Bildvila

Ord ur bilder

Dovt tuggande. Ristandet i huden, som elektricitet för att jaga flygfän på drift. Suckar. Det är tryggt. En mule i ryggen. Som sammet. Puffar på kameraväskan. Frustande. Fis. Fjärt. Suck igen. Tysta hovtramp. Slaskandet av di. Havsvågorna i kulissen. Vinden i mina öron.

Dela:

Hästmysteriet fortsätter

För en tid sedan skrev jag om min fantasifulla dotters egenhändigt komponerade hästmysterie. Nu har TV hört av sig!

Så här var det: Hon såg på Bolibompa och där uppmanade man killar och tjejer att skicka in manus för en film. Hon ville prova.

"Jag tror du är för liten", sa jag.

"Snälla mamma."

"Ja, men då får vi först skriva klart den. Jag måste hjälpa dig och jag vet inte om de går med på det, eller om de tycker att det är fusk."

Ok, vi skrev till slutet på den där berättelsen och jag mailade SVT och sa som det var att min 7 åriga flicka skrivit ett mysterie och att hon ville ansöka i manustävlingen. Jag skrev att jag hjälpt till och undrade om vi höll oss till reglerna.

Två producenter hörde av sig och sa att de gärna läser hennes berättelse även om det ligger utanför tävlingen. De sa att hjälp tar alla manusförfattare till så det var helt i sin ordning.

Hon kommer att gå i taket! Jag med. Spännande. Tur man är van vid refuseringar av olika bokmanus. För henne med. Hon vet att mamma bara suckar och lägger de längre refuseringsbreven och lektörsutlåtanden i en mapp på samma sätt som det hjälpte Steven King att hålla modet uppe. (Hans essä Om Writing är för övrigt vansinnigt läsvärd även för icke-skribenter!). "Nästa gång vill dom ha det, mamma", säger hon tröstande.

Thats all folks! 

Dela:

Hästmysteriet

Första kapitlet i min dotters (hon är snart 7 år) bok "Pricken och hästtjuven."

- Jo, den kan heta det för det var den första hästen som tjuven tog.

Hästarna Pricken, Tufsan och Louis bor på en gård med sina tre skötare. Hon vet ännu inte vad de ska heta, men hon vet att de ska ha en personlighet som överensstämmer med den häst de sköter om, och de är alla olika.

En kväll glömmer flickorna att låsa stallet. På natten kommer en tjuv för att stjäla Pricken som ska säljas till cirkus. ( Hon har blivit påverkad av min anticirkus-förhållning!) Men! Tjuven glömmer sig och låser stallet och glömmer dessutom att släcka ljuset, så när tjejerna kommer ut på morgonen, vet de genast att en bov varit i farten.

Nästa kväll är flickorna noga med att låsa stallet och larma huset och går sedan och lägger sig. Men då! Tjuven slår till igen. Denna gång knycker han Tufsan och lämnar stackars Louis ensam och gnäggande i stallet. Hur lyckades han med det? Jo, han har helt enkelt tagit sig in i huset, där flickorna ligger och sover, med hjälp av en stege. På övervåningen är huset inte larmat! När han knyckt hästen ur stallet klättrar han in och lägger tillbaka nycklarna. Men! Han glömmer att ta bort stegen, så tjejerna förstår genast att han varit i farten igen. Denna gång köper de förstoringsglas i affären. Tjuven har lämnat fotavtryck när han lagt tillbaka nycklarna i huset och nu VET de vem som varit i farten. Jakten kan börja!

Så alla förlag på jakt efter unga skrivartalanger: Här är en blivande deckardrottning!

Dela:

Alla gamla vinterneg.

Man vill lägga upp vinterbilder nu. Mycket snö. Vitt och blåtoner. Jag har massor. I byrålådan. Rimfrostiga träd, galopperande hundar, islossning i strandkant. Men det är negativ och jag har inte fått till tiden att scanna. I Halland är vintrarna oftast snölösa större delen av tiden och när det väl vräker ner är man nästan alltid på annan plats.

En vinter vräkte det ner på småtimmarna och när morgonen kom var det halvmeter högt med obrutet täcke över landskapet. 

När jag tog de här bilderna var plogbilen på annan ort och jag höll på att sätta mig i en driva både på vägen till stallet och på vägen därifrån. På radion varnade lokalradion för att ge sig ut. Det gick inte att låta bli i allafall.

Jag blir helt klart mer risktagande om jag har kameran med mig. Ibland på gott. Ibland på ont. Den här gången gick allt bra, och jag minns hur roligt det var att plckoa fram bild efter bild i mörkrummet. Jag har lämnat tillbaka nycklen nu. Klubben har bytt lokaler. Den digitala tillvaron förenklar på många sätt. Men i den där byrålådan ligger bilderna på sina remsor. En del kanske aldrig kommer upp därifrån igen.

Dela:

Isnäva

Så här på första advent är det helt andra bilder än dem jag ser genom fönstret nere i Halland, som ligger närmast sinnet. Inte gråmulen himmel, vissna vippor i trädgårdslandet. Alg-beklädda altanbrädor. Ingen stor lockelse att dra på sig kängor och dra ut i lerig mark eller på vindpinad strand infinner sig idag. "Är det redan mörkt, nästan?" undrade min man för en stund sedan. Det är inte konstigt att vi lägger timmar per capita för att lysa upp både ute och inne här i Skandinavien, så här års.

Häromdagen surfade jag bland bilderna här på fotosidan.se och mötte en gammal dröm. Jag menar ingen önskedröm eller så. Nej, det var en bild från en av mina gamla vanliga nattliga drömmar. Eller föresten, inte så vanlig. Genom åren passerar de flesta drömmarna utan att fästa på medvetandets scen. En del stannar kanske kvar de närmaste dagarna, om de inte skrivs ner, eller återkommer som mardrömmar i samband med att något triggat igång det inre maskineriet.

Den här drömmen har stannat kvar i alla år, det är nog en tio, femton år sedan jag hade den. Det var en lyckodröm. Jag kunde flyga och svepte över ett vintrigt landskap med lätt nedförslutning. Snö var det inte berättade någon/något. Eller så visste jag ändå. Det gick att röra vid och strukturen var snöns men det var inte kallt och inte blött. Det var torrt. En väldigt stark behaglig känsla infann sig under drömmen. Jag tror det var lättheten med vilken jag kunde röra mig. Som en rovfågel, seglar omkring precis ovan mark, innan den slår klorna i något. Kanske. Jag kan inte minnas att det var något jag tänkte slå klorna i, bara det både dämpade fast starka ljuset från en klar himmel, frostigt grenverk och mjuka skuggor.

När jag klickade runt bland bilderna häromdagen låg minnet av den här drömmen inte alls nära ytan. Jag har säkert inte tänkt på den på flera år. När jag fick syn på fotografiet var det samma känsla som när man bläddrar i ett gammalt album och återuppväcker gamla minnen. Titta! Där är ju ...

När jag återser gamla bilder får jag kontakt med händelser som annars kanske aldrig skulle hinna ikapp mig igen. Det är för det mesta som att träffa vänner, tycker jag. Ibland, väcker det självklart vemod, eller saknad. Längtan. Men ofta blir jag berikad av att återuppväcka små eller stora händelser i mitt liv. Också om det gör ont.

Det var naturligtvis ingen bild från "mitt" landskap, jag hittade, men där var tillräckligt många nycklar för att få minnet av en levande, färgstark dröm att titta fram och ge ett alternativ till de bilder jag ser ut genom ett nyputsat fönster i det typiska hallandsgrå landskapet så här års.

Anledningen till att den här drömmen stannat kvar, tror jag, var dels den starka känslan av livlighet, färger och reflektioner från två solar på den klara himlen. Och lyckotillståndet. Men det var också ett spännande ord.

Underlaget i min dröm, hette inte snö. Det hette Isnäva. Ett spännande ord som medvetandet kokat ihop. Tror jag, för jag vet inte något som heter så. Jag hade glömt det, totalt. Jag såg bilden på sajten, kommenterade till fotografen, men kom inte ihåg ordet.

Så dök det upp ett antal timmar senare när jag pysslade med annat. Nu har jag skrivit ner det ordentligt och bör inte glömma det igen. Men jag har ingen aning om i vilket sammanhang det ska användas. Vi får se. Livet vecklar ut sig lite som det vill, har jag märkt.

Dela: