Bildvila

Om bilder, skrivande, läkande och kontakt med omvärlden.

Vart tog semestern vägen?

Tåg. Italien. Siesta. Lugna pulsslag. Vinden som prasslar i träden. Salt vatten som skänker näring till trött hud. Inte en tanke på jobb. På bekymmer. En dag läggs till en annan relativt obekymrat. Det får lov att ta två och en halv timme att äta lunch.

I onsdags var första dagen på jobbet. Jag kan milt säga att jag inte riktigt kände igen mig. Disträ. Ingen koll på läget. Tog inte in och tramsade mest omkring och pratade Italienska fraser och njöt av solbrännan.

"Det är väl tidsomställningen", skrattade min chef, när jag ursäktade mitt något frånvarande tillstånd.

Ja. Jag tror hon hade en poäng där. Alltså det är ju ingen tidsomställning till Italien. Men från semester till arbete.

"Då har du verkligen haft semester", sa en annan och jag insåg att jag faktiskt gått ner i varv så mycket att det var svårt att varva upp igen.

Idag är det fredag. Tre dagar i jobb. Under dessa få dagar har jag haft fler kontakter än stenåldersmänniskorna träffade på tio år. Jag har tagit emot mer information än jag orkar förhålla mig till och insett att jag saknar information kring sådant jag behöver vara införstådd med för att kunna ta ansvar för mitt arbete på ett korrekt sätt. Kanske till och med blivit förd bakom ljuset.

Efter tre dagar har jag inte längre någon känsla av att jag i början på veckan befann mig i ett annat land, i ett annat tillstånd. I början av veckan! Vart tog semestern vägen? Den smått berusande känslan av att vara obekymrad är borta igen.

Nej, jag tror inte att det här är ett typiskt fenomen för min arbetsplats. Jag tror att det är ett typiskt reaktionsmönster i en modern organisation. Informationsprocesser slåss med intrycksresistens och ett djupt biologiskt nedärvt behov av att leva långsammare. Skratta mer. Vara bland vänner, inte enbart andra av arbetslivets producenter.

På handledningen för mig och mina kuratorskollegor idag, ställde någon frågan om det finns friska organisationer. Efteråt drack jag te tillsammans med en av dem.

"Nej", sa hon, "men jag tror att det finnssmå arbetsplatser som fungerar." Det tror jag också. Såna utan överbyggnad. Utan hierarkier. Ett båtbyggeri kanske, ett glasbruk, en mekanisk verkstad.