Bildvila

Älgen var inte död.

Jag har precis slutat titta på Malous Efter Tio på TV4 och hennes gäst för dagen Per Moberg.

"Nu ska jag sluta att besvära dig, för programtiden är slut."

Var hennes slutreplik då hon la handen över hans för att på något sätt söka bryta in. Men besvärad var just vad han var, skådespelaren, kocken och jägaren. Vi fick titta på en filmsekvens där Moberg går på älgjakt. Skjuter. Går i sakta mak genom terrängen. Hunden viftar lydigt på svansen vid bytet. Benen sparkar för att göra det omöjliga för älgen, det vill säga fly, eftersom nacken är bruten.

"Den är död, om någon undrar", säger Moberg.

I studion försöker Malou att samtala om det här. Om filmningen, om jakten, om hans syn på det här med dödandet. Han värjer sig. Pratar om att folk tror att blodpudding växer upp ur frysdiskarna på ICA. Raljerar över oss dumskallar som inte fattar att hans skott varit perfekt. Att alla jägare vet att djur inte dör direkt när man skjuter, Eller vänta nu. Den var ju död? Trassel trassel. Vända och vrida. Slå undan frågorna på barnmanér. Det var ju inte så här det skulle sluta väl. Det handlade väl om hans FÖRFATTARSKAP! Jo, han återkom till det. Att han nu är författare. Till en kokbok. Men en mycket personlig sådan.

"Sånt gillar förlaget" sa Moberg med pojkcharmleendet som hänger kvar sedan han lämnade tioårsåldern. Den tiden då det där med död på något sätt kanske inte riktigt blivit verkligt.

Jag tror inte på honom. Jag tror inte älgen var död. Jag tror att skjuta det andra skottet,för en sån slags jägare, är det samma som att tappa ansiktet. Ett bevis på ofullkomlighet.  Så då är den död. Även om det tar lite ytterligare tid att uppnå just det tillståndet. Ingen tvekan.

Dela:

In Mind

Hur kommer det sig att ett våra grundantaganden kring oss levande varelser är att djuren inte har ett medvetande? I alla fall har den idén varit den mest förekommande inom vetenskapen, tills för inte så länge sedan, när olika former av vårt relativt begränsade sätt att utveckla kunskap om oss själva och vår omvärld, tog några skutt framåt. I National Geographics tredje nummer 2008, finns en lång artikel med härliga porträtt av olika personligheter från djurlivet.

Papegojan Alex som inte bara har en förmåga att imitera, utan i dialog visar sin kreativitet för att hitta nya uttryck för sina smakupplevelser. Han kallar äpplen för "ban-erry", innan han lär sig ordet äpple. Och han FÖRKLARAR att det beror på att det smakar som en blandning av banan och körsbär. Fantastiskt! Men jag blir inte förvånad. Det som förvånar mig är att det tagit så lång tid för oss att inse. Bordercollin Betsy fixar att para ihop bilder foto med de verkliga objekten.

Här hemma har vi två hundar. Det var en dyr historia. Inte för det att de har långa stamtavlor. Snarare breda. Vi brukar kalla dem Rondellhundar, när någon frågar vad det är för sort. De är syskon, vilket inte vare sig syns eller märks i deras personligheter. Morris och Dinah, efter Jim Morrison och Dinah Washington. Dyrt blev det därför att de tuggat sönder allt, nästan från elsystemet i bilen till Prästostar på frukostbordet. Han får skulden för allt. Eftersom han är glupskast, hanne och låter mest. Är på fel plats, vid fel tidpunkt. Eller, nej, det var så. Tills vi kom på att det är han som är mest lojal och hon som är slugast om nu detta behöver innebära en motsägelse.

Häromdagen blev det ännu ett utlägg. De gnagde på var sitt märgben och Morris lyckades kränga till sitt så att det rundade hörntänderna. Och fastnade som en slags inverterad munkorg!

Det gick inte att ta loss och han började efter en stund få smått panik. Fyrtio kilo hund är svårt att hålla still, ska jag säga och vi bestämde oss för att åka till veterinären. I samma stund vi reslout gick ut i hallen för att hämta koppel och kläder fick HON en slags panikattack! Han lugnade ner sig men hon blev som tokig, darrade och pep och visade helt tydligt sin ängslighet.

Det blev dyrt och bökigt eftersom veterinären inte lyckades med sina egna verktyg, fick fixa fram en bultsax från en mekanisk verkstad, Morris vägrade underkasta sig narkos och tiden gick ...

När vi kom hem var Dinah överlycklig och totalt upptagen av: Hans mun! Hon undersökte noga och länge. Jag är säker på att hon förstod att det kunde gått helt galet!

Dela:

Riggad räv i GT:s läsarbild.

Lördagen den 3 Januari publicerade GT månadens läsarbild. En räv fastfrusen i isen. Fotografen Jarle Samdal intervjuades av David Lillemägi. Inte ett ord om att bilden var riggad. Han fick över 7000:- för sin bild. Rubriken: Isvattnet - rena rama rävgiftet. Man blir först så överraskad att man inte tittar närmare på bilden. Det är ett grymt öde för den stackars räven helt enkelt och man reagerar på det. "Nää, stackarn", var min makes kommentar. Nästa var. "Men inte ställer väl sig rävar och bara fryser ihjäl i strandkanten så där?" Jag sög till mig tidningen. Det jag ser är följande. Isen är knappt nattagammal. Vattnet når inte ens över rävens rygg där det snöat lite under natten. Man ser tydligt alla tassarna som står på bottnen av den grusiga sjön eller vattendraget. Svansen på räven står rakt ut och påminner mycket om de uppstoppade djur jag med avsmak sett ståendes hemma hos en del jägare. Den har munnen vidöppen också. Precis under vattenytan. Och vad nu? Ett rep är spännt över rävens rygg och slutar mystiskt strax under vattenytan. Bilden är riggad. Eller i allafall räven.

Kan det ha varit så att fotografen tagit synen han sett för face value och inte ifrågasatt sitt eget synintryck? Inte trott sina ögon så att säga. I intervjun nämns ingenting som tyder på något annat. Men den erfarna bildredaktionen då? Hur har bilden verkligen kunnat passera för autentisk där? Är det frågan om att dra läsarna vid näsan med ett pracitical joke? Eller har fotografen lurat till sig några tusenlappar av en av våra större dagstidningar?

Jag har verkligen ingen avsikt att göra det här till en gnällblogg, men jag reagerar å seriösa fotografers målmedvetna strävanden att, om de har en journalistisk inriktning, dokumentera och berätta om verkligheten i våra media. Var hamnar vi om media blir så slappa att de inte hinner granska publicerat material mer noggrannt? Var hamnar den kåren av fotografer när bildjägare gör vad som helst för att få en slant extra?

Vem har lurat vem i det här sammanhanget? Har det någon betydelse? Hur många har reagerat på bilden? Det skulle vara intressant att veta. Eller skrattar man bara lite och tänker grattis. Någon lyckades roffa åt sig lite snabba casch efter julhetsen.

Jag har ett starkt minne från dess att jag var liten. Vi var på Cypern på semester. Jag och mamma letade snäckor och fina stenar på stranden. Jag hittade nästan inga. Mamma hittade många fler, finare, mjukare, färgstarkare. Efter ett tag blev jag ledsen. För att jag inte kunde hitta så bra som hon. Hon gav mig då sina och sa att vi kunde säga till pappa att det var jag som hittat dem. Jag blev förvirrad. Och arg! Hon kunde inte mena allvar. Det var ju inte sant! Skulle vi ljuga då? På något sätt sitter den episoden kvar. Jag tycker inte om vinnartendensen i samhället. Vi hyllar de som lyckas gå den snabba vägen, även om det sker på bekostnad av andra. Jag tycker inte om gäspsamhället heller. Alltså den anda som tittar åt ett annat håll när folk blir nerklubbade på gatan, men pyntar in en tusenlapp på någon välgörenhetsgala på TV där lidande parreras med underhållning.

Läsarbilden 3 Januari 2009 i GT, är hoppas jag, ett STORT misstag, som inte låter sig upprepas.

Ingen gillar att bli blåst.

Dela:

Oanad färgprakt

Jag läste om gråsparvar. Att de ser på andra våglängder än vi. Nej, inget hokus pokus, jag minns inte på rak arm om det var i National Geographic eller Illustrerad vetenskap, men jag minns att jag fann det tilltalande.
   Inte bara gråsparvar, ett flertal fåglar. De har ögon som är uppbyggda på helt annat sätt än våra mänskliga. Det är alltså frågan om en helt annan sorts optik än vi egentligen förstår oss på. Färger ser vi på så sätt att ljusvågor reflekteras i olika frekvenser och svängningar och dem vi kan uppfatta är alla nyanser inom samma spectrum.

Men det man funnit hos fåglarna jag nämnde var att de har möjlighet att fånga upp färger vi inte ens kan föreställa oss eftersom de inte faller inom vårt vanliga färgspectrum. För min egen del är det helt omöjligt att ens fantisera om en färg jag aldrig har kunnat se som inte påminner om aldrig så lite blått, rött, gult eller grönt och så vidare. Det är omöjligt eftersom jag inte har några referenser till det, inga intryck, inga upplevelser. I den där artikeln, som jag inte minns var jag hämtade nu, hade forskarna kommit fram till att det till exempel kan vara därför som honorna hos fåglarna har en så sparsmakad fjäderskrud, gråspräcklig till exempel. Hittills har hypotesen tråkigt och förutsägbart beträffande detta fenomen, varit det gamla vanliga resonemanget om krig, sex  och makt! Den präktigaste, mest färgsprakande hanen gets it all! Men med upptäckten av detta alternativa färgseende skulle det kunna peka på att alldagligheten istället var något helt annat. En kaskad av oandade färger, bara möjliga att upptäcka för dem som har sådana ögon att se med! Kanske är gråsparven där ute i trädet inte alls grå, som vi uppfattar den. Kanske är den full av kulörer vi inte kan uppfatta. Vi är begränsade i vår möjlighet att uppfatta världen omkring oss. Jag tror att det är bra att tänka på ibland. Inte sällan tror vi att just vår egen uppfattning är den enda, den rätta. Inte sällan leder dessa idéer som är så självskrivna för oss när vi sitter där med vår övertygelse, till missuppfattningar och konflikter. Jag skriver mer om det här i min bok Konflikters liv och död. Några gråsparvar hade jag dock inte tänkt på när jag skrev den.

Jag tycker att det är fantastiskt att "veta" att det finns färger vi aldrig kommer att kunna uppleva. Bara tanken på vad mer det finns vi inte har en aning om både kittlar och ger hopp. Och inte minst gör det mig väldigt ödmjuk inför världen som vi passerar vaje dag.

Dela: