Bildvila

Hösten dröjer

I år har skogarna och dungen tittat på mig med starkare färger än vanligt. Eller har min uppmärksamhet skruvats upp ett hack också i detta avseende? Man blir ljuskänslig när man är trött. Det är jag. Man blir det av att jagas. Men jakten är snart över för min del. Jag klarar mig, är bra på att söka skydd. Hur som helst. Hösten. Björkarna påminner om apelsinläsk. Ingen poetisk association precis, men jag blir så törstig av att se på dem, där de bubblar mot solljuset och en klarblå himmel.

Hösten har varit generös i år mot mig. Jag har fått mitt första bildbyråkontrakt med 99 bilder. Tack vare hösten, faktiskt.

Men jag såg skillnaden idag från för bara några dagar sedan. Det mattas, fryser och faller till marken. En av de mest märkvärdiga höstarna drar sig snart undan för vintern, vilket i Halland inte lämnar mycket fägring. Då öppnar sig de små möjligheternas marker för blicken. Dämpade färger och milt ljus för själen.

Dela:

Ett intressant förslag

Dottern till en fotograf ringde mig idag. Hon är konstnär. Pappan kan inte lämna kameran, men åldern gör det svårt. Hon vill bevara pappas bilder. Dela dem. Ge dem en inramning, annat än den sedvanliga på utställningar och fotoböcker. Hon leker med tanken att låta mig göra poesi av dem. Vilken ära. Jag blir glad och lite förlägen. Går jag iland med det? Kan jag göra bilderna rättvisa? Skär det sig någonstans?

Samtidigt pratar jag med en god vän som arbetar som översättare. Jonas Rasmussen. Han har nyligen översatt en diktsvit från danska. En diktsvit om bilder. På hästar. Samma motiv som jag fick förfrågan kring. Inte samma konstnär. Ett sammanträffande som berättar något kanske? Jag ska åka ner och titta på utställningen som resulterat i lyriken, min kompis översatt. Den pågår just nu på Dunkers i Helsingborg.Jag skulle aldrig komma på tanken att sätta ord till mina egna bilder. Jag vill inte ens ge titlar åt dem om det kan undvikas. (Funkar aldrig på utställningar). däremot tilltalar tanken att inspireras av andras bilder. Att ge dem ord, berättelser, resonans. Som illustrationer fast tvätom, liksom.

Vi får se. Ett steg i taget. Jag gillar möjligheterna som ligger där som nypressat papper, varje dag.

Dela:

Tack för blommorna!

På annandagen hade vi gäster. Det blev en trevlig kväll med mycket skratt och en hel del utbyte av tankar om tillvarons viktiga. Barnen. Hur de har det. Hur deras framtid månne bli. Hur vi ställer in hjärnan på katastrofer i onödan. Vilken anpassningsförmåga människor har. Vi kunde skratta en skål åt oss själva och slappna av efter en lång arbetsperiod.

Vi fick blommor. Ett helt fång vita Liljor.

De spred sin väldoft i hela huset. Starkare än Jasmine men inte helt olikt. Och de spred fägring. Ögonen sökte sig bort från hundhår och slitna filtar, gav rummet en sofistikerad glimt.

De står sig ännu! Vissa av blommorna har ramlat av, men istället har nya knoppar slagit ut. En uthållig bukett.

Och en slitstark vänskap. Jag kommer att minnas den här trevliga kvällen och inspireras av Liljorna. Långt efter att de blommat ut.

Dela:

Plikttrauma

Så här inför julen när friheten står för dörren för många, vet jag att det också kan vara som ett fängelse. Jag skrev det här i en period av livet när jag var fånge på en destruktiv arbetsplats. Skrivandet och bildskapandet var mina kanaler då. Nu ser mitt liv betydligt ljusare ut, men jag vet att för många andra gör det inte det. Jag vill dela med mig lite av det jag upplevde och samtidigt förmedla lite ljus. Det går att komma vidare.

Lockas av tillhörighet.

Kostar den för mycket? Den är ordentligt inplastad.

Inget rum. Inget namn i den interna telefonkatalogen. För anknytningen står ett namn som påminner om en duva. (Blå. Eller Röd.). Eller kanske är det en medicin mot magkatarr. Blyerts låter nästan ingenting men den smetar över hela utsidan på handen    gnider på blankt papper som är oförmöget att ta emot.

Ansökan om friår. Avslås.

Om nedsatt tjänstgöring. Avslås.

Om friköp och utlösning. Avslås.

Om att finnas. Beviljas om det kan styrkas.

Lockas                                                                               inte.

 Landskapet utan ljus. Utelämnat för trötta ögon. En ryckning i ögonlock. Tic tac.

Jasså är hon tillbaka. Det trodde man knappast. Nej ingen räknade med det. Hade inte hon bestämt sig? Nej, nej man vet väl hur det är.

Så det passar nu.

Landskapet som bäckat igen. Där variationer av arter drunknat i surt vatten      givit upp      in    stämplat ut.

 Lukten kväljer rösten.

Men hon får väl ta det som det är då. Ja, man kan ju inte bara ramla in och kräva en massa. Nu har vi ju äntligen fått lite gooo stämning här igen. Det var ju så gnälligt alltid. En del är ju såna bara.

Landskapet med raka linjer. Dom finns inte naturligt. Artificiell intelligens känner ingenting.                          Så praktiskt.

Jasså hon är tillbaka. Var ska hon sitta då? Här finns väl inget rum. Nej där går inte för då är han här. På tisdagar. Nej, nej, det ändrar vi ju inte på. Och nej, man vill ju ha sitt eget.                Inte dela. Inte vill väl hon dela?

En motorväg över igenbäckat landskap. Snart minns ingen kippandet i utmattade lungor.

Om jag kör av vägen. Kejsaren blir lättad. Jo, jag är säker. Han är forcerad                    vred    ur led             på (grund av) mig. Vill att jag ska tro det.

Tror det själv.

Tjugo mil hit. Tjugo mil hem.

Han skulle bli lättad. Jag är så PROVOCERANDE. Bara en liten olycka, en liten sladd,                                           en liten sten under bromspedalen.

Mamma. Du säger väl inget argt?

Dela:

En glugg i fejset.

Visserligen har jag en glugg mellan tänderna. Men idag har jag haft en annan slags glugg som stirrat mig i fejset halva dagen. Jo, Peter Korpi tar sitt uppdrag på allvar. Det vill säga, idag handlade det om att få med mig på bild. Han har den goda smaken att inte vilja använda blixt och journalisten som skulle göra repet om min bok, Konflikters liv och död, ville ha bilder från min hemmiljö. En golvlampa kröp närmare och närmare över golvet för att få rätt ljus med inte allt för hög ISO. Tid tog det. Och jag såg nog allt annat än avspänd ut, vilket gjorde att plåtningen tog ännu längre tid. SMHI hade lovat sol på västkusten kl 12.00. Och journalisten frågade och frågade. Jag försökte växla mellan att "sitt så där, se in i kameran. Kan du skriva och prata samtidigt? Hihi" och att fokusera på svaren. Jag blev långrandig och invecklad. Hon får säkert återkomma.

Sen skulle vi ut. Hitta den där solglimten och gärna ha någon annan bakgrund än saggig hallandsväta. Det var inte lätt. Tid tog det. De tyckte jag var tålmodig. Jag kände mig som ett svårfångat objekt. Stel och helt utan egna uppslag. Ovan. Fotografen var tålmodig. Journalisten uppmuntrande.

På biblioteket visade sig ljuset från sin bästa sida denna decemberdag. Peter gillade det skarpt. Äntligen ett välvilligt soldis genom glastaket. Det var tur att det inte var radiointervju idag. SÅ mycket "Eh ... var var jag nu? Jo, alltså processorienterad medling." "Ursäkta kan du ta det igen, vad är det?"

Och så den vanliga bakvända reaktionen hos mig. Alltså jag är aldrig särskilt spänd före någon slags framträdande. Men efteråt. Vad har jag sagt? Hur lät det egentligen? Men hur såg jag ut? Hade jag pärlsockret på kinden hela tiden före det upptäcktes? Tårarna som rann som vanligt i soldis. Tänk om det verkade som jag gråtit?

Jag skulle aldrig ha tålamod att plåta människor annat än privat. Det måste vara extremt otacksamt. Suckar och gnäll från objektet. Och det från en inte särskilt stor diva. Bara lite ljusskygg. Men jag ser det som sagt som ett led i desensibiliseringen, ett led i den personliga utvecklingen.

Tack för idag Peter. Ditt lugn gjorde mig tryggare och det blev allt ett och annat skratt på vägen. Själv nöjer jag mig med mina färgkaskader. De låter sig fångas på ett ögonblick!

Dela: