Bildvila

Advent igen

När jag var nere i källaren igår och plockade med adventsakerna, föll min blick på ett minneskort från en begravning. En vacker målad ängel drog uppmärksamheten till sig. Jag plockade upp det och borstade försiktigt av det.

En ung flicka, inte mer än femton år tog sitt liv för ett år sedan. I adventtiden. Jag bär det med mig på flera sätt, eftersom jag förstått hur stor risken var att det skulle sluta på det sättet. Hon hade haft det svårt så länge och även om jag anat insåg jag kanske inte allt hon gick igenom. Jag larmade. Lyssnade. Tog henne på allvar. Gjorde allt man ska, men hur jag än ropade, på olika sätt, gick det inte att stoppa. Jag minns samtalet sent en kväll från min chef som berättade att nu var det så det var. Adventsstjärnan brann i fönstret och jag grät.

Om bara ... Om inte ... Om ...

Där låg kortet på mitt källargolv nu och jag förstår inte hur det hamnat där eller hur det kommer sig att jag hittade det nästan på årsdagen av hennes död. Kanske en hälsning?

 Nuförtiden vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den slags sammanträffanden. Förut hade jag tagit emot det utan förbehåll, men alla akademiska poäng har kanske lagt sig över livets märkvärdigheter... För bara några dagar sedan berättade jag om denna händelse och jag blev oväntat berörd. Jag har berättat om det här förut, haft handledning, gråtit mig igenom en begravning, stöttat hennes förtvivlade kompisar. Gått vidare. Eller gör man någonsin det? Jo, det gör man självklart men inte på det sättet att man lämnar det bakom sig. Man väver in det i sin historia tror jag. Tillsammans med alla andra erfarenheter. Hon finns med där som en glänsande tråd och kanske var det där kortet ingen tillfällighet. Man behöver ju inte förstå allt. Bara förhålla sig till det man möter.

Dela:

Hästmysteriet fortsätter

För en tid sedan skrev jag om min fantasifulla dotters egenhändigt komponerade hästmysterie. Nu har TV hört av sig!

Så här var det: Hon såg på Bolibompa och där uppmanade man killar och tjejer att skicka in manus för en film. Hon ville prova.

"Jag tror du är för liten", sa jag.

"Snälla mamma."

"Ja, men då får vi först skriva klart den. Jag måste hjälpa dig och jag vet inte om de går med på det, eller om de tycker att det är fusk."

Ok, vi skrev till slutet på den där berättelsen och jag mailade SVT och sa som det var att min 7 åriga flicka skrivit ett mysterie och att hon ville ansöka i manustävlingen. Jag skrev att jag hjälpt till och undrade om vi höll oss till reglerna.

Två producenter hörde av sig och sa att de gärna läser hennes berättelse även om det ligger utanför tävlingen. De sa att hjälp tar alla manusförfattare till så det var helt i sin ordning.

Hon kommer att gå i taket! Jag med. Spännande. Tur man är van vid refuseringar av olika bokmanus. För henne med. Hon vet att mamma bara suckar och lägger de längre refuseringsbreven och lektörsutlåtanden i en mapp på samma sätt som det hjälpte Steven King att hålla modet uppe. (Hans essä Om Writing är för övrigt vansinnigt läsvärd även för icke-skribenter!). "Nästa gång vill dom ha det, mamma", säger hon tröstande.

Thats all folks! 

Dela:

Hästmysteriet

Första kapitlet i min dotters (hon är snart 7 år) bok "Pricken och hästtjuven."

- Jo, den kan heta det för det var den första hästen som tjuven tog.

Hästarna Pricken, Tufsan och Louis bor på en gård med sina tre skötare. Hon vet ännu inte vad de ska heta, men hon vet att de ska ha en personlighet som överensstämmer med den häst de sköter om, och de är alla olika.

En kväll glömmer flickorna att låsa stallet. På natten kommer en tjuv för att stjäla Pricken som ska säljas till cirkus. ( Hon har blivit påverkad av min anticirkus-förhållning!) Men! Tjuven glömmer sig och låser stallet och glömmer dessutom att släcka ljuset, så när tjejerna kommer ut på morgonen, vet de genast att en bov varit i farten.

Nästa kväll är flickorna noga med att låsa stallet och larma huset och går sedan och lägger sig. Men då! Tjuven slår till igen. Denna gång knycker han Tufsan och lämnar stackars Louis ensam och gnäggande i stallet. Hur lyckades han med det? Jo, han har helt enkelt tagit sig in i huset, där flickorna ligger och sover, med hjälp av en stege. På övervåningen är huset inte larmat! När han knyckt hästen ur stallet klättrar han in och lägger tillbaka nycklarna. Men! Han glömmer att ta bort stegen, så tjejerna förstår genast att han varit i farten igen. Denna gång köper de förstoringsglas i affären. Tjuven har lämnat fotavtryck när han lagt tillbaka nycklarna i huset och nu VET de vem som varit i farten. Jakten kan börja!

Så alla förlag på jakt efter unga skrivartalanger: Här är en blivande deckardrottning!

Dela:

I mammas ögon

"Mamma, vad är schisör, för något?"

   "Du menar regissör?"

   "Ja. Vad gör en sån?"

   "Ja, man kan säga att det är någon som talar om vad andra ska göra, eller hur de ska göra. På teater och så."

   "Men hur då?"

   "Man gör pjäser och så, talar om att någon ska gå hit eller dit, se glad ut. Se arg ut. Titta upp, titta ner. Gör si gör så."

   "Kan man jobba som det?"

   "Ja."

   "Åh, det vill jag bli när jag blir stor!"

Tror jag det. En naturbegåvning. I alla fall vad gäller detta med att bestämma.

   Vi brukar använda oss av ett kinaschack här hemma. När hon ska förklara något som hänt på skolan. Kulorna får vara personer. Det kan låta så här.

"Och hon satt där. Nej, vänta lite. Där satt jag och hon satt jämte. Sen ringde fröken i klockan och då var det rast." Hon hoppar med kulorna ut på "skolgården" som får ett eget fält på spelplanen.

   "Och vem var ute först då?"

   "Eh, jag."

   "Varför var det viktigt?"

   "Jag ville ha den största cyklen och så åkte J med mig, för han orkar inte trampa själv."

När hon var riktigt liten och precis började på dagis blev hon omhuldad av de större pojkarna som anpassade den ganska tuffa leken efter hennes möjligheter att delta. Hon var stormförtjust och de märkte nog aldrig att de plötsligt blivit mjukare tag på gården, omgärdade av hennes smittande skratt. Helt orädd gungade hon högre och högre, klättrade med ovanligt starka armar för en treåring upp för den halkiga rutschkanan.

Vid ett tillfälle besökte vi ett sånt där gräsligt lekland där pulsen stiger likt en termometer i varmvatten av allt myller, hastiga rörelser och gälla röster och färger. Hon gick fram till en bollkanon som var placerad så högt att hon med nöd och näppe fick grepp att rikta den. De mjuka skumgummibollarna tog slut och hon släppte för att hämta nya. Då passade en dubbelt så gammal pojke på att ta över skjutpjäsen. De kom fram precis samtidigt. Utan att tveka greppade hon tag, inte hårt men bestämt med sin lilla näve om ena handtaget, vände sig mot konkurrenten och stirrade sedan uthålligt. Tills han släppte, vände på klacken och lommade iväg. Girlpower!!! Tänkte jag och fnissade från min pall en bit ifrån.

Den kväll jag hittade henne med lektyren på bilden nedan, kunde jag bara tänka att ja, det kanske inte är en tillfällighet.

Dela: