Bildvila

Behov av ställtid.

Första dagen på den nästan tre veckor långa ledigheten, i slutet på det här året. 2008. Redan en bit in i ett nytt millenium. Ogreppbart. Det där med tid, menar jag. Den både flyger och står still samtidigt verkar det som ibland. Jag kan inte påstå att det är vilat jag har gjort idag. Som alla andra plöjer jag runt och kommer hem med betydligt mer än jag avsett. Och mycket mindre frid i sinnet än jag föresatt mig. Detta året skall julen bli stillsam. Denna gången ska vi ta det lugnt. Ta vara på varandra och den fria tiden. Professor Bodil Jönsson talar om ställtid. När jag läste hennes bok I tid och otid fick jag en AHA-upplevelse. Inte så mycket av orden som av tomrummet. Hon har medvetet lagt in blanka sidor i boken. Utan att kommentera detta. Meningen framgår ändå. Stanna upp. Reflektera. Ta in. Andas ut.

Med ställtid menas det utrymme som vi behöver för att ställa om från aktivitet till vila. Från riktad uppmärksamhet till svävande, som man skulle säga inom psykoanalysen. I Kina planeras barnens (gjorde i allafall förut) dagar så att de börjar med en viss stillsam uppmjukning inför dagen och avslutar med långsam aktivitet. Inte av och på från noll till hundra. Jag brukar tänka på det.

Alla intryck där ute. Där inne. Tankar och känslor som slåss om uppmärksamhet. Både min och andras.

Just nu väntar jag in min dotters insomnande. Jag ska slå in hennes julklappar. Hennes pappa är på jakt efter en tomte, i sista minuten. Det ordnar sig. I år också.

Kroppen har helt klart för sig om vi missar det där med ställtid. Den protesterar. Går på högvarv trots att det "bara" är att sträcka ut sig på soffan och göra ingenting. Jag tror på detta med övergångar. Att passera från ett tillstånd till ett annat med viss ödmjukhet. Att glida in i ledigheten på tre fjärdedels fart. Ju snabbare marchfart. Desto längre bromssträcka. Det är ju bara det att ledigheten är så lång som den är, utan hänsyn till bromssträcka.

För min del har hösten varit snabbare än jag önskat. Och längre. Det vill säga tempot har varit extremt utan så mycket möjlighet till återhämtning. Jag ställer in mig på att ha varvat ner så där dagarna före nyårsafton i år tror jag. Det kan kännas pressande att ha som mål att ta emot julen avspänd och till freds när man stressar in i det sista. Om det nu inte går att få tiden att tänjas ut till den ideala längden före ledigheten, och då klämma in alla bestyr, är det bättre att tänka sig stillheten som en present i efterskott. En försenad julklapp. Bättre det än en slags perfektionistisk målbild av att ha en vilopuls på 49 lagom till julafton.

Nu släcker jag ner webben för det här året. Tror jag.

God jul och Gott nytt år.

Dela:

Plikttrauma

Så här inför julen när friheten står för dörren för många, vet jag att det också kan vara som ett fängelse. Jag skrev det här i en period av livet när jag var fånge på en destruktiv arbetsplats. Skrivandet och bildskapandet var mina kanaler då. Nu ser mitt liv betydligt ljusare ut, men jag vet att för många andra gör det inte det. Jag vill dela med mig lite av det jag upplevde och samtidigt förmedla lite ljus. Det går att komma vidare.

Lockas av tillhörighet.

Kostar den för mycket? Den är ordentligt inplastad.

Inget rum. Inget namn i den interna telefonkatalogen. För anknytningen står ett namn som påminner om en duva. (Blå. Eller Röd.). Eller kanske är det en medicin mot magkatarr. Blyerts låter nästan ingenting men den smetar över hela utsidan på handen    gnider på blankt papper som är oförmöget att ta emot.

Ansökan om friår. Avslås.

Om nedsatt tjänstgöring. Avslås.

Om friköp och utlösning. Avslås.

Om att finnas. Beviljas om det kan styrkas.

Lockas                                                                               inte.

 Landskapet utan ljus. Utelämnat för trötta ögon. En ryckning i ögonlock. Tic tac.

Jasså är hon tillbaka. Det trodde man knappast. Nej ingen räknade med det. Hade inte hon bestämt sig? Nej, nej man vet väl hur det är.

Så det passar nu.

Landskapet som bäckat igen. Där variationer av arter drunknat i surt vatten      givit upp      in    stämplat ut.

 Lukten kväljer rösten.

Men hon får väl ta det som det är då. Ja, man kan ju inte bara ramla in och kräva en massa. Nu har vi ju äntligen fått lite gooo stämning här igen. Det var ju så gnälligt alltid. En del är ju såna bara.

Landskapet med raka linjer. Dom finns inte naturligt. Artificiell intelligens känner ingenting.                          Så praktiskt.

Jasså hon är tillbaka. Var ska hon sitta då? Här finns väl inget rum. Nej där går inte för då är han här. På tisdagar. Nej, nej, det ändrar vi ju inte på. Och nej, man vill ju ha sitt eget.                Inte dela. Inte vill väl hon dela?

En motorväg över igenbäckat landskap. Snart minns ingen kippandet i utmattade lungor.

Om jag kör av vägen. Kejsaren blir lättad. Jo, jag är säker. Han är forcerad                    vred    ur led             på (grund av) mig. Vill att jag ska tro det.

Tror det själv.

Tjugo mil hit. Tjugo mil hem.

Han skulle bli lättad. Jag är så PROVOCERANDE. Bara en liten olycka, en liten sladd,                                           en liten sten under bromspedalen.

Mamma. Du säger väl inget argt?

Dela:

Oanad färgprakt

Jag läste om gråsparvar. Att de ser på andra våglängder än vi. Nej, inget hokus pokus, jag minns inte på rak arm om det var i National Geographic eller Illustrerad vetenskap, men jag minns att jag fann det tilltalande.
   Inte bara gråsparvar, ett flertal fåglar. De har ögon som är uppbyggda på helt annat sätt än våra mänskliga. Det är alltså frågan om en helt annan sorts optik än vi egentligen förstår oss på. Färger ser vi på så sätt att ljusvågor reflekteras i olika frekvenser och svängningar och dem vi kan uppfatta är alla nyanser inom samma spectrum.

Men det man funnit hos fåglarna jag nämnde var att de har möjlighet att fånga upp färger vi inte ens kan föreställa oss eftersom de inte faller inom vårt vanliga färgspectrum. För min egen del är det helt omöjligt att ens fantisera om en färg jag aldrig har kunnat se som inte påminner om aldrig så lite blått, rött, gult eller grönt och så vidare. Det är omöjligt eftersom jag inte har några referenser till det, inga intryck, inga upplevelser. I den där artikeln, som jag inte minns var jag hämtade nu, hade forskarna kommit fram till att det till exempel kan vara därför som honorna hos fåglarna har en så sparsmakad fjäderskrud, gråspräcklig till exempel. Hittills har hypotesen tråkigt och förutsägbart beträffande detta fenomen, varit det gamla vanliga resonemanget om krig, sex  och makt! Den präktigaste, mest färgsprakande hanen gets it all! Men med upptäckten av detta alternativa färgseende skulle det kunna peka på att alldagligheten istället var något helt annat. En kaskad av oandade färger, bara möjliga att upptäcka för dem som har sådana ögon att se med! Kanske är gråsparven där ute i trädet inte alls grå, som vi uppfattar den. Kanske är den full av kulörer vi inte kan uppfatta. Vi är begränsade i vår möjlighet att uppfatta världen omkring oss. Jag tror att det är bra att tänka på ibland. Inte sällan tror vi att just vår egen uppfattning är den enda, den rätta. Inte sällan leder dessa idéer som är så självskrivna för oss när vi sitter där med vår övertygelse, till missuppfattningar och konflikter. Jag skriver mer om det här i min bok Konflikters liv och död. Några gråsparvar hade jag dock inte tänkt på när jag skrev den.

Jag tycker att det är fantastiskt att "veta" att det finns färger vi aldrig kommer att kunna uppleva. Bara tanken på vad mer det finns vi inte har en aning om både kittlar och ger hopp. Och inte minst gör det mig väldigt ödmjuk inför världen som vi passerar vaje dag.

Dela:

I mammas ögon

"Mamma, vad är schisör, för något?"

   "Du menar regissör?"

   "Ja. Vad gör en sån?"

   "Ja, man kan säga att det är någon som talar om vad andra ska göra, eller hur de ska göra. På teater och så."

   "Men hur då?"

   "Man gör pjäser och så, talar om att någon ska gå hit eller dit, se glad ut. Se arg ut. Titta upp, titta ner. Gör si gör så."

   "Kan man jobba som det?"

   "Ja."

   "Åh, det vill jag bli när jag blir stor!"

Tror jag det. En naturbegåvning. I alla fall vad gäller detta med att bestämma.

   Vi brukar använda oss av ett kinaschack här hemma. När hon ska förklara något som hänt på skolan. Kulorna får vara personer. Det kan låta så här.

"Och hon satt där. Nej, vänta lite. Där satt jag och hon satt jämte. Sen ringde fröken i klockan och då var det rast." Hon hoppar med kulorna ut på "skolgården" som får ett eget fält på spelplanen.

   "Och vem var ute först då?"

   "Eh, jag."

   "Varför var det viktigt?"

   "Jag ville ha den största cyklen och så åkte J med mig, för han orkar inte trampa själv."

När hon var riktigt liten och precis började på dagis blev hon omhuldad av de större pojkarna som anpassade den ganska tuffa leken efter hennes möjligheter att delta. Hon var stormförtjust och de märkte nog aldrig att de plötsligt blivit mjukare tag på gården, omgärdade av hennes smittande skratt. Helt orädd gungade hon högre och högre, klättrade med ovanligt starka armar för en treåring upp för den halkiga rutschkanan.

Vid ett tillfälle besökte vi ett sånt där gräsligt lekland där pulsen stiger likt en termometer i varmvatten av allt myller, hastiga rörelser och gälla röster och färger. Hon gick fram till en bollkanon som var placerad så högt att hon med nöd och näppe fick grepp att rikta den. De mjuka skumgummibollarna tog slut och hon släppte för att hämta nya. Då passade en dubbelt så gammal pojke på att ta över skjutpjäsen. De kom fram precis samtidigt. Utan att tveka greppade hon tag, inte hårt men bestämt med sin lilla näve om ena handtaget, vände sig mot konkurrenten och stirrade sedan uthålligt. Tills han släppte, vände på klacken och lommade iväg. Girlpower!!! Tänkte jag och fnissade från min pall en bit ifrån.

Den kväll jag hittade henne med lektyren på bilden nedan, kunde jag bara tänka att ja, det kanske inte är en tillfällighet.

Dela:

Lösdrift

   Vi har alla erfarit känslan av att komma till en plats som känns som en hemvist, även om vi aldrig ens har vart där förut. Jag tror att förklaringen kan vara att den stämmer överens med det inre rummet. En sorts samklang uppstår och vibrerar.

   Jag hittade en sådan plats för några år sedan. Det var höst. Det var kanske inte så mycket platsen i sig som att den var besjälad. På naturskyddsområdet Morups Tånge utanför Falkenberg gick islandshästar på lösdrift. Havet utgjorde en naturlig avgränsning och där levde denna flock till synes utan inblandning av människor.  Att se, nästan vilda, hästar som rullar sig i sanddyner, travar i vattenbrynet eller lekfullt kastar omkring tångruskor är, skulle jag tro, en ganska ovanlig syn, nästan var som helst i världen. Flocken hade sin ledare som till en början då man närmade sig, signalerade att det var dags att röra sig mot andra sidan reservatet, bort från nyfikna påträngande människor, och flocken följde snällt med. Jag var helt betagen och kunde sitta i timmar och bara vara, pendlande i min uppmärksamhet mellan den inre och yttre världen.

   De första som kom fram och därmed visade att även deras nyfikenhet övervann rädslan var förstås fölen. Godmodiga och fulla av iver att lära sig mer om den världen som fanns omkring dem, började de en efter en sin upptäcktsfärd av mitt hår, mina solglasögon, kameralins och annat uppenbart intressant som plötsligt infunnit sig i deras reservat. Till en början blev de bortkörda av ledarhästen då de spenderat för mycket tid i min närhet, men efterhand så accepterade flocken min närvaro mer och mer och var och en kom själva fram för att få ett och annat knäckebröd eller någon annan muta jag tagit med mig.

   En äldre valack drog min uppmärksamhet till sig då han ofta stod och sov vid gärdesgården längst upp i hagområdet. Han höll sig mest för sig själv och tycktes vara nöjd med det. Honom fick jag söka upp själv. Först verkade han mest förvånad över uppmärksamheten men faktiskt, efter några gånger verkade det som han uppskattade mina små närmanden. Jag satt i timmar lutad mot den där gärdesgården vid sidan om honom och lyssnade på det trygga, rytmiska tuggandet som då och då ackompanjerades av ett frustande. Blicken vilade på det glittrande havet framför och solen värmde i ansiktet. Inga hälsohem eller spa i världen kan konkurrera med det, jag lovar!

   Det vill säga om man nu i grund och botten är en hästtjej. Det hade jag nästan glömt att jag var en gång men i det här sammanhanget kom massor med minnen tillbaka från min barndom då jag mer eller mindre tillbringade all min vakna tid i stallet och levde, andades och drömde hästar. Utan vidare la jag mig till rätta på favorithästens mage, mellan hovarna och vilade middag i halmen tillsammans med den i boxen, utan en enda tanke på att jag kunde bli sparkad eller något annat overkligt. Ingenting hände någonsin i de situationerna och det gav mig en stark grundtillit till både mig själv och andra varelser. Den starka känslan av tillit till min egen förmåga från barndomen kom till ytan igen.

   Djupast sett, kan det som hände primärt handla om ett möte med de egna inre rummen, vilket är möjligt att uppnå på olika sätt förstås. Ett sätt kan vara att läsa skönlitteratur, gå i egenterapi eller analys men det jag upplevde här, på denna plats, handlar också om avskildheten; att - vara - själv.

   Vad är det då som gör att det för många är så svårt att vara själva? Kan det hänga ihop med övergivenhetsångest? Kanske ibland, men i vår kultur har det inte heller givits plats för det introverta livet. Det verkar inte anses socialt berikande, vilket jag tror är helt felaktigt. För att kunna möta någon annan, måste jag först ha mött mig själv. Vi är ovana helt enkelt och det som är obekant skrämmer. Först. Innan vi hittar tillbaka till våra tidiga livserfarenheter. I många andra kulturer finns varandet med på ett annat sätt i vardagen genom etablerade former som yoga, qigong, meditation eller  rituell dans.

Det intrauterina rummet - plats för ensamhet, heter ett kapitel i Clarence Crafoords bok Platser för vårt liv. Det känns som ett oerhört angeläget tema i den tid vi nu lever. I engelska språket skiljer man på loneliness och solitude där det första syftar på en ensamhet där man är i avsaknad av någon annan medan det senare snarare syftar på en självvald avskildhet.   Crafoord säger: "Jag tänker att den i fosterstadiet grundlagda upplevelsen av att äga ett inre rum där alla behov är tillgodosedda skapar ett djup och grundläggande erfarenhet som vi alla bär med oss genom livet och som vi på olika sätt bygger in i våra personligheter i form av olika utformningar av inre rum som har denna karaktär." Dessa inre rum och hemliga privata platser ger sedan form åt de platser som vi på olika sätt söker återskapa eller som vi ständigt längtar till och söker erövra."

   Med mulen mot mitt öra, kisande mot solen blev detta så verkligt för mig. Jag förstod att något stort var på väg att bryta igenom inom mig, som jag inte behövde ord för. När jag tänker tillbaka på de dagarna jag spenderade där, ter det sig verkligen som en vändpunkt i mitt liv.

   Ibland har jag åkt tillbaka i hopp om att uppleva det igen.

   Flocken är borta. Där finns visserligen nya hästar. Det ser likadant ut. Kedjan som håller grinden på plats är densamma, men det klirrar inte likadant när jag lyfter av den. Den vilar inte med samma tyngd i min hand. Och oavsett väder tycks ljuset aldrig komma från samma håll som då.

   Ett sorgestråk drar igenom mig då. Det går aldrig att vända tillbaka. En plats är ingenting i sig. Det gäller att ta vara på laddningen då den är där och flytta in den - i det inre rummet.

Dela: