plåtandet betydde när jag väl vår på bättringsvägen. Jag minns att jag släpade mig ut med kameran efter sjukhusvistelsen, bara för att känna att jag levde. Att jag tänkte att om jag orkar vara ute och fota kommer jag inte att dö i allafall. Jag hade gruvlig ångest och det blev så dramatiskt med den där inflammationen. Det skrev jag dock inte då.

Antibiotikan jag fått bet inte. Efter tre dagar började febern stiga igen. Till över 40 grader. Jag hade ett järnband över bröstkorgen och kunde knappt stå när jag åkte tillbaka till vårdcentralen. Väl där, säger doktorn att han skulle byta medicin. Hela systemet slog bakut. Jag tillhör oftast den kategorin människor som inte vill vara till besvär, som inte krånglar, hellre backar undan, som inte alltid sätter mig själv i främsta rummet. Men i vissa stunder händer något som gör att jag bara går på magkänslan och inte ger mig för något alls. Och om det är något jag är bra på så är det att känna skillnad på andras tvärsäkerhet som är djupt förankrad och andras osäkerhet eller ogenomtänkthet eller vad man ska säga. Jag tänkte inte gå hem med ett nytt recept som jag mådde. Så jag frågade om han kunde utesluta lungemboli utifrån symptomen. Det kunde han förstås inte och jag fick en remiss till lungröntgen. Det blev stort pådrag. Jag blev inlagd. Dropp och rynkade pannor. Det är inte lätt att ha mig på sjukhus. Eller någon annanstans när jag inte vet vad som pågår. Dels har jag sjukhusskräck och dels höjs ångestnivån generellt av att vara sjuk. Somatiskt. När det drabbar andningen ligger paniken på lut konstant. Så jag ser till att få svar också på frågor det inte finns några svar på. Vägrar överlåta på någon annan att ta över besluten, litar nästan bara på mig själv. Ingen drömpatient, kanske, men ingen kan säga att jag inte tar del i min egen tillfriskningsprocess i allafall. Får jag bara svar istället för svepande försök att "lugna", vilket inte har någon annan effekt än att göra mig vansinnig, så samarbetar jag bra. Gör som jag blir tillsagd. Men bara om jag är övertygad. De var bekymrade eftersom de inte kunde avgöra om den slags bakterier jag hade ådragit mig gått över på hjärtklaffarna, vilket enbart kunde fastställas med ultraljud och huruvida jag svarade på de tre olika antibiotikakurer man satte in. Paniken växte och jag kunde till slut inte avgöra om det skulle göra mig sjukare eller friskare att stanna på sjukhuset på grund av ångestnivån. Inte de heller. Efter tre dagar skrev jag ut mig, trots visst motstånd från doktorn, med överenskommelse att vid minsta feberstigning återvända.

Det tog tid, men det gick bra även om det tog lång tid att bli av med alla bakterier och få tillbaka krafterna.

Jag tänker inte på det där särskillt ofta, men som sagt när jag gick igenom mina gamla inlägg spelades scenariot upp. Jag tänkte på hur sårbart det är, livet. Hur fort allting kan vända utan förvarning. Vad som är viktigt egentligen och vad som inte är det.

Kroppen minns dock på ett mer klarsynt sätt eller vad man ska säga. I veckan som gick var jag på en lättare undersökning på samma sjukhus. Vad jag vet var jag inte nervös inför det. Jag kände mig inte orolig, men jag var skakig i kroppen. Tänkte att det nog var brist på mat, stress, druckit för lite etc. Efter undersökningen när jag kom ut i väntrummet blev jag kallsvettig och kände att jag var på väg att svimma. Jag satte mig och drack en ramlösa, lyssnade på hjärtslagen och och lät tiden gå lite. Det slog mig att jag inte varit där sedan den där dramatiska lunginflammationsepisoden. Lite eftersläpande krisreaktioner m a o. Jag började tänka på hur jag eftersatt mig själv ganska länge, hur jag t ex inte unnat mig så mycket fotande, inte tagit vara på vare sig mina vänner eller tagit någon plats alls nästan. Jag tänkte att det är dags att göra det. Att se livet i vitögat, att lita på mig själv och säga ifrån när det behövs, att glädjas åt det vackra som kommer i min väg när det gör så.

Inte minst genom kameran. Den här helgen har jag plåtat frusna orkidéer och höjt serotoninnivån några snäpp under tiden. Märkligt så lite som behövs för att må lite lite bättre, få lite mer ork, se lite ljusare på tillvaron. Och det behövs för att orka ta itu med svårigheter, oavsett sort.

Som sagt, jag blev rörd av att läsa era gamla kommentarer från ett antal år tillbaka, bildsurfa bland alla duktiga fotografer här och jag är glad att jag dammat av kameran igen. Fotorehab:))

Dela: