Bildvila

En glugg i fejset.

Visserligen har jag en glugg mellan tänderna. Men idag har jag haft en annan slags glugg som stirrat mig i fejset halva dagen. Jo, Peter Korpi tar sitt uppdrag på allvar. Det vill säga, idag handlade det om att få med mig på bild. Han har den goda smaken att inte vilja använda blixt och journalisten som skulle göra repet om min bok, Konflikters liv och död, ville ha bilder från min hemmiljö. En golvlampa kröp närmare och närmare över golvet för att få rätt ljus med inte allt för hög ISO. Tid tog det. Och jag såg nog allt annat än avspänd ut, vilket gjorde att plåtningen tog ännu längre tid. SMHI hade lovat sol på västkusten kl 12.00. Och journalisten frågade och frågade. Jag försökte växla mellan att "sitt så där, se in i kameran. Kan du skriva och prata samtidigt? Hihi" och att fokusera på svaren. Jag blev långrandig och invecklad. Hon får säkert återkomma.

Sen skulle vi ut. Hitta den där solglimten och gärna ha någon annan bakgrund än saggig hallandsväta. Det var inte lätt. Tid tog det. De tyckte jag var tålmodig. Jag kände mig som ett svårfångat objekt. Stel och helt utan egna uppslag. Ovan. Fotografen var tålmodig. Journalisten uppmuntrande.

På biblioteket visade sig ljuset från sin bästa sida denna decemberdag. Peter gillade det skarpt. Äntligen ett välvilligt soldis genom glastaket. Det var tur att det inte var radiointervju idag. SÅ mycket "Eh ... var var jag nu? Jo, alltså processorienterad medling." "Ursäkta kan du ta det igen, vad är det?"

Och så den vanliga bakvända reaktionen hos mig. Alltså jag är aldrig särskilt spänd före någon slags framträdande. Men efteråt. Vad har jag sagt? Hur lät det egentligen? Men hur såg jag ut? Hade jag pärlsockret på kinden hela tiden före det upptäcktes? Tårarna som rann som vanligt i soldis. Tänk om det verkade som jag gråtit?

Jag skulle aldrig ha tålamod att plåta människor annat än privat. Det måste vara extremt otacksamt. Suckar och gnäll från objektet. Och det från en inte särskilt stor diva. Bara lite ljusskygg. Men jag ser det som sagt som ett led i desensibiliseringen, ett led i den personliga utvecklingen.

Tack för idag Peter. Ditt lugn gjorde mig tryggare och det blev allt ett och annat skratt på vägen. Själv nöjer jag mig med mina färgkaskader. De låter sig fångas på ett ögonblick!

Dela:

Att porträttera sig själv

På FS:s första sida läser jag att det finns inte mindre än 108 bilder i självporträttspoolen. Att det inte stämmer att fotografer känner sig obekväma med att vara med på bild själva. Det gäller inte mig. Och det är väldigt aktuellt med denna obekvämlighet eftersom det i morrn kommer hem en journalist med vidhängande fotograf för ett reportage.

"Vi kör några bilder ute i någon miljö du gillar. Sen ett klädbyte och några bilder hemma hos dig där du blir inspirerad."

Hemma? Klädbyte? Hu, så jobbigt? Vad ska det vara bra för? Vi skulle ju prata om boken. Eller?

"Jo, men det är två uppslag. Ett om boken och ett om dig som person."

Men usch då. Vad ska det vara bra för? Och vad ska jag säga? Jag har precis börjat vänja mig vid att se mitt namn i tryck och läsa mina egna ord utan att rodna och ångra hälften av mina uttryck. Men vad då min person. Vad kommer hon att fråga då? Om min egen konfliktstil? Om relationer jag pajat? Hur jag röstar? För att inte tala om bilderna. Idag har jag fixat och fejat mer eller mindre hela dagen. Så fåfängt! Vem kommer att se det? Dessutom är det tämligen meningslöst eftersom spåren av mina två unghundar finns överallt på gnagda möbler och sönderrivna tapeter.

Precis nu välte min för dagen inköpta höga flätade kruka med Julrosor och Hyacinter i som står utanför ytterdörren och vitmossan börjar bli lite sliten när jag för tredje gången idag tryckte ner den mellan lökarna. Jag är löjlig. Det är väl ingenting att göra en stor affär av. Men kanske har fixandet en slags mobiliserande funktion. En mental förberedelse för att ta risken att göra sig löjlig. Precis som att berätta om min nervositet och smått fobiska inställning till närbilder av mitt eget "porträtt".

Jag undrar om man kan föreslå något i stil med det Elin Torger gör ( i den bilden hon nyligen lagt upp under rubriken "Ett slags självporträtt", vilket föreställer ett spindelnät med vattendroppar.) ? I såfall skickar jag med den här:

Eller kanske den här?

Dela:

Perspektivskifte

Jag minns att det var på ett tåg mellan hem och Lund, som det klickade. "Yes!" sa jag högt för mig själv och viftade till med boken jag hade i handen. Där fanns en lösning på gåtan som jag burit på så länge jag kan minnas.

Ända från det att jag var riktigt liten har jag upplevt ett fenomen som varit svårt att beskriva. När man är liten funderar man ju inte så mycket på om något skulle vara udda eller märkligt men efterhand måste det ha slagit mig, att det kanske inte var så vanligt. I alla fall inte så att någon förstod vad jag menade när jag försökte förklara. För jag minns rynkade ögonbryn eller undfallande småleende. Ja, ja. Hon har fantasi i allafall, verkade de tycka.

När jag som vuxen försökt mig på att beskriva att rummet jag sitter i, ibland byter riktning, har nog en och annan undrat om det varit dags att ringa efter någon. Ingen tycktes fatta vad jag menade. Byter riktning? Hur då?

"Jo, alltså. Jag sitter i en stol och tittar på möblemanget t ex. Och så faller ljuset in från ett håll."

"Jaha?"

"Ja, sen är det som att ögonen växlar på nåt sätt och så ser jag rummet från en annan riktning."

"Eh ...?"

"Alltså jag sitter där jag sitter, menar jag."

"Och då blir det någon utomkroppslig resa eller?"

"Nej, nej. Det är ljuset. Det faller in i rummet från ett annat håll."

"Mhm, jaha du."

Bara att lägga ner resonemanget. Ingen begriper. Kan det verkligen vara så märkligt att ingen fattar vad jag menar?

Så var det då den där tågresan. Jag läste fenomenologi. Maurice Merleau-Pontys Kroppens fenomenologi.

Ett avsnitt handlade om rumsuppfattning och han beskrev följande. Oavsett var vi befinner oss har vi en riktning i vilken vi betraktar omvärlden. Inte en punkt framför oss, vilket vi vanligtvis föreställer oss, utan en rörelse mellan två punkter. En bakom oss och en framför. Hans exempel var horisontlinjen. Om vi befinner oss på en strand vänder vi oss vanligen mot havet och betraktar horisonten. Det är nästan omöjligt att uppfatta att vi har horisonten bakom oss men om vi gör ett tankeexepriment och vänder oss på stranden så att vi får havet bakom oss kan vi föreställa oss hur rummet s a s byter riktning. Ett annat exempel är att vi kör på en väg i en riktning och har solen på vänster sida en morgon. Vi vet då att vi kör söderut. Om vi samtidigt leker med tanken att det istället är kväll blir upplevelsen att vi har bytt färdriktning och kör horrut! Jippi! Jag hade kommit på lösningen på min rumsliga gåta! Jag var inte knäpp. Det fanns någon annan som tänkt i dessa banor, bara betydligt mer djupsinnigt än jag själv.

 Jag tänker ibland på den franske filosofen när jag har solen i ryggen och undrar om det syns på bilden att det är öst eller västkust, morgon eller kväll, för den som inte själv vet var man tagit bilden? Världen är en spännande plats. Om vi skiftar perspektiv i fler sammanhang tänker jag att vi kommer att förstå mer av vår omvärld också. Det där med att tänka utanför ramarna. En väsentlig aspekt av kreativitet.

Dela: