Bildvila

Den blå lagunen

Undrar om det stämmer? Det sägs att vattnet i lagunen skiftar färg med ljuset på ett säreget sätt i Grado. Vi ska dit på söndag. Tågcharter. Jag önskar att packningen hade varit tågluffarvänligt, men... det blir aldrig så när jag ska någonstans. Bara kameraväskan är skrymmande. Är väldigt nyfiken på det där vattnet. Om jag kommer att se någon skiftning. Om det fastnar på linsen.

Och tåget. Är det här med chartertåg en hype? Eller är det så bekvämt som det skrivs? Jag väntar mig att lugnet lägrar sig över min lilla familj, att fönsterrutan ramar in vykort efter vykort på vägen. Att vi inte blir hängande på någon klipphylla i alperna...

Sanden sägs vara läkande i Grado. Läkarna remitterar sina patienter till att gräva ner sig i sanden där. Fortfarande. Sedan antiken har man påstått att det är hälsosamt. Mineraler eller vanvett, jag vet inte riktigt, men det kanske är det att om man är nergrävd MÅSTE man vila? Ja, i så fall så ...

Konvaljer i backen och häckar i vädret!

Bakom vårt hus breder Liljekonvaljerna ut sig och täcker marken under träden, en och annan överbliven byggsten och gammalt trädgårdsavfall. Ljuvligt täcker de en tid eländet som, lämpas av på ödetomten. Det är en väldigt stor tomt. Snarare en liten skogsglänta, men den går inte att sälja eftersom det bara finns bygglov för ett fåtal villor på avstyckade tomter. Och ägaren vill ha mer...

Nåväl. det går att komma in på denna ödetomt några hundra meter bort, från där vi bor. Men varje år sker samma sak. Folk går helt enkelt gången upp på vår uppfart, passerar vår altan och öppnar grinden ut dit. För att plocka av väldoften. De står där med baken i vädret när man sitter och grillar på altanen, tittar åt ett annat håll om vi irriterandenog envisas med att se dem ta samma väg som de kommit med en bukett i näven. Själv skulle jag dra mig för att gena över grannens tomt om jag blev akut kissnödig på hundpromenaden. Men det är väl bara jag som är fånig och inte unnar folk lite fägring!

Vildäpple

Det är först i år som jag lägger märke till att äppelblommornas knoppar skiftar i mörkt rosa. Precis nu när allt spricker upp är nyanserna som störst. Träden på strandängarna, där jag gärna strövar är inte kuvade men böjda av vinden. Och blommorna är mycket större än jag kommer ihåg att de brukar vara. Ändå är det samma träd, samma blommor år från år. Det där med att vända blicken utåt och fånga upp något som inte propsar på utrymme. Kanske blir jag bättre på det med åren. Men inte är det väl ett ålderstecken?

Härlig är jorden

Hur fort kan det gå? För ett antal veckor sedan var marken vintrigt trött och risig. Och nu befinner vi oss i försommaren. Det brukar heta att tiden mellan Hägg och Syrén är vackrast. Men när båda blommar samtidigt då? I alla fall nästan. I Halland. Syrenknopparna slår snart ut. Träden är friskt gröna och de stackars tulpanerna som blivit kvarlämnade av rådjuren prunkar i en ganska tovig rabatt. Hundarna fick sig ett längre havsbad idag. De drog ut och simmade helt självmant. För någon månad sedan låg frosten över tången.

Kallt så det biter är det visserligen i vinden ibland och varmt så svetten sipprar i solen. Jag påminns om att jag är ljuskänslig och får lätt huvudvärk av detn starka solen, vilket funkar dåligt om man gillar att plåta i motljus. Men jag ligger lite lågt. Tar en dag i sänder och tänker att under tiden man blinkar lite och kisar så är midsommarn här.

Jag hittade en dagbok jag påbörjade förra sommaren. Den kom bort och hade åkt in under en byrå. Jag läste lite anteckningar jag gjorde förra sommaren på stranden. Tiden är så märklig. Var allt det där bara ett år sedan? Var allt det där inte också helt nyss? Pågår det inte också just nu? Jag menar, många av de där tankarna hade jag säkert kunnat skriva idag också. De är kvar. Men det har också kommit så mycket nya. Det blir en väv av medvetandet som, märker jag, trots diverse bakslag, hur som helst verkar lite mer förnöjt, lite mer hoppfullt, lite mer stillsamt efter året som gått. Och det är verkligen en konstig upplevelse eftersom jag tycker att jag allt som oftast är uppe i varv. Hur hänger det ihop? Det jag tänker är att medan jaget jagar på i nuet finns en slags betraktare, ett själv som observerar, lägger till och drar ifrån, hittar nya insikter och stoppar dem åt sidan. Men vid stillhet och kontemplation radas de upp och går till mötes. Livet är fantastiskt. Och gåtfullt.