Bildvila

Trogna marker

Jag fick en kommentar på min bild Trogna marker, där Mirka frågar sig - Visar vi dem tillräcklig uppskattning? det drog igång mina tankar.

Detta med förtrogenhet, närhet, delande. Sånt vi i bästa fall har runt omkring oss. I sämsta fall... ter det sig som något ouppnåligt. Det vardagliga, som lätt faller oss ur händerna eller inte ens anländer. det vi saknar mest om vi till exempel blir strandsatta på ett resmål utan att kunna ta oss hem som planerat, eller blir sjuka, skiljer oss, eller när katastrofen ligger på lur. Då är det köer på ICA, tvätthögen i fåtöljen, bruna bönor med fläsk, veckosamtalet till moster, kyssen på pannan och "ses sen" från den vi älskar, som ringer i öronen. Resan till vanligheten. Det är nog den resan som är av störst betydelse in the long run. Och den hittar vi inte i charterkatalogerna. Oftast har vi svårt att hitta den också runt hörnet. Det är bedrövligt. Jag undrar - som en utveckling av Mirkas kommentar - Vad är det som går förlorat på vägen? Kommer vi någonsin att komma ikapp varandra och oss själva?

Läste en text igår kväll om en existentiell kamp. Den slutade med författarens frågeställning till sig själv om det är värt det. Det gjorde mig betryckt. För om vi inte tar kampen för ett bättre liv lär vi sitta kvar med frågorna obesvarade hur som helst. Och huvudet fullt av hägringar. Det är, tror jag, motsatsen till att ta vara på Trogna marker.

//Me

Dela:

I ett annat ljus

När jag tittar ut genom fönstret idag, kan jag välja att se de kala grenarna, bruna löv på marken. Ett landskap som i första stunden verkar platt, livlöst och utan spänning. Många blir deprimerade av detta gråväder. Men jag finner en vila i det. Och det behöver jag.  Jag kan välja sa jag nyss. Hur jag ser min omgivning. Ute syns också ett spännande ljus nu som kastar sina blickar på en stor ek i min trädgård mot en dramatisk himmel. Jag skulle gärna smita iväg med kameran ner till stranden just nu. Precis nu. Men dagen är bokad för annat. Det får anstå.

Härom dagen sa en vän till mig "Allt är väl vackert i vila." Jag tyckte om det. När spänningar släpper, livet inte jagas, vi inte önskar oss till en annan horisont och tar emot, ger efter. Går i vila. Som landskapet just nu.

Om vi tänkte oftare på det där som inte är så uppenbart tror jag att livet blir en aning rikare. Det behövs inte så mycket för att sätta guldkant på tillvaron. Men det behövs mod för att låta bli att prestera i varje sammanhang. Att släppa nyttotänkandet. Jag är ganska trött på att vara nyttig och jag gissar att jag inte är ensam.

Ha en stillsam helg och "Tomglo" som Bodil Jönsson säger...

Dela:

Hösten dröjer

I år har skogarna och dungen tittat på mig med starkare färger än vanligt. Eller har min uppmärksamhet skruvats upp ett hack också i detta avseende? Man blir ljuskänslig när man är trött. Det är jag. Man blir det av att jagas. Men jakten är snart över för min del. Jag klarar mig, är bra på att söka skydd. Hur som helst. Hösten. Björkarna påminner om apelsinläsk. Ingen poetisk association precis, men jag blir så törstig av att se på dem, där de bubblar mot solljuset och en klarblå himmel.

Hösten har varit generös i år mot mig. Jag har fått mitt första bildbyråkontrakt med 99 bilder. Tack vare hösten, faktiskt.

Men jag såg skillnaden idag från för bara några dagar sedan. Det mattas, fryser och faller till marken. En av de mest märkvärdiga höstarna drar sig snart undan för vintern, vilket i Halland inte lämnar mycket fägring. Då öppnar sig de små möjligheternas marker för blicken. Dämpade färger och milt ljus för själen.

Dela:

Ord ur bilder

Dovt tuggande. Ristandet i huden, som elektricitet för att jaga flygfän på drift. Suckar. Det är tryggt. En mule i ryggen. Som sammet. Puffar på kameraväskan. Frustande. Fis. Fjärt. Suck igen. Tysta hovtramp. Slaskandet av di. Havsvågorna i kulissen. Vinden i mina öron.

Dela:

Älgen var inte död.

Jag har precis slutat titta på Malous Efter Tio på TV4 och hennes gäst för dagen Per Moberg.

"Nu ska jag sluta att besvära dig, för programtiden är slut."

Var hennes slutreplik då hon la handen över hans för att på något sätt söka bryta in. Men besvärad var just vad han var, skådespelaren, kocken och jägaren. Vi fick titta på en filmsekvens där Moberg går på älgjakt. Skjuter. Går i sakta mak genom terrängen. Hunden viftar lydigt på svansen vid bytet. Benen sparkar för att göra det omöjliga för älgen, det vill säga fly, eftersom nacken är bruten.

"Den är död, om någon undrar", säger Moberg.

I studion försöker Malou att samtala om det här. Om filmningen, om jakten, om hans syn på det här med dödandet. Han värjer sig. Pratar om att folk tror att blodpudding växer upp ur frysdiskarna på ICA. Raljerar över oss dumskallar som inte fattar att hans skott varit perfekt. Att alla jägare vet att djur inte dör direkt när man skjuter, Eller vänta nu. Den var ju död? Trassel trassel. Vända och vrida. Slå undan frågorna på barnmanér. Det var ju inte så här det skulle sluta väl. Det handlade väl om hans FÖRFATTARSKAP! Jo, han återkom till det. Att han nu är författare. Till en kokbok. Men en mycket personlig sådan.

"Sånt gillar förlaget" sa Moberg med pojkcharmleendet som hänger kvar sedan han lämnade tioårsåldern. Den tiden då det där med död på något sätt kanske inte riktigt blivit verkligt.

Jag tror inte på honom. Jag tror inte älgen var död. Jag tror att skjuta det andra skottet,för en sån slags jägare, är det samma som att tappa ansiktet. Ett bevis på ofullkomlighet.  Så då är den död. Även om det tar lite ytterligare tid att uppnå just det tillståndet. Ingen tvekan.

Dela: