Bildvila

Bildpoesi

Under ledigheten har jag läst Agneta Pleijels diktsamling Mostrarna och andra dikter. Jag blev stormförtjust. Det var ju några år sedan den kom och jag var bekant med hennes idé. Att utgå från privata (och andras?) fotografier för sina dikter. Först tänkte jag att det kunde kännas väldigt privat. Också för läsaren. Då i den meningen att det skulle bli svårt att relatera till som läsare på grund av undertext som bara ett fåtal hade nycklar till. Men så är det inte. Det blir ett möte på behörigt avstånd och en ingång till det egna för den delen också. Att möta sin historia genom bilder och den ordström som flyter upp till medvetandets scen.

När jag gick på Författarskolan i Lund fick jag bekanta mig med att skriva prosalyrik, en kombination av prosans berättande och lyrikens symboliska språk. Jag tyckte att jag hittade ett hem i det sättet att uttrycka mig, men det har fått stå tillbaka för annat, både skrivande och bilder, samtal och yrkesutövande. Nu, när jag tog mig an Pleijels dikter kom suget tillbaka.

Här är ett utdrag ur hennes dikt Mostrarna:

"Böjd över porslinshandfatets kuster

tvättar i det skarpa morgonljuset

den stadiga Sigrid

alla sina ingångar,

den trubbiga näsan,

armhålornas arkaiska grottor,

navelns skuggiga håla

och så vidare."

(Ur Agneta Pleijels Mostrarna och andra dikter, Norstedts 2004)

I min byrå ligger en pappersask av märket Baronie. Locket är klätt med midnattsblått tyg och har sirligt, ingraverat mönster. Stryker man med fingret över ytan känner man den sammetsliknande strukturen höja sig över linjerna. Den har funnits i hela mitt liv. Och långt före dess. I asken ligger svartvita fotografier. Många av dem med för mig helt okända personer i färd med någonting, en middagsbjudning, en cykeltur eller blomsteruppsättningar från en uppvaktning. Det finns bilder av min familj och min släkt. Bilderna ligger där och ropar om att få berätta. Det mesta kan jag bara fantisera om och det är det som fungerar så väl för att hitta det rätta flödet på pennan.

Jag har börjat med en bild. Det blev ett ganska långt stycke prosalyrik som även inkluderade andra bilder men utgångspunkten var denna. Min mamma på en strand i Spanien, leende och med håret fritt flygande och en ölflaska i handen. Det finns en anakroni över bilden som är tagen i början av sextiotalet. Den är ovanlig i ett svenskt familjealbum från den tiden. Flickor halsade inte öl framför kameran då. Eller gjorde de? För mig berättar den mycket om min mamma och hur hon mötte livet.

Här är några av mina rader från denna bildtext som ännu inte har ett namn och är allt annat än avslutad:

   Tråkigt. Jag vet inte riktigt vad det betyder. Vanligheten är en plats dit jag gärna återvänder. En plats som ritades över på din karta med blyerts som gnällde tills inget syntes mer. Att tala om den och min längtan dit var att främmandegöra dig, tror jag. Ett slags avvisande jag aldrig förstod.

Ändå, den där bilden med fötterna i sanden och det långa svintohåret som en flagga. En aning om att det var ett tillstånd som kunde ha blivit. Det vanliga

Dela:

En glugg i fejset.

Visserligen har jag en glugg mellan tänderna. Men idag har jag haft en annan slags glugg som stirrat mig i fejset halva dagen. Jo, Peter Korpi tar sitt uppdrag på allvar. Det vill säga, idag handlade det om att få med mig på bild. Han har den goda smaken att inte vilja använda blixt och journalisten som skulle göra repet om min bok, Konflikters liv och död, ville ha bilder från min hemmiljö. En golvlampa kröp närmare och närmare över golvet för att få rätt ljus med inte allt för hög ISO. Tid tog det. Och jag såg nog allt annat än avspänd ut, vilket gjorde att plåtningen tog ännu längre tid. SMHI hade lovat sol på västkusten kl 12.00. Och journalisten frågade och frågade. Jag försökte växla mellan att "sitt så där, se in i kameran. Kan du skriva och prata samtidigt? Hihi" och att fokusera på svaren. Jag blev långrandig och invecklad. Hon får säkert återkomma.

Sen skulle vi ut. Hitta den där solglimten och gärna ha någon annan bakgrund än saggig hallandsväta. Det var inte lätt. Tid tog det. De tyckte jag var tålmodig. Jag kände mig som ett svårfångat objekt. Stel och helt utan egna uppslag. Ovan. Fotografen var tålmodig. Journalisten uppmuntrande.

På biblioteket visade sig ljuset från sin bästa sida denna decemberdag. Peter gillade det skarpt. Äntligen ett välvilligt soldis genom glastaket. Det var tur att det inte var radiointervju idag. SÅ mycket "Eh ... var var jag nu? Jo, alltså processorienterad medling." "Ursäkta kan du ta det igen, vad är det?"

Och så den vanliga bakvända reaktionen hos mig. Alltså jag är aldrig särskilt spänd före någon slags framträdande. Men efteråt. Vad har jag sagt? Hur lät det egentligen? Men hur såg jag ut? Hade jag pärlsockret på kinden hela tiden före det upptäcktes? Tårarna som rann som vanligt i soldis. Tänk om det verkade som jag gråtit?

Jag skulle aldrig ha tålamod att plåta människor annat än privat. Det måste vara extremt otacksamt. Suckar och gnäll från objektet. Och det från en inte särskilt stor diva. Bara lite ljusskygg. Men jag ser det som sagt som ett led i desensibiliseringen, ett led i den personliga utvecklingen.

Tack för idag Peter. Ditt lugn gjorde mig tryggare och det blev allt ett och annat skratt på vägen. Själv nöjer jag mig med mina färgkaskader. De låter sig fångas på ett ögonblick!

Dela:

Att porträttera sig själv

På FS:s första sida läser jag att det finns inte mindre än 108 bilder i självporträttspoolen. Att det inte stämmer att fotografer känner sig obekväma med att vara med på bild själva. Det gäller inte mig. Och det är väldigt aktuellt med denna obekvämlighet eftersom det i morrn kommer hem en journalist med vidhängande fotograf för ett reportage.

"Vi kör några bilder ute i någon miljö du gillar. Sen ett klädbyte och några bilder hemma hos dig där du blir inspirerad."

Hemma? Klädbyte? Hu, så jobbigt? Vad ska det vara bra för? Vi skulle ju prata om boken. Eller?

"Jo, men det är två uppslag. Ett om boken och ett om dig som person."

Men usch då. Vad ska det vara bra för? Och vad ska jag säga? Jag har precis börjat vänja mig vid att se mitt namn i tryck och läsa mina egna ord utan att rodna och ångra hälften av mina uttryck. Men vad då min person. Vad kommer hon att fråga då? Om min egen konfliktstil? Om relationer jag pajat? Hur jag röstar? För att inte tala om bilderna. Idag har jag fixat och fejat mer eller mindre hela dagen. Så fåfängt! Vem kommer att se det? Dessutom är det tämligen meningslöst eftersom spåren av mina två unghundar finns överallt på gnagda möbler och sönderrivna tapeter.

Precis nu välte min för dagen inköpta höga flätade kruka med Julrosor och Hyacinter i som står utanför ytterdörren och vitmossan börjar bli lite sliten när jag för tredje gången idag tryckte ner den mellan lökarna. Jag är löjlig. Det är väl ingenting att göra en stor affär av. Men kanske har fixandet en slags mobiliserande funktion. En mental förberedelse för att ta risken att göra sig löjlig. Precis som att berätta om min nervositet och smått fobiska inställning till närbilder av mitt eget "porträtt".

Jag undrar om man kan föreslå något i stil med det Elin Torger gör ( i den bilden hon nyligen lagt upp under rubriken "Ett slags självporträtt", vilket föreställer ett spindelnät med vattendroppar.) ? I såfall skickar jag med den här:

Eller kanske den här?

Dela: