Bildvila

Behov av ställtid.

Första dagen på den nästan tre veckor långa ledigheten, i slutet på det här året. 2008. Redan en bit in i ett nytt millenium. Ogreppbart. Det där med tid, menar jag. Den både flyger och står still samtidigt verkar det som ibland. Jag kan inte påstå att det är vilat jag har gjort idag. Som alla andra plöjer jag runt och kommer hem med betydligt mer än jag avsett. Och mycket mindre frid i sinnet än jag föresatt mig. Detta året skall julen bli stillsam. Denna gången ska vi ta det lugnt. Ta vara på varandra och den fria tiden. Professor Bodil Jönsson talar om ställtid. När jag läste hennes bok I tid och otid fick jag en AHA-upplevelse. Inte så mycket av orden som av tomrummet. Hon har medvetet lagt in blanka sidor i boken. Utan att kommentera detta. Meningen framgår ändå. Stanna upp. Reflektera. Ta in. Andas ut.

Med ställtid menas det utrymme som vi behöver för att ställa om från aktivitet till vila. Från riktad uppmärksamhet till svävande, som man skulle säga inom psykoanalysen. I Kina planeras barnens (gjorde i allafall förut) dagar så att de börjar med en viss stillsam uppmjukning inför dagen och avslutar med långsam aktivitet. Inte av och på från noll till hundra. Jag brukar tänka på det.

Alla intryck där ute. Där inne. Tankar och känslor som slåss om uppmärksamhet. Både min och andras.

Just nu väntar jag in min dotters insomnande. Jag ska slå in hennes julklappar. Hennes pappa är på jakt efter en tomte, i sista minuten. Det ordnar sig. I år också.

Kroppen har helt klart för sig om vi missar det där med ställtid. Den protesterar. Går på högvarv trots att det "bara" är att sträcka ut sig på soffan och göra ingenting. Jag tror på detta med övergångar. Att passera från ett tillstånd till ett annat med viss ödmjukhet. Att glida in i ledigheten på tre fjärdedels fart. Ju snabbare marchfart. Desto längre bromssträcka. Det är ju bara det att ledigheten är så lång som den är, utan hänsyn till bromssträcka.

För min del har hösten varit snabbare än jag önskat. Och längre. Det vill säga tempot har varit extremt utan så mycket möjlighet till återhämtning. Jag ställer in mig på att ha varvat ner så där dagarna före nyårsafton i år tror jag. Det kan kännas pressande att ha som mål att ta emot julen avspänd och till freds när man stressar in i det sista. Om det nu inte går att få tiden att tänjas ut till den ideala längden före ledigheten, och då klämma in alla bestyr, är det bättre att tänka sig stillheten som en present i efterskott. En försenad julklapp. Bättre det än en slags perfektionistisk målbild av att ha en vilopuls på 49 lagom till julafton.

Nu släcker jag ner webben för det här året. Tror jag.

God jul och Gott nytt år.

Dela:

Alla gamla vinterneg.

Man vill lägga upp vinterbilder nu. Mycket snö. Vitt och blåtoner. Jag har massor. I byrålådan. Rimfrostiga träd, galopperande hundar, islossning i strandkant. Men det är negativ och jag har inte fått till tiden att scanna. I Halland är vintrarna oftast snölösa större delen av tiden och när det väl vräker ner är man nästan alltid på annan plats.

En vinter vräkte det ner på småtimmarna och när morgonen kom var det halvmeter högt med obrutet täcke över landskapet. 

När jag tog de här bilderna var plogbilen på annan ort och jag höll på att sätta mig i en driva både på vägen till stallet och på vägen därifrån. På radion varnade lokalradion för att ge sig ut. Det gick inte att låta bli i allafall.

Jag blir helt klart mer risktagande om jag har kameran med mig. Ibland på gott. Ibland på ont. Den här gången gick allt bra, och jag minns hur roligt det var att plckoa fram bild efter bild i mörkrummet. Jag har lämnat tillbaka nycklen nu. Klubben har bytt lokaler. Den digitala tillvaron förenklar på många sätt. Men i den där byrålådan ligger bilderna på sina remsor. En del kanske aldrig kommer upp därifrån igen.

Dela:

Plikttrauma

Så här inför julen när friheten står för dörren för många, vet jag att det också kan vara som ett fängelse. Jag skrev det här i en period av livet när jag var fånge på en destruktiv arbetsplats. Skrivandet och bildskapandet var mina kanaler då. Nu ser mitt liv betydligt ljusare ut, men jag vet att för många andra gör det inte det. Jag vill dela med mig lite av det jag upplevde och samtidigt förmedla lite ljus. Det går att komma vidare.

Lockas av tillhörighet.

Kostar den för mycket? Den är ordentligt inplastad.

Inget rum. Inget namn i den interna telefonkatalogen. För anknytningen står ett namn som påminner om en duva. (Blå. Eller Röd.). Eller kanske är det en medicin mot magkatarr. Blyerts låter nästan ingenting men den smetar över hela utsidan på handen    gnider på blankt papper som är oförmöget att ta emot.

Ansökan om friår. Avslås.

Om nedsatt tjänstgöring. Avslås.

Om friköp och utlösning. Avslås.

Om att finnas. Beviljas om det kan styrkas.

Lockas                                                                               inte.

 Landskapet utan ljus. Utelämnat för trötta ögon. En ryckning i ögonlock. Tic tac.

Jasså är hon tillbaka. Det trodde man knappast. Nej ingen räknade med det. Hade inte hon bestämt sig? Nej, nej man vet väl hur det är.

Så det passar nu.

Landskapet som bäckat igen. Där variationer av arter drunknat i surt vatten      givit upp      in    stämplat ut.

 Lukten kväljer rösten.

Men hon får väl ta det som det är då. Ja, man kan ju inte bara ramla in och kräva en massa. Nu har vi ju äntligen fått lite gooo stämning här igen. Det var ju så gnälligt alltid. En del är ju såna bara.

Landskapet med raka linjer. Dom finns inte naturligt. Artificiell intelligens känner ingenting.                          Så praktiskt.

Jasså hon är tillbaka. Var ska hon sitta då? Här finns väl inget rum. Nej där går inte för då är han här. På tisdagar. Nej, nej, det ändrar vi ju inte på. Och nej, man vill ju ha sitt eget.                Inte dela. Inte vill väl hon dela?

En motorväg över igenbäckat landskap. Snart minns ingen kippandet i utmattade lungor.

Om jag kör av vägen. Kejsaren blir lättad. Jo, jag är säker. Han är forcerad                    vred    ur led             på (grund av) mig. Vill att jag ska tro det.

Tror det själv.

Tjugo mil hit. Tjugo mil hem.

Han skulle bli lättad. Jag är så PROVOCERANDE. Bara en liten olycka, en liten sladd,                                           en liten sten under bromspedalen.

Mamma. Du säger väl inget argt?

Dela:

En glugg i fejset.

Visserligen har jag en glugg mellan tänderna. Men idag har jag haft en annan slags glugg som stirrat mig i fejset halva dagen. Jo, Peter Korpi tar sitt uppdrag på allvar. Det vill säga, idag handlade det om att få med mig på bild. Han har den goda smaken att inte vilja använda blixt och journalisten som skulle göra repet om min bok, Konflikters liv och död, ville ha bilder från min hemmiljö. En golvlampa kröp närmare och närmare över golvet för att få rätt ljus med inte allt för hög ISO. Tid tog det. Och jag såg nog allt annat än avspänd ut, vilket gjorde att plåtningen tog ännu längre tid. SMHI hade lovat sol på västkusten kl 12.00. Och journalisten frågade och frågade. Jag försökte växla mellan att "sitt så där, se in i kameran. Kan du skriva och prata samtidigt? Hihi" och att fokusera på svaren. Jag blev långrandig och invecklad. Hon får säkert återkomma.

Sen skulle vi ut. Hitta den där solglimten och gärna ha någon annan bakgrund än saggig hallandsväta. Det var inte lätt. Tid tog det. De tyckte jag var tålmodig. Jag kände mig som ett svårfångat objekt. Stel och helt utan egna uppslag. Ovan. Fotografen var tålmodig. Journalisten uppmuntrande.

På biblioteket visade sig ljuset från sin bästa sida denna decemberdag. Peter gillade det skarpt. Äntligen ett välvilligt soldis genom glastaket. Det var tur att det inte var radiointervju idag. SÅ mycket "Eh ... var var jag nu? Jo, alltså processorienterad medling." "Ursäkta kan du ta det igen, vad är det?"

Och så den vanliga bakvända reaktionen hos mig. Alltså jag är aldrig särskilt spänd före någon slags framträdande. Men efteråt. Vad har jag sagt? Hur lät det egentligen? Men hur såg jag ut? Hade jag pärlsockret på kinden hela tiden före det upptäcktes? Tårarna som rann som vanligt i soldis. Tänk om det verkade som jag gråtit?

Jag skulle aldrig ha tålamod att plåta människor annat än privat. Det måste vara extremt otacksamt. Suckar och gnäll från objektet. Och det från en inte särskilt stor diva. Bara lite ljusskygg. Men jag ser det som sagt som ett led i desensibiliseringen, ett led i den personliga utvecklingen.

Tack för idag Peter. Ditt lugn gjorde mig tryggare och det blev allt ett och annat skratt på vägen. Själv nöjer jag mig med mina färgkaskader. De låter sig fångas på ett ögonblick!

Dela:

Att porträttera sig själv

På FS:s första sida läser jag att det finns inte mindre än 108 bilder i självporträttspoolen. Att det inte stämmer att fotografer känner sig obekväma med att vara med på bild själva. Det gäller inte mig. Och det är väldigt aktuellt med denna obekvämlighet eftersom det i morrn kommer hem en journalist med vidhängande fotograf för ett reportage.

"Vi kör några bilder ute i någon miljö du gillar. Sen ett klädbyte och några bilder hemma hos dig där du blir inspirerad."

Hemma? Klädbyte? Hu, så jobbigt? Vad ska det vara bra för? Vi skulle ju prata om boken. Eller?

"Jo, men det är två uppslag. Ett om boken och ett om dig som person."

Men usch då. Vad ska det vara bra för? Och vad ska jag säga? Jag har precis börjat vänja mig vid att se mitt namn i tryck och läsa mina egna ord utan att rodna och ångra hälften av mina uttryck. Men vad då min person. Vad kommer hon att fråga då? Om min egen konfliktstil? Om relationer jag pajat? Hur jag röstar? För att inte tala om bilderna. Idag har jag fixat och fejat mer eller mindre hela dagen. Så fåfängt! Vem kommer att se det? Dessutom är det tämligen meningslöst eftersom spåren av mina två unghundar finns överallt på gnagda möbler och sönderrivna tapeter.

Precis nu välte min för dagen inköpta höga flätade kruka med Julrosor och Hyacinter i som står utanför ytterdörren och vitmossan börjar bli lite sliten när jag för tredje gången idag tryckte ner den mellan lökarna. Jag är löjlig. Det är väl ingenting att göra en stor affär av. Men kanske har fixandet en slags mobiliserande funktion. En mental förberedelse för att ta risken att göra sig löjlig. Precis som att berätta om min nervositet och smått fobiska inställning till närbilder av mitt eget "porträtt".

Jag undrar om man kan föreslå något i stil med det Elin Torger gör ( i den bilden hon nyligen lagt upp under rubriken "Ett slags självporträtt", vilket föreställer ett spindelnät med vattendroppar.) ? I såfall skickar jag med den här:

Eller kanske den här?

Dela: