Bildvila

Bildpoesi

Under ledigheten har jag läst Agneta Pleijels diktsamling Mostrarna och andra dikter. Jag blev stormförtjust. Det var ju några år sedan den kom och jag var bekant med hennes idé. Att utgå från privata (och andras?) fotografier för sina dikter. Först tänkte jag att det kunde kännas väldigt privat. Också för läsaren. Då i den meningen att det skulle bli svårt att relatera till som läsare på grund av undertext som bara ett fåtal hade nycklar till. Men så är det inte. Det blir ett möte på behörigt avstånd och en ingång till det egna för den delen också. Att möta sin historia genom bilder och den ordström som flyter upp till medvetandets scen.

När jag gick på Författarskolan i Lund fick jag bekanta mig med att skriva prosalyrik, en kombination av prosans berättande och lyrikens symboliska språk. Jag tyckte att jag hittade ett hem i det sättet att uttrycka mig, men det har fått stå tillbaka för annat, både skrivande och bilder, samtal och yrkesutövande. Nu, när jag tog mig an Pleijels dikter kom suget tillbaka.

Här är ett utdrag ur hennes dikt Mostrarna:

"Böjd över porslinshandfatets kuster

tvättar i det skarpa morgonljuset

den stadiga Sigrid

alla sina ingångar,

den trubbiga näsan,

armhålornas arkaiska grottor,

navelns skuggiga håla

och så vidare."

(Ur Agneta Pleijels Mostrarna och andra dikter, Norstedts 2004)

I min byrå ligger en pappersask av märket Baronie. Locket är klätt med midnattsblått tyg och har sirligt, ingraverat mönster. Stryker man med fingret över ytan känner man den sammetsliknande strukturen höja sig över linjerna. Den har funnits i hela mitt liv. Och långt före dess. I asken ligger svartvita fotografier. Många av dem med för mig helt okända personer i färd med någonting, en middagsbjudning, en cykeltur eller blomsteruppsättningar från en uppvaktning. Det finns bilder av min familj och min släkt. Bilderna ligger där och ropar om att få berätta. Det mesta kan jag bara fantisera om och det är det som fungerar så väl för att hitta det rätta flödet på pennan.

Jag har börjat med en bild. Det blev ett ganska långt stycke prosalyrik som även inkluderade andra bilder men utgångspunkten var denna. Min mamma på en strand i Spanien, leende och med håret fritt flygande och en ölflaska i handen. Det finns en anakroni över bilden som är tagen i början av sextiotalet. Den är ovanlig i ett svenskt familjealbum från den tiden. Flickor halsade inte öl framför kameran då. Eller gjorde de? För mig berättar den mycket om min mamma och hur hon mötte livet.

Här är några av mina rader från denna bildtext som ännu inte har ett namn och är allt annat än avslutad:

   Tråkigt. Jag vet inte riktigt vad det betyder. Vanligheten är en plats dit jag gärna återvänder. En plats som ritades över på din karta med blyerts som gnällde tills inget syntes mer. Att tala om den och min längtan dit var att främmandegöra dig, tror jag. Ett slags avvisande jag aldrig förstod.

Ändå, den där bilden med fötterna i sanden och det långa svintohåret som en flagga. En aning om att det var ett tillstånd som kunde ha blivit. Det vanliga

Dela:

Erbjudandet om en bok

Jag hade min första utställning 2003. På Kulls Vingård i Halland. Utställningen hette Vit och var svartvita bilder på Andalusiska hingstar.

Jag blev förvånad. Och på något märkligt vis viss om att jo, det skulle nog ge utdelning av all mödan jag lagt ner på bilderna.

Ett brev. Från ett förlag i Danmark. Det sparsmakade förlaget Rhodos.  Ett vattenstämplat brevpapper damp ner i brevlådan. Förläggaren Ruben Blaedel hade besökt utställningen. Han skrev: (Min översättning) "...så det är med viss kunskap till fotografi som jag komlimerar dina bilder för deras konstnärliga kvalitet och inlevelse i hästens urkraft och psykologi - ett mycket vällyckat projekt!" Han undrade ödmjukt om jag var intresserad av att diskutera en utgivning eller på annat sätt bidra till att förmedla mitt skapande.

Nu, efter ett antal år med skrivande, refuseringar, plåtande, refuseringar, inser jag att erbjudandet var både märkligt och unikt. Jag hade precis börjat mitt skapande på allvar. Jag hade ingen aning om hur litet nålsögat var. Är. Jag meddelade att jag skulle återkomma när tiden var mogen.

Sedan sprack projektet. Eller i allafall blev det för många hinder. Jag har inte tillräckligt med lyckade bilder för den där boken. Det är som att stå inför en bländande vy på främmande mark och veta att det är dags att checka in för hemresa inom en timme. Livet påkallar så mycket. Att få barn bland annat. Ingenting kan komma i vägen för det. En av "mina" mest fotogeniska hästar dog och därmed en del av motivationen.

Jag har sparat brevet. Och inspirationen. Kanske det finns fler vägkorsningar längre fram där allt sammanfaller. Just då gjorde det inte det. Det var inte färdigt. Inte fullbordat. Och nu har säkert minnet av mina bilder bleknat hos Ruben. Men det är inte alltid det färdiga som leder till utveckling inom oss, tror jag. Kanske snarare en anad möjlighet. Även om det nu känns som en hägring.

Jag plockar fram brevet ibland. Det påminner mig om att när man minst anar det dyker möjligheter upp, man aldrig räknar med. Tunga dagar är det en stor tröst. Tack Ruben. Och Rhodos i Humlebeak.

Dela: