Bildvila

Jag skulle vilja

välja mitt liv. Men ibland får jag för mig att det inte går. Att andras val är mer viktiga. Att jag har fel. Inte vet vad som är bäst för mig. Det är så lätt att tappa fotfästet.

Ibland tänker jag på en semesterresa i Österrike. Jag hade precis fått min första systemkamera. Jag är mycket höjdrädd och hade aldrig förut åkt skidlift. Nu var det dags. Med kameran om halsen skulle jag våga. Möjliga bilder verkade överskugga rädslan. Det blev en del ångest på vägen upp. Jag höll på att kasta av mig vigselringen också, eftersom min man utsatte mig för livsfara genom att inte dra ner stången eller vad det heter i liften då han var mer upptagen med att fippla med sina solglasögon. Hur som helst. Där uppe blev jag helt betagen i utsikten, formationer på berget osv. Det var sommar och snön vasr så gott som borta. Ett avspärrningsrep begränsade var man fick gå och inte. Jag klev över. Ville ta en bild från en särskild vinkel. Bara tanken på det nu får handflatorna att drypa av svett. Vad var det med mig? Jag kände mig rusig och euforisk. Fick hybris. Och skäll av min man, som jag nyss grälat på för att han inte följt säkerhetsföreskrifterna i liften. Vad var det för fel på mig, undrade han då.

Ibland tror jag att jag inte litar riktigt på mitt eget omdöme, eftersom jag då och då struntar i det. Att det är denna rädsla som gör att jag andra gånger är så extremt försiktig och trygghetssökande att jag inte väljer vad jag helst vill. Eller undviker annat med lite väl tilltagna säkerhetsmarginaler. Folksamlingar, flygresor, jobbiga typer och så vidare.

Den här hösten hoppas jag på lite fler tillval, snarare än bortval, i mitt liv.

Dela:

poesi

Dela:

Vad gjorde vi i skogen?

Dagen framträder ur minnet som ett foto där en finger skuggar delar av linsen. I bildminnet kommer vi från vänster. Vad förde oss till detta sagomöte? Är det ett minne eller ett medvetandets konstruktion? Och isåfall; hur kan vi två fortfarande dela ett sådant?

Den stod bland sly. Vi kan ha varit i tioårsåldern, min kompis M och jag. Hon med sitt raka snaggade hår och jag med mitt ostyriga lockiga, taniga armar och långa ben. Hon hade en tröja av rött raggsocksgarn, kanske inte nödvändigtvis den gången, men det är så jag minns henne. Hon som alltid gick först. Banade väg. Den stod helt stilla. Ljuset föll från snett bakom, från havet sett, så det måste ha varit förmiddag. Kanske strax före lunch. Inga horn. Den lät oss röra vid sitt stora huvud. Ingen rädsla från något håll. Här blir det magiskt. Hur många har klappat en älg i det vilda? Gjorde vi verkligen? Hur många skulle lita på ett sådant möte? Jag minns den i ponnystorlek. En åring kanske. Ivägsparkad, avvisad av sin mor. Utom sig. Apatisk? Det är en grym scen. Nu, alltså. Inte då. Nu påminner mig upplevelsen om naturens obegriplighet. hur de förvisade ungdjuren på några sekunder, utan förvarning, förvandlas från familjemedlemmar till Outcasts. De begriper inte varför men tar på sig (jag är säker på det) en djup känsla av panik. tills glömskan och den nya verkligheten omformar deras andetag time för timme, dag för dag. En absolut separation. Vi människor kan knappt förhålla oss ens till tanken av att förskjutas från vår egen mamma. De är tvungna. Eller bli road kill. Är det möjligen ingen tillfällighet att så många unga förvirrade avvisade djur och människor, springer ut på motorvägen, ger sig ut i risker de inte kan bedöma, när världen blir helt obegriplig?

Vi sprang hem, minns jag. Jag vet att jag genade över gräsmattan på baksidan, gick in bakvägen. Mamma stod i köket. Kanske lagade hon middag. Jag ville ha äpple och morötter till älgen. Vi skulle genast tillbaka.

Orden snubblade ut om det fantastiska mötet. Jag minns ingen förvåning, ingen oro, ingen övertygelse. Inget delande. Jag minns att jag fick en påse. Ingen ville följa med och se med egna ögon. Så märkliget. Det skulle jag vilja om min dotter kom hem och berättade att hon just klappat en älg. Jag hade undrat: Är den skadad? Kan den gå till anfall? Pågår älgjakten nu? Jag hade trott henne. Antar att det är den stora skillnaden. Kanske är det avsaknaden av mammas tro på min berättelse som gör att jag inte är helt säker på om det någonsion hände, trots detaljerna. Trots att jag frågade M för några år sedan om hon mindes.

" Visst gör jag det." sa hon.

Men vi kanske bara var två väldigt fantasifulla barn som hittade på något vi sedan lagrat som ett verkligt minne. Tror inte det, faktiskt. Tror på skillnaden i känslovariationen, då jag tänker på älgen som fortfarande stod kvar. Han åt ett äpple ur min hand. Det gjorde mig väldigt lycklig

Dela:

Jag räddade den

Jag minns blodet på min jacka. Att jag sprang. Men före dess minns jag skriken. Fåglarna som cirklade runt som dieselavgaser mot en grå himmel. Det var vattensjukt. En odränerad äng. Eller, snarare ett förlorat markområde utan byggplan. Alla barnen cyklade på egenhändigt upphjulad stig i lera, till skolan nedanför. Jag minns skolväskan som slog mot sidan. Att jag inte kunde gå förbi. Skriken. De fick mig att gå emot min egen rädsla. Jag var åtta år. Tror jag. Jag insåg att ett liv höll på att ta slut. Att fåglarna som cirklade hängde ihop med skriken. Jag minns ögat som hängde utanför. Det fick en vit hinna över sin blindhet, senare. Hackandet. Näbbar som obevekligt borrade sig in i kaningungens oskyddade öga. Ett vittne skulle släckas. Men skriket nådde mitt medvetande. Ett barn var jag. Eller var jag? Är vi inte alltid på någon nivå bara oss själva? Hur jag bröt mig fram i hackandet, flaxandet. Hur jag fick upp den lilla varma kroppen. Hur jag kände hjärtat slå utanför täckjackan. Hur mina tårar kylde kinderna. Lungorna orkade springa. Hur min pappa öppnade dörren. Tog om hand. Hur vi fick ro. Hur ungen klarade sig.

Allt finns där. Som en skatt i minnet. Det är kvar. Jag kan gå dit när jag vill. Springa med den mjuka kroppen tätt intill. Vara modig. Räcka till. Veta vad som behövs. Jag tror att denna stund på något sätt skulle kunna vara en startpunkt för att komma på något väsentligt om mig själv. Om mitt liv. Jag tror att det är ett inre landskap jag lite oftare borde besöka när jag tvivlar.

Dela:

Ord ur bilder

Dovt tuggande. Ristandet i huden, som elektricitet för att jaga flygfän på drift. Suckar. Det är tryggt. En mule i ryggen. Som sammet. Puffar på kameraväskan. Frustande. Fis. Fjärt. Suck igen. Tysta hovtramp. Slaskandet av di. Havsvågorna i kulissen. Vinden i mina öron.

Dela: