Bildvila

Trogna marker

Jag fick en kommentar på min bild Trogna marker, där Mirka frågar sig - Visar vi dem tillräcklig uppskattning? det drog igång mina tankar.

Detta med förtrogenhet, närhet, delande. Sånt vi i bästa fall har runt omkring oss. I sämsta fall... ter det sig som något ouppnåligt. Det vardagliga, som lätt faller oss ur händerna eller inte ens anländer. det vi saknar mest om vi till exempel blir strandsatta på ett resmål utan att kunna ta oss hem som planerat, eller blir sjuka, skiljer oss, eller när katastrofen ligger på lur. Då är det köer på ICA, tvätthögen i fåtöljen, bruna bönor med fläsk, veckosamtalet till moster, kyssen på pannan och "ses sen" från den vi älskar, som ringer i öronen. Resan till vanligheten. Det är nog den resan som är av störst betydelse in the long run. Och den hittar vi inte i charterkatalogerna. Oftast har vi svårt att hitta den också runt hörnet. Det är bedrövligt. Jag undrar - som en utveckling av Mirkas kommentar - Vad är det som går förlorat på vägen? Kommer vi någonsin att komma ikapp varandra och oss själva?

Läste en text igår kväll om en existentiell kamp. Den slutade med författarens frågeställning till sig själv om det är värt det. Det gjorde mig betryckt. För om vi inte tar kampen för ett bättre liv lär vi sitta kvar med frågorna obesvarade hur som helst. Och huvudet fullt av hägringar. Det är, tror jag, motsatsen till att ta vara på Trogna marker.

//Me

Dela:

Förändringens rum

Vi lever i så många parallella rum. I vårt inre vistas vi i rum som stått länge igenbommade, kanske luktar där mögel, eller äpple från en jordkällare. Andra rum är välstädade och propra salonger där vi umgås med våra olika inre representationer av andra som har betydelse i våra liv. Eller kök som ställer krav på samarbete och det ska kokas någon soppa. Och så har vi den yttre verkligheten. Jobb, räkningar, hämta och lämna barn. Vaccinera sig, gå på teater. Älska, sova, skratta. Få kräksjuka. Kanske skiljer sig den inre och yttre emellanåt rejält från varandra och det blir som att leva i en lucka. Mellan världar. Emellanåt överlappas det inre och det yttre livet så mycket att vi inte märker någon skillnad. Men aldrig helt. Vi vet för lite om allt som rör sig, både runt oss och inom oss, för att med säkerhet kunna förutsäga särskilt mycket om vår egen framtid. Men vi kan drömma, ana, känna oro inför och förstå skeenden i ett slags ordlöshet som infinner sig när vi skruvar ner skvalandet från våra störiga tankar, rädslor och radioapparater, datorer och annat. Jag har märkt att jag har helt olika rytmer i förhållande till förändring. En rytm för hjärnan, en annan för kroppen, en tredje för viljan. Säkert fler också. "Jag vill inte!!!" Kan jag påminna mig många gånger, då jag satt klackarna i backen och envist vägrat inse något jag inser vara ofrånkomligt. Eller "Jag vill!!!!" Innan kroppen alls är med på tåget. Jag vet i mitt yrke, att förändringar bör gå ganska långsamt för att det inte ska bli allt för stora bakslag. Jag vet det genom min livserfarenhet också. Tiden är en bundsförvant, inte en fiende. Om vi lyssnar på de olika budskap som klingar omkring. Processer kan börja på ett ögonblick men det kan ta år för dem att landa i en verklig förändring. Det är det som gör livet till en resa.

Dela:

Advent igen

När jag var nere i källaren igår och plockade med adventsakerna, föll min blick på ett minneskort från en begravning. En vacker målad ängel drog uppmärksamheten till sig. Jag plockade upp det och borstade försiktigt av det.

En ung flicka, inte mer än femton år tog sitt liv för ett år sedan. I adventtiden. Jag bär det med mig på flera sätt, eftersom jag förstått hur stor risken var att det skulle sluta på det sättet. Hon hade haft det svårt så länge och även om jag anat insåg jag kanske inte allt hon gick igenom. Jag larmade. Lyssnade. Tog henne på allvar. Gjorde allt man ska, men hur jag än ropade, på olika sätt, gick det inte att stoppa. Jag minns samtalet sent en kväll från min chef som berättade att nu var det så det var. Adventsstjärnan brann i fönstret och jag grät.

Om bara ... Om inte ... Om ...

Där låg kortet på mitt källargolv nu och jag förstår inte hur det hamnat där eller hur det kommer sig att jag hittade det nästan på årsdagen av hennes död. Kanske en hälsning?

 Nuförtiden vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den slags sammanträffanden. Förut hade jag tagit emot det utan förbehåll, men alla akademiska poäng har kanske lagt sig över livets märkvärdigheter... För bara några dagar sedan berättade jag om denna händelse och jag blev oväntat berörd. Jag har berättat om det här förut, haft handledning, gråtit mig igenom en begravning, stöttat hennes förtvivlade kompisar. Gått vidare. Eller gör man någonsin det? Jo, det gör man självklart men inte på det sättet att man lämnar det bakom sig. Man väver in det i sin historia tror jag. Tillsammans med alla andra erfarenheter. Hon finns med där som en glänsande tråd och kanske var det där kortet ingen tillfällighet. Man behöver ju inte förstå allt. Bara förhålla sig till det man möter.

Dela:

Hösten dröjer

I år har skogarna och dungen tittat på mig med starkare färger än vanligt. Eller har min uppmärksamhet skruvats upp ett hack också i detta avseende? Man blir ljuskänslig när man är trött. Det är jag. Man blir det av att jagas. Men jakten är snart över för min del. Jag klarar mig, är bra på att söka skydd. Hur som helst. Hösten. Björkarna påminner om apelsinläsk. Ingen poetisk association precis, men jag blir så törstig av att se på dem, där de bubblar mot solljuset och en klarblå himmel.

Hösten har varit generös i år mot mig. Jag har fått mitt första bildbyråkontrakt med 99 bilder. Tack vare hösten, faktiskt.

Men jag såg skillnaden idag från för bara några dagar sedan. Det mattas, fryser och faller till marken. En av de mest märkvärdiga höstarna drar sig snart undan för vintern, vilket i Halland inte lämnar mycket fägring. Då öppnar sig de små möjligheternas marker för blicken. Dämpade färger och milt ljus för själen.

Dela:

Ord ur bilder

Dovt tuggande. Ristandet i huden, som elektricitet för att jaga flygfän på drift. Suckar. Det är tryggt. En mule i ryggen. Som sammet. Puffar på kameraväskan. Frustande. Fis. Fjärt. Suck igen. Tysta hovtramp. Slaskandet av di. Havsvågorna i kulissen. Vinden i mina öron.

Dela: