Bildvila

Igår var en annan dag

Solen har aldrig varit klarare mot snön än igår. Himlen aldrig så leende. Snövallarna aldrig så höga. Ätran slingrade sig som silver i Falkenberg igår. Jag hade svårt att inte vända mig om i sammanträdesrummet jag satt i. Inte tänka på fotomöjligheterna där nedanför. Det var en fotografisk dröm. Igår. Inte en bild blev det. Men jag kunde tänka mig många. Möjligheterna stannade där på insidan tillsammans med längtan. Det gick bra på mina uppdrag. Men det blev inte en bild. I morrn, tänkte jag. I morrn ska jag ner till ån och plåta. Men idag sken inte solen. Himlen log visserligen från ett annat håll, men det blev ingen bild. Idag heller. Om det här är vintern måste våren va på väg, sjunger Ulf Lundell. Det är en fantastiskt bra låt. Och vinter är det. I Halland mer än någonsin, i alla fall i min livstid. På taken står folk och skottar. Idrottshallarna stänger igen för att de inte kan garantera säkerheten. Men aldrig har det åkts så mycket pulka i backarna, de få som finns i det flacka landskapet. Vilken dag som helst kan det smälta bort. Bli fult. Sörjigt. Visa upp allt som ruttnar där under täcket. Alla ojämnheter som hållit sig borta en ganska lång period nu. Utan snön visar sig vintern från sin värsta sida. Jag tänker att det påminner om oss själva lite grann. Vi gömmer våra värsta sidor så gott det går. Visar upp ett bländvitt leende när det är möjligt, vill ogärna plocka fram avigheten. Det där inom oss vi helst inte vill kännas vid. Jag såg Sissela Kyles program om dödssynderna sist. Då var det likgiltigheten som stod i fokus. Väldigt god spegling av något som genomsyrar vår vardag på många sätt. Att inte bry sig. Inte fånga dagen. Inte ta den där bilden vid ån denna fantastiska vinterdag. Igår. Idag är det för sent.

Dela:

Tiden som förvaltare

Ganska länge har det talats om brist på tid, om tidstjuvar, om att hinna med livspusslet. I mångt och mycket går det resonemanget ut på att maximera tiden, få in allt det där vi vill och behöver. Jag också. Har ofta bråttom. Vill så mycket. Ser så mycket möjligheter. Tycker ofta att livet är vackert och dyrbart. Vill vara överallt. Vill räcka till. Få. Ta emot. Men ... Det händer något också när man lämnar över till tystnaden. Det här vet alla mystiker, alla som tillämpar meditation. Inom psykoterapin har mindfullness blivit ett mantra. Jag har lagt märke till att jag ofta tror att något är färdigreflekterat när det egentligen bara är tänkt. Skillnaden? Jo, men alltså, de flesta tankar är väldigt snabba och får ofta styra väldigt mycket av våra beslut, både i stunden och sådant som kommer att påverka oss under lång tid fram över. Vi tolkar, inte sällan fel, eller reagerar mot sådant som har med tidigare erfarenheter att göra snarare än vad som är för handen i nuet. Vi utgår från att andra befinner sig i samma läge som vi själva. vi väntar inte in. Jag gör det i allafall för sällan. Också mig själv. Jag kan ge samhället en del av skulden. Eftersom vi rusar omkring och ska vara effektiva i allt vi gör. Vi ska ha ett mål med allt vi företar oss. Nyttosamhället skapar dåligt samvete om vi ägnar oss åt planlöst flanerande i det inre eller det yttre. Det blir suspekt. Lite overkligt. Ja, men vad håller jag på med? Vad är meningen? Vad ska det bli av det? Det här bloggandet till exempel? Vad är nyttan med det? Jag tänker att det i bästa fall fungerar som resonans för det inre skvalet och som bollplank till någon annans skvalande. Men det är relativt fritt från mål och syfte i stunden. Nästan varje dag träffar jag människor som på olika sätt hamnat i kris. Det som är gemensamt för de flesta av oss då är att fortast möjligt ta oss ur det. Finna lösningen. Bli av med eländet. Med lidandet. Det skaver och bränner. Håller oss vakna om natten. Gör det svårt att ta oss för något med behållning. Kaoset fladdrar omkring i hjärttrakten och gör det tungt att andas. Ta mig härifrån!!!! Skriker en röst. Gör så att allt blir ... ja, vad då? Som vanligt? Annorlunda? Oavsett utgången kommer den inte utan tidens hjälp. Jag tror att tiden bäst kan betraktas som en förvaltare. Det gäller bara att tro på det. Att lämna över då och då. Släppa kontrollen utifrån någon slags aktiv passivitet.

Dela:

Kreativitet och kärlek

Jag har länge avfärdat teorin om att kreativitet hämmas av lycklig kärlek. Att själva kreativiteten gror i lidandet. Det har för mig varit en absurd tanke. Men jag vet inte längre... Det verkar som om flödet startar i detta tillstånd. Kanske behovet också. Kanske det helt enkelt handlar om klassisk sublimering. Att hänge sig. Åt konsten. Eller kärleken. Kierkegaard gav upp sin relation till sin älskade dagen efter deras förlovning för att ägna resten av sitt liv åt att tänka och bygga sin fantastiska grund till existentialismen. Och varje dag sakna och längta efter sin älskade. Han lär till och med ha tagit en promenad varje dag vid samma tid på samma plats där hon gjorde det samma. Tätt, tätt strök han förbi henne under ett ögonblick, utan att så mycket som växla ett ord. Det var vad han tillät sig.

För min del låter det förfärligt tragiskt. Det kan ju inte behöva vara så att det är som han säger Antingen eller - . Eller? det måste väl finnas rum att både skapa och älska inom ramen för ett liv? Eller handlar det om flykt? Det finns människor som väljer längtan framför verkligheten, även då den finns inom räckhåll. Någon sa till mig härom dagen. "Men ska jag verkligen åka på den där resan, den har jag drömt om så länge. När jag gjort det finns ju inget kvar att längta till." Det bodde så förfärligt mycket tragik i detta känner jag. Att förneka sig möjligheten. Att inte våga ta risken att den där resan inte blev exakt som i drömmen. Kanske ännu bättre än vad som på för hand varit möjligt att föreställa sig. Och den starka upplevelsen på vägen, under själva resan som stannar kvar betydligt skrapare för sinnet än en vag dröm, en slags melankolisk dröm om något som kunde ha blivit. Och detta att inte tro sig om att inte ha något kvar sedan att längta till. Min Gud, livet är inte långt nog att uppleva allt fantastiskt som står till buds. Också i det lilla. Att ta kameran på promenad till välkända trampade stigar och ändå, varje dag hitta något nytt. Eller att resa iväg och försöka fånga den perfekta bilden av en flock hästar, vilket står högt på min önskelista. Att våga följa sina drömmar är ju själva livet, även om det innebär en risk att bli besviken på vägen. Vad är lite besvikelse i jämförelse med att vinna den stora kärleken, att hitta sin plats i tillvaron, att ja, alltså leva och låta leva, som Ulf lundell säger.

Dela:

I morgon snö

I Halland är vi inte bortskämda med snö. I år har vi fått så mycket att det verkar bli ett helt nytt landskap. Nyss var jag och vaccinerade min dotter på en vårdcentral som ligger på stranden. Genom de stora fönstren bredde ett fruset hav ut sig i vicksblåton med en klar sol som krävde solglasögon. Ingen kamera med. Man ser inte över snövallarna på gatorna. Bilen åker som en tvål. Men känslan i detta mjukt bäddade täcke är ro. Allt tystnar i snö. Man störs inte så mycket av det dagliga oljudet. Inte heller från tankarna. Hundarna kommer knappt fram och har snö upp till bringan där de väller fram. En av dem får stora snöklumpar mellan trampdynorna och vinglar fram innan hon sätter sig och tuggar bort det. När jag körde hem förut steg snödimma upp från fälten på några ställen. Enormt tilltalande, men solen har redan försvunnit. Det är för sent nu. Varje dag missas små ögonblick. Det är synd.

Det skulle kunna bli en perfekt fotodag imorgon. Jag tänker sikta in mig på det. Havet kanske och kanske en ekhage. Vi får se. I morgon är ju inte idag. Och jag hoppas att jag inte slarvar bort några dyrbara ögonblick om det går att undvika.

Dela:

Att ge och bli given

Nej, det handlar inte om att ge och ta i livet. Inte heller om att ge och få. Jag tror att det handlar om att ge och bli given. Skillnaden? Jo, alltså i det första påståendet är det endast ett agerande subjekt. Så är det också i det andra påståendet. Men det är ju först i det ömsesidiga givandet som relationen, dialogen, mötet uppstår. Först då går det att tala om att lämna objektet åt sidan och se Den Andre. Det är inte alltid helt enkelt. Så mycket förväntningar på varandra, så mycket krav, så mycket kontrollbehov (!) som ställer till det i relationer. Först i mötet mellan två givande subjekt alltså kan ett sant möte uppstå.

När jag var liten var jag på semester med mina föräldrar. Mamma och jag plockade snäckor på stranden. Jag tror det var på Cypern. Jag hittade inte alls så många fina snäckor som min mamma. Det gjorde mig trumpen och vemodig. Mamma såg det och sa, att vi kunde låtsas att jag hittat allihop och så kunde jag ge dem till pappa och säga det. Då blev jag helt bestört. Så kunde man verkligen inte göra! Det var ju inte sant! Och det fanns en annan aspekt i det som jag inte riktigt får grepp om, utan att ta till det där med subjektet. Ett sådant givande rymms inte inom ramen för ett självständigt subjekt.

Än idag kan jag starkt känna att jag bara vill dela med mig av vad som är sant. Jag vill inte heller ha något som inte är genuint eller bygger på någon slags schablon av vad man kan förvänta sig i ett givet sammanhang. Jag tar inte emot det, om jag kan avtäcka någon slags falskhet eller motstånd. Då får det vara, även om det är något jag önskar mig.

Det finns mycket att önska sig av livet. Mycket att längta efter. En hel del att sakna och sörja, som aldrig gick i uppfyllelse, eller rann ut i sanden. Men då får man släppa taget. För att få plats med allt som är möjligt. Som sker med öppen hand. Som bygger på ömsesidig vilja. På samma drömmar.

Någon sa igår till mig när jag uttryckte ett visst vemod: "Hela vägen ligger öppen." I det finns bara möjligheter. Inga krav. Inga löften heller. Och en del kärlek tror jag...

Dela: