Bildvila

Riggad räv i GT:s läsarbild.

Lördagen den 3 Januari publicerade GT månadens läsarbild. En räv fastfrusen i isen. Fotografen Jarle Samdal intervjuades av David Lillemägi. Inte ett ord om att bilden var riggad. Han fick över 7000:- för sin bild. Rubriken: Isvattnet - rena rama rävgiftet. Man blir först så överraskad att man inte tittar närmare på bilden. Det är ett grymt öde för den stackars räven helt enkelt och man reagerar på det. "Nää, stackarn", var min makes kommentar. Nästa var. "Men inte ställer väl sig rävar och bara fryser ihjäl i strandkanten så där?" Jag sög till mig tidningen. Det jag ser är följande. Isen är knappt nattagammal. Vattnet når inte ens över rävens rygg där det snöat lite under natten. Man ser tydligt alla tassarna som står på bottnen av den grusiga sjön eller vattendraget. Svansen på räven står rakt ut och påminner mycket om de uppstoppade djur jag med avsmak sett ståendes hemma hos en del jägare. Den har munnen vidöppen också. Precis under vattenytan. Och vad nu? Ett rep är spännt över rävens rygg och slutar mystiskt strax under vattenytan. Bilden är riggad. Eller i allafall räven.

Kan det ha varit så att fotografen tagit synen han sett för face value och inte ifrågasatt sitt eget synintryck? Inte trott sina ögon så att säga. I intervjun nämns ingenting som tyder på något annat. Men den erfarna bildredaktionen då? Hur har bilden verkligen kunnat passera för autentisk där? Är det frågan om att dra läsarna vid näsan med ett pracitical joke? Eller har fotografen lurat till sig några tusenlappar av en av våra större dagstidningar?

Jag har verkligen ingen avsikt att göra det här till en gnällblogg, men jag reagerar å seriösa fotografers målmedvetna strävanden att, om de har en journalistisk inriktning, dokumentera och berätta om verkligheten i våra media. Var hamnar vi om media blir så slappa att de inte hinner granska publicerat material mer noggrannt? Var hamnar den kåren av fotografer när bildjägare gör vad som helst för att få en slant extra?

Vem har lurat vem i det här sammanhanget? Har det någon betydelse? Hur många har reagerat på bilden? Det skulle vara intressant att veta. Eller skrattar man bara lite och tänker grattis. Någon lyckades roffa åt sig lite snabba casch efter julhetsen.

Jag har ett starkt minne från dess att jag var liten. Vi var på Cypern på semester. Jag och mamma letade snäckor och fina stenar på stranden. Jag hittade nästan inga. Mamma hittade många fler, finare, mjukare, färgstarkare. Efter ett tag blev jag ledsen. För att jag inte kunde hitta så bra som hon. Hon gav mig då sina och sa att vi kunde säga till pappa att det var jag som hittat dem. Jag blev förvirrad. Och arg! Hon kunde inte mena allvar. Det var ju inte sant! Skulle vi ljuga då? På något sätt sitter den episoden kvar. Jag tycker inte om vinnartendensen i samhället. Vi hyllar de som lyckas gå den snabba vägen, även om det sker på bekostnad av andra. Jag tycker inte om gäspsamhället heller. Alltså den anda som tittar åt ett annat håll när folk blir nerklubbade på gatan, men pyntar in en tusenlapp på någon välgörenhetsgala på TV där lidande parreras med underhållning.

Läsarbilden 3 Januari 2009 i GT, är hoppas jag, ett STORT misstag, som inte låter sig upprepas.

Ingen gillar att bli blåst.

Dela:

Att (inte) lyssna på smärta

Bildtankandet har en baksida. Jag hade glömt det. Men mina muskler minns. För ett antal år sedan fick jag en ihållande muskelinflammation i samband med monotonin vid bildskärmen, för otränade muskler samt gamla bindvävsskador som gör det svårt att läka ut. Jag vet att jag blev överraskad av hur det från ena dagen till nästa kunde handla om en så offantlig skillnad av smärta och hur det sedan bara höll i sig.

De senaste månaderna har jag jobbat på att lägga upp mina bilder på webben, ordna i de egna albumen, flytta runt, radera. Hålla på. Det har varit en ventil i vintermörkret. Ett sätt att plocka in ljuset i tillvaron. Roligt. Så small det till igen, dagarna efter jul. Ett album till i den nyskapade portfolion bara, sen ska jag lämna datorn. Så tänkte jag och ignorerade signalerna från högeraxel, arm och skuldra. Och det förfärliga är att jag åter igen är förvånad. Hur kunde jag bara köra på? Varför kom jag inte ihåg?

Jag kan se att det finns något väldigt positivt i att ha glömt. Det betyder att jag inte möter min morgondag med oro som hänger ihop med gårdagen. Men det finns något dumdristigt i detta att sätta sig över sina erfarenheter också. Det berättar något om att vara ur kontakt med kroppen. Troligen för att upplevelsecentrat varit påkopplat på dess bekostnad.

Att det ska vara så svårt att hitta rätt balans i tillvaron?! Lyssna för mycket på orons och smärtans signaler och du blir dess fånge. Lyssna för lite och du blir dess offer.

Så jag säger till mig själv så här i början av året att vänta lite till med att dra på för fullt. Ställtiden behövs även åt det hållet.

Dela: