Bildvila

Nyttig vårlögn

Jag tror att mitt imunförsvar fick en liten kick igår. På besök i blomstervaruhuset. De här dagarna när gråa filtar täcker både insida och utsida för sinnet, är tröttheten en ständig följeslagare. efter klockan två på dagen är det dags att krypa till kojs, känns det som. Vi skulle ha gäster igår och jag åkte iväg för att skaffa några buntar tulpaner.

Väl där mötters jag av kaskaden av vårfärger. Allt julpynt var borta. Istället vibrerade hyllmeter efter hyllmeter i klara färger, spännande arrangemang och mitt behov av att skaffa nya krukor till växterna i fönsterkarmarna har sällan verkat större. Jo, jag inser att det är själva poängen från affärens sida. Konsumera mera!

Nu blev väl inte butiken så mycket rikare av mina små inköp, men trippen till affären berikade mig eftersom det satte fart på kemikaliefabriken i hjärnans vindlingar. Det blev vår inombords på någon minut. Jag antar att det är samma kur som sätter in när vi far på semester. Vi får en tillfällig timeout. I det här fallet microkort, men ändå. Fönstershopping kanske är mer hälsosamt så här års än man kan föreställa sig.

Nu sitter jag och tittar ut på gråvädret. Det är mjölkaktigt tjockt och långt ifrån färgsprakande inredningsdetaljer. Men kanske tycker jag att det är lite ljusare ute idag än för en vecka sedan. Kanske är det lite närmare den där tekoppen på verandan. Lite närmare krokusar och tulpaner som sticker upp.

Och vem vet, förkylningen kanske håller sig på avstånd som när man äter apelsiner och vitlök. Färg och glädje kan, tror jag, jaga bort virus och influensa lika bra.

Dela:

En knopp håller andan.

Utanför, i den trassliga rabatten nedanför trappen till mitt hus, började trötta flikiga blad på en Julros att hoppas. En knopp, två, ser man, om man går nära. De anade ljuset. Sedan tog de ett djupt andetag av den salta havsvinden duckade för minusgraderna, hukade sig ner på sina korta stänglar och slumrade vidare. Som att de önskade att det gick att krypa ner i den frusna marken igen och dra lövtäcket över sig. Så att de kan tillåta sig djupa andetag och låta klorofyllet vila tills dess värmen lovar att vistas på denna nordliga del av klotet. Bara kort som ett vingslag.

Jag hoppas också. Varje dag jag kommer ut, att den står ut med att vänta. Att den inte fryser ihjäl. Den verkar tålig. Av en sån sort man känner en viss beundran inför. Uthållig och spröd på samma gång. En sådan slags själ man vill vara. Av det virket. Julrosen som skänker så mycket hopp om vår, redan strax efter jul.

Än så länge har jag inga bilder. Jag väntar. Jag vill att den ska orka. Stå pall. Spara på krafterna så att de räcker riktigt länge. Jag vill inte att den har lurats i så hög grad att den slutar tro på ljuset, på värmen. Snart kan vi sänka axlarna, sluta huttra, halka, falla platt. Snart kan vi svepa in oss i filtar på verandan med en kopp rykande te och ge huden den första kuren vitaminer.

Dela:

Ropa på hjälp - Om ungars bilddagbokande.

I mitt arbete som kurator, möter jag ibland den digitala världen från olika håll. Många unga lägger ut bilder och texter på sajten Bilddagboken. Det finns helt klart ett behov av att kommunicera i ord och bild kring sitt liv. Jag kan se många möjligheter med detta. Vill se kreativiteten som en motor, en ventil, ett steg i förståelsen av både sig själv och andra. En mötesplats på den stora vida webben. Sen kan jag se ett stort mörker då och då. Någon vill skrämma upp en, antagligen alltför stillatigande omgivning. En omgivning som tystnat, ser åt ett annat håll, blundar. Andra ropar på hjälp. På riktigt. Det gäller livet.

Jag tänker att dagboksformen har förändrat sig. Tonåringar har i alla tider haft hemligheter, skrivit för den egna byrålådan, eller talat med få utvalda. När jag var tonåring skrev jag dagbok, gömde den väl och skulle skämmas ögonen ur mig om någon fick tag i den och verkligen läste mina tankar, fick ta del av mitt innersta, mina hemligheter, mina planer. Jag skrev den bara för mig. Dagboken har alltid varit ämnad för en privat sfär och att läsa någon annans dagbok har varit omgärdat av stora staket. Så lågt! Hur kunde hon! VA? Inte läste han väl ...

Skrivs det vanliga dagböcker längre bland tonåringar? Eller har man suddat ut den privata sfären och skriver för en tänkt läsare som jag gör just nu? Är man medveten om skillnaden, på ett djupare plan när man lägger ut texten/bilden som skrivs klickas fram momentant? Och vad blir det för påtryckningar att leva upp till OM man hela tiden förväntar sig att det innersta ska bli läst, tolkat och bemött på det sätt man önskar sig för en ganska känslig omtumlad ung människa? Om ropen inte hörs genom allt brus, tvingas man skrika högre då? Om man ångrar en förflugen idé eller tanke som man lagt ut till allmän beskådan, går det att reterera med äran i behåll? Eller trissas tankar iväg till handlingar, ibland destruktiva, genom respons eller avsaknad av respons? Jag tror inte det har forskats så mycket ännu kring vad det här innebär för våra unga men någon borde kanske titta på det, tänker jag så här spontant när jag sitter i tankar på mitt arbete, omgiven av unga som lägger ut sina bilder ( och det är inte så ofta på flyttfåglar, solnedgångar eller den nya valpen, som man kanske skulle önska sig), ofta av sig själv. Och som skriver ner de tankar och känslor som dyker upp i stunden inte sällan i affekt, men sedan förändras, klingar av eller glöms bort. Då är orden redan lästa, kanske oro väckt. Kanske vaknar skammen, skulden. Nej, helvete, varför skrev jag så? Varför gjorde jag det? Nu måste jag ...

Och jag funderar på: Hur kan vi vuxna leda all denna energi i positiv riktning? Hur får vi unga människor att ha tillit samtidigt som gränser sätts runt våra egna konturer? Hur får vi till det där med att ha ro med sig själv och att dela valda delar av vårt liv?

Detta var allt från arbetshorisonten idag.

Dela:

Det kunde ha blivit en helt annan morgon.

Dimman rullade bort, drog sig undan från havet, Den första röda solen tittade upp över den vindpinade strandtallen. Frostiga snäckor och tång låg och väntade på att tinas upp i solen. Havet var stilla. Sandreven hade gjort en ny form i vattnet. Det var så vackert. Helt still och vänligt. Inte en männsika inom synhåll. Hundarna sprang och jagade varandra. Dagen låg bokstavligen för mina fötter. Jag hade precis lämnat min dotter i skolan, funderade på om jag skulla ägna dagen till skrivande eller åka hem och hämta kameran. Allt var lugnt och intrycken flöt stilla in i medvetandet. Hundarna rusade fram och tillbaka. Jag gick i tankar.

Sen låg jag där. En luftfärd och platt fall med huvudet först ner i den frusna sanden. Nersprungen av mina drulliga hundar. Det gjorde så vansinnigt ont i huvudet att jag först inte kunde resa mig. Vi var långt hemifrån. Långt från bilen. Långt från människor. Och det var kallt. Jag fortsatte först att gå i fel riktning, antagligen var jag lite chockad, men när det gungade under fötterna insåg jag att det nog var bäst att ta mig hem.

Det gick bra. Ingen hjärnskakning. Ingen hjärnblödning. Bara ont. Överallt.

"Du måste ta det lugnt idag", sa sköterksan på vårdcentralen dit jag ringde. "Dricka mycket och inga värktabletter på några timmar. Och du får inte somna."

På vägen till dotterns skola låg en opålitlig och vinglig lastbil i hasorna och försökte först köra om på utsidan och sedan på insidan. Sikten var minimal på grund av dimma och det var halt. Jag tyckte det kändes obehagligt och var spänd. Man ska inte vara ute på vägarna en sån här dag, tänkte jag. Vissa faror är vi så mentalt instälda på att vi förväntar oss olyckor och katastrofer. Jag undviker att flyga om det går. Jag kör helst inte på natten eller i ösregn. Jag går inte var som helst när det är mörkt. Och jag oroar mig för både det ena och det andra. Som om oron per se kan förhindra att något förfärligt inträffar.

Statestik brukar visa att det är större chans att dö i förtid i sitt eget hem än att omkomma i en flygolycka till exempel. Men det har vi svårt att tro på. Vi måste helt enkelt lita på vardagen. Jag kände ingen rädsla vare sig före eller under tiden olyckan på stranden. Knappt efter heller. Men jag slogs av att det kunde ha slutat mycket värre, utan att någon hade en aning om var jag befann mig. Om jag fallit på en av alla pinnar som spolats upp på stranden i stormen och sedan frusit fast. En sten, kanske en iskant i sandkanten som spruckit på sina ställen.

Men det var något med allt det vackra och trygga runt omkring som gjorde hela upplevelsen till ett slags uppvaknande istället. Det fanns en trygghet med allt det välbekanta jag befann mig i. Det berättar något om hur stor betydelse det har, det vi känner igen. Om jag blivit nersprungen av någon annans hund hade jag förmodligen blivit betydligt mer skakad. Om jag varit någonstans där jag varit otrygg likaså. Jag tänker på hur mycket hemkänsla betyder för om vi ska uppleva något som skrämmande eller något vi kan skaka av oss ganska enkelt. Att igenkännandet, det bekanta har större betydelse för oss än vi anar.

Dela:

Fartblind

Häromkvällen pratade vi hemma om en känsla av att ha rusat genom dagarna och varit förfärligt effektiva. Jag bar känslan av att ha glömt något viktigt och visste samtidigt att det nog inte var så. Det påminde om sensationen efter att ha åkt berg och dalbana, karusell eller hiss i en skyskrapa, men utan den fysiska sensationen.

Stress borde man vara van vid. Eller snarare, torde man ha vant sig vid. Och så är det säkert. Men på något sätt blev jag härom kvällen varse att det verkar som tankarna bokstavligt talat går för fort. För många bite processas i hårddisken samtidigt, eller hur man nu uttrycker det i digital form. Bilden av ett foto i en stad, nattetid, med riktigt lång exponering. Så där så att ljuset från billyktorna slingrar sig runt landskapet. Min idé eller insikt var att var och en kanske har en slags ideal exponeringstid, eller inbygd tankemätare. Att det i givna sammanhang finns ett samband mellan hur snabbt vi bör tänka-tala-handla. Att om denna ideala exponeringstid blir förkortad så är vi bokstavligt talat inte riktigt med.

Min man berättade om att han rusat på och att han kommit på att han glömt boka en lokal för ett möte vilket stressade honom. Senare visade det sig att han visst bokat lokalen, men han kunde fortfarande inte komma ihåg det. Det var ännu läskigare än att ha glömt av det helt. Kontrollförlust. Köra på autopilot. Visst, fenomenet har många etiketter och ryms alla inom ramen för stresssyndrom.

När jag för några år sedan arbetade med rehabilitering av patienter med stressrelaterade diagnoser, brukade jag, precis som Kurt Olsson frågade Patrik Sjöberg en gång i TV-soffan, fråga dem: Hur lågt kan du hoppa? De flesta blev förvånade och trodde att jag skojade men jag gjorde inte det egentligen. Tanken var att höja medvetandet kring det egna turbosystemet. (Ännu ett uttryck).

Men ändå har jag tänkt på det här med stress i mängd tankar, input, stimuli, bite, information etc, när jag tänkt på att systemet överbelastas. Jag har inte för än häromkvällen tänkt att det kanske är själva tankeprocessen som är uppskruvad på ett ogynnsamt vis. Alltså inte mängd, utan fart! Trögtänkthet fick en helt ny klang inombords. Något att längta efter! Och idag har i alla fall jag rört mig betydligt långsammare, hunnit med att läsa lite om Kierkegaards grundteser och unnat mig att fika! 

Dela: