Bildvila

Förändringens rum

Vi lever i så många parallella rum. I vårt inre vistas vi i rum som stått länge igenbommade, kanske luktar där mögel, eller äpple från en jordkällare. Andra rum är välstädade och propra salonger där vi umgås med våra olika inre representationer av andra som har betydelse i våra liv. Eller kök som ställer krav på samarbete och det ska kokas någon soppa. Och så har vi den yttre verkligheten. Jobb, räkningar, hämta och lämna barn. Vaccinera sig, gå på teater. Älska, sova, skratta. Få kräksjuka. Kanske skiljer sig den inre och yttre emellanåt rejält från varandra och det blir som att leva i en lucka. Mellan världar. Emellanåt överlappas det inre och det yttre livet så mycket att vi inte märker någon skillnad. Men aldrig helt. Vi vet för lite om allt som rör sig, både runt oss och inom oss, för att med säkerhet kunna förutsäga särskilt mycket om vår egen framtid. Men vi kan drömma, ana, känna oro inför och förstå skeenden i ett slags ordlöshet som infinner sig när vi skruvar ner skvalandet från våra störiga tankar, rädslor och radioapparater, datorer och annat. Jag har märkt att jag har helt olika rytmer i förhållande till förändring. En rytm för hjärnan, en annan för kroppen, en tredje för viljan. Säkert fler också. "Jag vill inte!!!" Kan jag påminna mig många gånger, då jag satt klackarna i backen och envist vägrat inse något jag inser vara ofrånkomligt. Eller "Jag vill!!!!" Innan kroppen alls är med på tåget. Jag vet i mitt yrke, att förändringar bör gå ganska långsamt för att det inte ska bli allt för stora bakslag. Jag vet det genom min livserfarenhet också. Tiden är en bundsförvant, inte en fiende. Om vi lyssnar på de olika budskap som klingar omkring. Processer kan börja på ett ögonblick men det kan ta år för dem att landa i en verklig förändring. Det är det som gör livet till en resa.

Dela: