Bildvila

Ord ur bilder

Dovt tuggande. Ristandet i huden, som elektricitet för att jaga flygfän på drift. Suckar. Det är tryggt. En mule i ryggen. Som sammet. Puffar på kameraväskan. Frustande. Fis. Fjärt. Suck igen. Tysta hovtramp. Slaskandet av di. Havsvågorna i kulissen. Vinden i mina öron.

Dela:

Ett intressant förslag

Dottern till en fotograf ringde mig idag. Hon är konstnär. Pappan kan inte lämna kameran, men åldern gör det svårt. Hon vill bevara pappas bilder. Dela dem. Ge dem en inramning, annat än den sedvanliga på utställningar och fotoböcker. Hon leker med tanken att låta mig göra poesi av dem. Vilken ära. Jag blir glad och lite förlägen. Går jag iland med det? Kan jag göra bilderna rättvisa? Skär det sig någonstans?

Samtidigt pratar jag med en god vän som arbetar som översättare. Jonas Rasmussen. Han har nyligen översatt en diktsvit från danska. En diktsvit om bilder. På hästar. Samma motiv som jag fick förfrågan kring. Inte samma konstnär. Ett sammanträffande som berättar något kanske? Jag ska åka ner och titta på utställningen som resulterat i lyriken, min kompis översatt. Den pågår just nu på Dunkers i Helsingborg.Jag skulle aldrig komma på tanken att sätta ord till mina egna bilder. Jag vill inte ens ge titlar åt dem om det kan undvikas. (Funkar aldrig på utställningar). däremot tilltalar tanken att inspireras av andras bilder. Att ge dem ord, berättelser, resonans. Som illustrationer fast tvätom, liksom.

Vi får se. Ett steg i taget. Jag gillar möjligheterna som ligger där som nypressat papper, varje dag.

Dela:

In Mind

Hur kommer det sig att ett våra grundantaganden kring oss levande varelser är att djuren inte har ett medvetande? I alla fall har den idén varit den mest förekommande inom vetenskapen, tills för inte så länge sedan, när olika former av vårt relativt begränsade sätt att utveckla kunskap om oss själva och vår omvärld, tog några skutt framåt. I National Geographics tredje nummer 2008, finns en lång artikel med härliga porträtt av olika personligheter från djurlivet.

Papegojan Alex som inte bara har en förmåga att imitera, utan i dialog visar sin kreativitet för att hitta nya uttryck för sina smakupplevelser. Han kallar äpplen för "ban-erry", innan han lär sig ordet äpple. Och han FÖRKLARAR att det beror på att det smakar som en blandning av banan och körsbär. Fantastiskt! Men jag blir inte förvånad. Det som förvånar mig är att det tagit så lång tid för oss att inse. Bordercollin Betsy fixar att para ihop bilder foto med de verkliga objekten.

Här hemma har vi två hundar. Det var en dyr historia. Inte för det att de har långa stamtavlor. Snarare breda. Vi brukar kalla dem Rondellhundar, när någon frågar vad det är för sort. De är syskon, vilket inte vare sig syns eller märks i deras personligheter. Morris och Dinah, efter Jim Morrison och Dinah Washington. Dyrt blev det därför att de tuggat sönder allt, nästan från elsystemet i bilen till Prästostar på frukostbordet. Han får skulden för allt. Eftersom han är glupskast, hanne och låter mest. Är på fel plats, vid fel tidpunkt. Eller, nej, det var så. Tills vi kom på att det är han som är mest lojal och hon som är slugast om nu detta behöver innebära en motsägelse.

Häromdagen blev det ännu ett utlägg. De gnagde på var sitt märgben och Morris lyckades kränga till sitt så att det rundade hörntänderna. Och fastnade som en slags inverterad munkorg!

Det gick inte att ta loss och han började efter en stund få smått panik. Fyrtio kilo hund är svårt att hålla still, ska jag säga och vi bestämde oss för att åka till veterinären. I samma stund vi reslout gick ut i hallen för att hämta koppel och kläder fick HON en slags panikattack! Han lugnade ner sig men hon blev som tokig, darrade och pep och visade helt tydligt sin ängslighet.

Det blev dyrt och bökigt eftersom veterinären inte lyckades med sina egna verktyg, fick fixa fram en bultsax från en mekanisk verkstad, Morris vägrade underkasta sig narkos och tiden gick ...

När vi kom hem var Dinah överlycklig och totalt upptagen av: Hans mun! Hon undersökte noga och länge. Jag är säker på att hon förstod att det kunde gått helt galet!

Dela:

Hästmysteriet

Första kapitlet i min dotters (hon är snart 7 år) bok "Pricken och hästtjuven."

- Jo, den kan heta det för det var den första hästen som tjuven tog.

Hästarna Pricken, Tufsan och Louis bor på en gård med sina tre skötare. Hon vet ännu inte vad de ska heta, men hon vet att de ska ha en personlighet som överensstämmer med den häst de sköter om, och de är alla olika.

En kväll glömmer flickorna att låsa stallet. På natten kommer en tjuv för att stjäla Pricken som ska säljas till cirkus. ( Hon har blivit påverkad av min anticirkus-förhållning!) Men! Tjuven glömmer sig och låser stallet och glömmer dessutom att släcka ljuset, så när tjejerna kommer ut på morgonen, vet de genast att en bov varit i farten.

Nästa kväll är flickorna noga med att låsa stallet och larma huset och går sedan och lägger sig. Men då! Tjuven slår till igen. Denna gång knycker han Tufsan och lämnar stackars Louis ensam och gnäggande i stallet. Hur lyckades han med det? Jo, han har helt enkelt tagit sig in i huset, där flickorna ligger och sover, med hjälp av en stege. På övervåningen är huset inte larmat! När han knyckt hästen ur stallet klättrar han in och lägger tillbaka nycklarna. Men! Han glömmer att ta bort stegen, så tjejerna förstår genast att han varit i farten igen. Denna gång köper de förstoringsglas i affären. Tjuven har lämnat fotavtryck när han lagt tillbaka nycklarna i huset och nu VET de vem som varit i farten. Jakten kan börja!

Så alla förlag på jakt efter unga skrivartalanger: Här är en blivande deckardrottning!

Dela:

Alla gamla vinterneg.

Man vill lägga upp vinterbilder nu. Mycket snö. Vitt och blåtoner. Jag har massor. I byrålådan. Rimfrostiga träd, galopperande hundar, islossning i strandkant. Men det är negativ och jag har inte fått till tiden att scanna. I Halland är vintrarna oftast snölösa större delen av tiden och när det väl vräker ner är man nästan alltid på annan plats.

En vinter vräkte det ner på småtimmarna och när morgonen kom var det halvmeter högt med obrutet täcke över landskapet. 

När jag tog de här bilderna var plogbilen på annan ort och jag höll på att sätta mig i en driva både på vägen till stallet och på vägen därifrån. På radion varnade lokalradion för att ge sig ut. Det gick inte att låta bli i allafall.

Jag blir helt klart mer risktagande om jag har kameran med mig. Ibland på gott. Ibland på ont. Den här gången gick allt bra, och jag minns hur roligt det var att plckoa fram bild efter bild i mörkrummet. Jag har lämnat tillbaka nycklen nu. Klubben har bytt lokaler. Den digitala tillvaron förenklar på många sätt. Men i den där byrålådan ligger bilderna på sina remsor. En del kanske aldrig kommer upp därifrån igen.

Dela: