Bildvila

Stranden fuktig

Sanden har börjat släppa sin värme. Redan i juli börjar det gå mot höst, känns det som. Dagarna skyndar iväg och det verkar avlägset med att svettigt skruva sig på badlakan och guppa runt i dotterns gummihjul. Jag vill inte. Jag vill stanna kvar i den stilla lunken, dåsig och oföretagsam i värmen. Sandkornen skaver mer när de är fuktiga och kalla än när de är torra. På kylskåpet radar diverse åtaganden upp sig. Besök på ögonkliniken. Tennisläger för lillan, någon utflykt som ännu inte blivit inskriven i kalendern. Kalendern! Vem vill bläddra i den? Och alla husprojekten som är påbörjade, men inte avslutade. Då kanske det trots allt är tur att det blir lite molnigt. För att få till ett och annat penseldrag. Jag vill ha huvudet fullt av slöa vågor ett bra tag till. Göra sånt som händerna sköter själv, avstå från bedömningar och avväganden. Sånt är resten av året späckat av. Sommaren bör förbli en medvetandets flyttank!

Att ta vara på livet

 

 

 

Visst är det skört. Visst är det givet. Detta med att leva. Varje andetag. Tankarnas flykt. Inte sällan upptagna av oväsentligheter. För att vi måste tro att det alltid pågår. Det skulle vara olidligt att hela tiden leva som att vi bränner ljuset. vi måste unna oss lite ytlighet och trivialitet i vardagen. Men inte enbart förstås. Då kanske vi inte hinner allt det som vi skulle önska stod på listan när bokslutet närmar sig. Men inte vill jag tänka på sånt. Ibland är det svårt att värja sig dock. Jag fick ett telefonsamtal från en någon idag som har en nära anhörig som är svårt sjuk. Det är en man som länge varit sjuk och plågats svårt. Man kan tycka att det är själva lidandet som är det svåraste och på en nivå är det säkert det. Men det är också så vansinnigt svårt att förlika sig med att livet kommer att ta slut en dag. Det är svårt för denna familjen att ta in. Det är naturligt.

Vi föds och i samma stund gör vi anspråk på livet som evigt. För hur ska vi annars kunna förhålla oss till det? Hur ska vi stå ut med smärta, tragedier, katastrofer och våldsverkande? Vi måste ha något att hålla i på livets klättring. Men inte bara det. Jag tänker att vi gör anspråk på att leva också för att det är så ljust. För att det är vackert. För att vi blir konstant förälskade i Världen. Det går inte att leva utan detta kärleksförhållande och vi vill helt enkelt inte göra slut på den relationen.

Sommaren är en plats för våra sinnen. Och intrycken, uttrycken blir bara fler och fler, ju mer tiden går. Vi blir var och en lite rikare för varje dag.

 

 

Nya stigar

Det är knappt jag tror det, men jag hittade för mig helt nya strövstigar idag. Den här tiden på året är det många som besöker mina vanliga marker och hundarna får gå i koppel. Men så körde jag ett annat håll, såg fyra islandshästar korsa vägen i snabb trav och förstod att där de kom från, fanns troligen ganska bra ridvägar. Grusvägar ostörda av trafik är inte längre så vanligt i vårt samhälle. Jag gissar att de upplevs som ineffektiva för transport. Gräsvägar är så gott som borta helt. Varje gång jag hittar en ny slinga av den här slags stigar i landskapet kittlar det till inom mig. Fälten runt omkring ger så god översikt att hundarna kan springa fritt. Ingen bilväg i sikte. Och gräset som prasslar mot byxbenen, gruset under skorna. Det ger tid för andrum. För stillhet. Jag kan förstå att vandring i alla tider varit tätt förknippade med ett inre resande. Med andlighet. Kontakt med vår existens. Det blir naturligt med vad psykoanalysen beskriver som svävande uppmärksamhet. Medvetandet rör sig mellan inre och yttre landmärken. Inte sällan finner man lösningen på problem just på grund av att uppmärksamheten är omprogrammerad. Att gå frigör helt andra domäner av vårt tänkande, verkar det som. Jag mötte inte någon på min promenad utefter dessa nya stigar. Jag var osäker på om det skulle gå att komma runt eller om det skulle visa sig att jag var tvungen att vända. Så är det ofta i vardagen också, tänkte jag. Det går inte att förutsäga om den väg jag är inne på, alltid leder mig dit jag vill, eller om jag hittat en genväg, eller kanske återvändsgränd. Men det skulle vara trist att bara välja beprövade sträckor i tillvaron, eller hur?

Orkar inte upp i dimman

Så där halv fem på morgonen ser jag dimman breda ut sig genom mitt toafönster. Ner mot havet. Ljuset är lagom då också, innan allt bara blir för vitt. Jag inser att jag missar världens fotomöjligheter genom att istället för att dra på mig och gå ut till bilen med kameraväskan, kryper ner i fuktiga lakan som klibbar mot huden. Man är amatör, helt enkelt. Eller snarare inte. För det är amatörerna som anstränger sig, som brinner av entusiasm, drivs av febrig berusning och rent nöje. Så skall livet levas. Då blir det som bäst.

Nej, jag orkar mig knappt utanför trädgården i värmen och nöjer mig med därför med Liljornas kaskader vid trappan.

Lite senare  på dagen då alltså...

Jag såg arton svanar

från min strand. Det sägs att svanar är en symbol för att naturen fungerar. Vilka gäster att ha! De flöt omkring där ute som i kulissen på en balett. Böjde sina halsar och betade med strutformad stjärt rakt upp i vädret. Bara fågelläte och smällandet från blåstången. Barn som fångar krabbor i en spann. En och annan lät sina hundar ta ett dopp från bryggan. Andra pratade lågmält och förtroligt. Några rodde ut och hoppade i från båten. Lugnt nog där, för att höra de egna tankarna. Jag hade glömt den här stranden, där jag var mycket som barn. Nästan ingen hittar dit. Och det är tur för då hade den lilla remsan snabbt blivit fullspäckad.

Jag drar mig för Skrea strand, vilket liknar en myrstack med mycket ljud så här års. Förra året var familjen nere en kväll för att ta ett snabbt kvällsdopp. Man fick vada fram bland allt kvarlämnat skräp och precis när vi kastade oss i vågorna flöt en ... bajskorv upp! En mänsklig eller vad man nu ska säga, beroende på hur man definierar mänsklig. Va? Kan någon fatta?

Nej, jag söker mig gärna till avskilda platser och hoppas på att få ha dem ifred, eller snarare i samförstånd med andra. Och svanarna får gärna segla förbi!