Bildvila

Work in progress

Den vithåriga damen på kalkad balkong med pergolan som brätte, för sikten över Fuerto Ventura. Hennes timmar där. Ibland med kudde för ryggen. Ibland med bara fötter lojt uppslängda på en stol.

   Hon blickar ut över vyn som hela tiden skiftar, hela tiden är densamma.

Hon var vacker en gång. Hon levde ett ansträngande liv.

   Som du.

   Bara då kan man hitta meningen på en vitkalkad balkong med pergola och Bouganvilla när timme efter timme av det sinande livet lägger till.

   Som jag unnade dig det.

   I sällskap med en rastlös herre i vit skepparkrans och jeansartad blick.

Andetag läggs till andetag.

Med blicken mot de flimrande ljusen en vinterkväll, under palmer och  julrosträd. Utan bjällerklang. Utan skinka och krimskrams. Utan det du ville och inte ville. Utan grepp om andras ideal.

Palmen, den som har rostat i bladspetsarna. Den som rasslar med vissnandet i vinden. Den döda bladväven lyser starkare i månljuset och jag blir inte klok på det. I natten har det trädet som dagtid är mest nedbrutet den största uppmärksamheten från himlen. Jag ser det. Det är ingen villa. Men förstår det gör jag inte. Det gör inget. Tvärtom.

Dela:

Bildseende

I mitt arbete möter jag unga människor. I en del fall går samtalandet trögt. I andra fall rinner det på.  För en tid sedan började jag arbeta med symbolkort. Det är akvareller som tryckts upp som en vanlig kortlek. Vissa bilder är föreställande, andra abstrakta. Jag brukar låta den jag samtalar med bre ut korten på golvet och välja några kort som överensstämmer med hur de mår just den här dagen. Istället för att bara fråga: Hur mår du?

Resultatet blir ett helt annat. För det första blir korten något att fästa besvärade blickar på. Något utanför dem själva. Ändå drar det igång, inte sällan långa berättelser. Nya kortkonstallationer, nya berättelser, nya frågor. Spänningen sjunker i rummet. Bilderna blir en frizon som trots allt responderar mot tankar och känslor. Det blir långa tystnader också i rummet märker jag. Koncentrationen är nästan suggestiv i sökandet efter de rätta uttrycken. Det är väldigt spännande och jag har en idé om att det går att använda fotografier samma sätt. 

Det blir så tydligt, tycker jag, att helt andra delar i vårt medvetande blir tillgängliga när vi arbetar med bilder på olika sätt. Det är synd att den moderna psykologin hittills nästan helt skjutit undan forskning och frågor kring medvetandet ifrån sig. I Rationalitetens namn. När jag började läsa detta ämne blev jag snopen över hur torrt det var. Inte före jag läste idéhistoria, långt senare, insåg jag vad som låg bakom. Det vill säga att flytta ämnet från den filosofiska fackulteten till den samhällsvetenskapliga. 

Nu börjar dock den gamla Gestaltpsykologin att göra återtåg. Förmodligen för att man i verkligheten, i mötet med människor märker att möten består just i meningsskapande, snarare än tankestyling.

Jag är glad över det.

Dela:

Hästmysteriet fortsätter

För en tid sedan skrev jag om min fantasifulla dotters egenhändigt komponerade hästmysterie. Nu har TV hört av sig!

Så här var det: Hon såg på Bolibompa och där uppmanade man killar och tjejer att skicka in manus för en film. Hon ville prova.

"Jag tror du är för liten", sa jag.

"Snälla mamma."

"Ja, men då får vi först skriva klart den. Jag måste hjälpa dig och jag vet inte om de går med på det, eller om de tycker att det är fusk."

Ok, vi skrev till slutet på den där berättelsen och jag mailade SVT och sa som det var att min 7 åriga flicka skrivit ett mysterie och att hon ville ansöka i manustävlingen. Jag skrev att jag hjälpt till och undrade om vi höll oss till reglerna.

Två producenter hörde av sig och sa att de gärna läser hennes berättelse även om det ligger utanför tävlingen. De sa att hjälp tar alla manusförfattare till så det var helt i sin ordning.

Hon kommer att gå i taket! Jag med. Spännande. Tur man är van vid refuseringar av olika bokmanus. För henne med. Hon vet att mamma bara suckar och lägger de längre refuseringsbreven och lektörsutlåtanden i en mapp på samma sätt som det hjälpte Steven King att hålla modet uppe. (Hans essä Om Writing är för övrigt vansinnigt läsvärd även för icke-skribenter!). "Nästa gång vill dom ha det, mamma", säger hon tröstande.

Thats all folks! 

Dela:

Frusna våtmarker och rostiga hjul - en bit av halland.

Igår hade jag en av de första fotodagarna på länge. Jag valde strandängarna vid Strandhaga utanför Falkenberg. Våtmark som befolkas av fåglar jag inte kan namnet på, men gärnabåde ser och hör. Niklas Törnlund har skrivit en diktsamling med namnet Allt beror på vingar. Jag kan hålla med om det.

Större delen av året håller korna landskapet öppet. Därav alla kostigar i området. Det här är kanske inte Hallands mest välpolerade område men definitivt ett karektäristiskt. Och ganska fotovänligt.

Dela:

Släng (inte) skiten!

Jo, som sagt. Datorn min har varit på rehabilitering. Jo, det finns faktiskt. Rehabilitering betyder att återställa funktionen föresten. Det kan göra att man blir fundersam till den mänskliga sektorn av detta arbete. Jag har spätt på med en hel del erfarenheter inifrån kan man säga, så jag tycker att jag kan ha fog för en viss kritik beträffande vilken människosyn som präglar denna återställande av funktionen.

Hur som helst nu var det datorn det skulle handla om. Jo, min man berättade att han hade kontakt med någon snubbe som kunde det mesta beträffande datorer. Eftersom jag själv är teknisk analfabet har jag inte många frågor att ställa eller svar att förhålla mig kritisk åt heller. Funkar det eller funkar det inte? Det är väl så långt jag kommer ungefär. Min dator är så gammal att tonåringar skäms för att nämna det, men den här snubben sa att det var inget stort fel på den. Ett nytt grafikkort. Byte av någon port. Ingångar hit och utgångar dit. Och dammsugning inuti. Den kunde inte andas självständigt längre, utan behövde respirator ett tag.

Min man sa att jag både skrev hyllmetrar och "håller på" med foto en del och vad skulle vi egentligen ha, tyckte snubben om vi skulle ligga i framkant. Mac kanske?

"Nej, jag skulle bygga den själv."

"Eh, bygga ja." ( ?! )

Det första jag tänker på är Cuba. Jag såg ett program på TV därifrån om de gamlaamerikanska femtiotalsbilarna som fortfarande rullar, trots att de varit avstängda från att handla reservdelar från USA sedan ja, länge kan man väl konstatera. De har blivit mästare på att uppfinna sina egna lösningar. Under motorhuven på engammal cheva hittar man där både medicinteknisk utrustning och Coca-colaflaskor. Och de rullar och går.

Nej, nej, försäkrar maken. Han köper originaldelar från leverantörerna och skräddarsyr lösningar åt kunderna efter behov.

Låter dyrt, tänker jag då.

"Det är halva priset mot om du köper i butik" säger han då och jag undrar då om hans kontakt på något sätt gör affärer från Kumla-trakten.

Hur som helst. Vi får se hur länge det här gamla skrället håller måttet. För visst låter det lockande med Pettson (Findus husse) möter Professor Kalkyl alias signor Vargas men är det verkligen möjligt?

Dela: