Bildvila

Livet är inte svart eller vitt

I det psykosociala arbetet relaterar man svartvitt till begrepp som splitting, borderlinepersonligheter, paranoiditet. En förhållning till livet som innebär att man inte kan integrera de mörkare aspekterna av såväl sig själv som andra och därför lägger det utanför sig själv i så hög grad som möjligt. Ett psykiskt försvar. För oss som är (?) hyfsat bra på att stå ut med att vi inte är vita som snö i alla lägen är gråskalan kanske till och med en kär vän.

I fotosammanhang har jag för några månader framöver gått över till svartvitt. Men det innebär ju för det mesta en bred gråskala. Det passar bra nu eftersom de vackra färgerna sover sin vintersömn ett tag på dessa breddgrader. Det monochroma skapandet motsvarar också mitt inre tillstånd just nu, märker jag. Inte i en dyster mening. I den bemärkelsen att jag har behov av tydliga konturer, kontraster och nyanser snarare än explosioner av kulör!

Ganska snart börjar mitt frilansliv på allvar. Ingen mer anställning har jag tänkt. Stå på egna ben. Det tror jag var meningen för länge sedan men ibland tar livet vändningar som begränsar handlingsutrymmet. Frilansandet är inte enbart fotorelaterat, som ni som brukar läsa mina små betraktelser väl vet. Det handlar också om skrivandet och förstås mitt grundyrke som beteendevetare och samtalsterapeut. "Du måste ha bra balans." sa någon till mig med ett leende häromdagen. "Inte särskilt", svarade jag med ett skratt. För det har jag inte. Dels tror jag att det beror på en slags allmän svajighet i tillvaron just nu. Men snarare tror jag att det beror på att allt går så förfärligt fort hela tiden. Det känns som att åka Swing-around på Liseberg en stor del av tiden.

"Trygghetsnarkoman? Du?" sa en annan vän också häromdagen. Det är uppenbarligen inte de signalerna jag skickar ut till omgivningen. Mitt behov av trygghet, förutsägbarhet, kontinuitet. Kanske för att jag är så förbannat nyfiken. Att jag inte kan låta bli att engagera mig i sånt som hakar sig fast. Att jag åker med i brusande vatten och håller i mig så gott jag kan med glitter i ögonen.

Förälskad i livet. Jag hoppas det varar.

Dela:

Advent igen

När jag var nere i källaren igår och plockade med adventsakerna, föll min blick på ett minneskort från en begravning. En vacker målad ängel drog uppmärksamheten till sig. Jag plockade upp det och borstade försiktigt av det.

En ung flicka, inte mer än femton år tog sitt liv för ett år sedan. I adventtiden. Jag bär det med mig på flera sätt, eftersom jag förstått hur stor risken var att det skulle sluta på det sättet. Hon hade haft det svårt så länge och även om jag anat insåg jag kanske inte allt hon gick igenom. Jag larmade. Lyssnade. Tog henne på allvar. Gjorde allt man ska, men hur jag än ropade, på olika sätt, gick det inte att stoppa. Jag minns samtalet sent en kväll från min chef som berättade att nu var det så det var. Adventsstjärnan brann i fönstret och jag grät.

Om bara ... Om inte ... Om ...

Där låg kortet på mitt källargolv nu och jag förstår inte hur det hamnat där eller hur det kommer sig att jag hittade det nästan på årsdagen av hennes död. Kanske en hälsning?

 Nuförtiden vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den slags sammanträffanden. Förut hade jag tagit emot det utan förbehåll, men alla akademiska poäng har kanske lagt sig över livets märkvärdigheter... För bara några dagar sedan berättade jag om denna händelse och jag blev oväntat berörd. Jag har berättat om det här förut, haft handledning, gråtit mig igenom en begravning, stöttat hennes förtvivlade kompisar. Gått vidare. Eller gör man någonsin det? Jo, det gör man självklart men inte på det sättet att man lämnar det bakom sig. Man väver in det i sin historia tror jag. Tillsammans med alla andra erfarenheter. Hon finns med där som en glänsande tråd och kanske var det där kortet ingen tillfällighet. Man behöver ju inte förstå allt. Bara förhålla sig till det man möter.

Dela:

I ett annat ljus

När jag tittar ut genom fönstret idag, kan jag välja att se de kala grenarna, bruna löv på marken. Ett landskap som i första stunden verkar platt, livlöst och utan spänning. Många blir deprimerade av detta gråväder. Men jag finner en vila i det. Och det behöver jag.  Jag kan välja sa jag nyss. Hur jag ser min omgivning. Ute syns också ett spännande ljus nu som kastar sina blickar på en stor ek i min trädgård mot en dramatisk himmel. Jag skulle gärna smita iväg med kameran ner till stranden just nu. Precis nu. Men dagen är bokad för annat. Det får anstå.

Härom dagen sa en vän till mig "Allt är väl vackert i vila." Jag tyckte om det. När spänningar släpper, livet inte jagas, vi inte önskar oss till en annan horisont och tar emot, ger efter. Går i vila. Som landskapet just nu.

Om vi tänkte oftare på det där som inte är så uppenbart tror jag att livet blir en aning rikare. Det behövs inte så mycket för att sätta guldkant på tillvaron. Men det behövs mod för att låta bli att prestera i varje sammanhang. Att släppa nyttotänkandet. Jag är ganska trött på att vara nyttig och jag gissar att jag inte är ensam.

Ha en stillsam helg och "Tomglo" som Bodil Jönsson säger...

Dela: