Bildvila

Att stå kvar när det blåser

"Du ger väl också dubbla budskap", sa någon till mig i ett samtal för någon vecka sedan och jag var på väg att protestera för jag uppfattar mig vanligen nästan som övertydlig i mitt sätt att kommunicera. Sen reflekterade jag ett ögonblick och kom fram till att jo, hon hade rätt. Visst är det så. Hur kommer det sig att vi i stunder av osäkerhet, rör till saker och ting ännu värre, genom att ge någon ett dubbelt budskap. "Jo, det vill jag - men det har jag väl aldrig sagt!" Jag tänker att nyckeln finns just i osäkerheten. I detta att vi drar oss för att blotta strupen, att visa oss osäkra, att bli avvisade. Och visst gör det ont att bli avvisad. Det händer oss alla på livets väg, och om det hänt upprepade tillfällen, särskilt tidigt i livet, förväntar vi oss att det kan ske igen när vi är som mest sårbara. När vi behöver fast mark under fötterna är det största hotet att bli utsatt för svek från de mest betydelsefulla i vårt liv. Det får inte ske - och därför drar vi oss kanske undan. Söker oss till egna hörn av tillvaron, där vi kan få ro och tid att läka. Eller kanske vi söker, vad vi kan kalla återförsäkran. Bekräftelse på att ingenting har förändrats i relationen. Att den håller. Att den bär. Att den är genuin. Vi söker efter spår av sanning, ställer frågor som vi redan har fått svar på. Men tänk om de svaren inte längre är giltiga? Tänk om ... Frånvaron av gensvar på det ökar ångestnivån. vi har olika strategier för att hantera övergivenhetsångest. I mötet med människor som är sårbara är varm, accepterande tydlighet om att vara någon som finns kvar, det mest centrala för att skapa fast mark under fötterna igen. Budskapet blir - "Jag finns för dig." "Du når fram, jag hör dig." eller "Jag står kvar när oavsett hur mycket det gungar." Men att bemöta behovet av återförsäkran ställer höga krav på den egna stabiliteten i känslolivet. Så när två människor på gungfly möts, kan behovet av återförsäkran dölja sig i det dubbla budskapets natur. Du ska försäkra mig, innan jag försäkrar dig, osv. Relationen blir ett gungbräde.

Jag tror att det som bäst bryter ett sådant mönster i kommunikationen är ögonkontakt. Att möta någons fasta blick, den som inte viker, är så djupt nedlagt i vår anknytning till andra att det till och med kan förhindra ett psykotiskt genombrott för en del patienter. Precis som det lilla barnet söker svaret i den vuxnes ögon, gör vi det hos den vi litar på, den vi älskar, den vi behöver. Själens spegel. Det är där vi hittar både sanning och tvivel.

Så se på varandra när kommunikationen är på väg att haverera. Det kan göra all skillnad i världen.

Dela:

Tillit eller förnuft?

Ibland vågar man inte. Man ser spöken på ljusa dagen. Det som nyss verkade så lovande ter sig plötsligt helt overkligt och omöjligt. Ibland kommer alla dessa impulser från den egna insidan. Ibland reagerarar man på något så enkelt som ... tystnad. Frånvaro av bekräftelse. Ibland på dubbla budskap som inte går att reda ut. Double-bind, det historiska begreppet som myntades av Gregory Batesson någon gång på 50-talet och som fick stor betydelse för att förstå schitzofreni-patienters upplevelse av verkligheten, drabbar oss alla då och då. Det blir kaos. Vi vet varken ut eller in. Stanna - gå - stanna - gå. Var tyst men säg nåt! Var spontan - Nu!!! Omöjliga situationer som vi bryr vår hjärna med tills allt bara suddas ut i kanterna.

Och ibland vågar vi ändå. Trots allt tvivel. Det är väl knappast förnuft, men, som någon en gång sa till mig: "Nåt sånt har väl du ändå aldrig lyssnat på. Vad ska du med det?" Det kunde ju vara en förolämpning men jag tolkade det som en komplimang.

Ibland handlar allt om att lita på sig själv, sin egen förmåga, sin vilja att växa, sina möjligheter att från den punkt där man befinner sig ge sig ut i okänd mark och tänka att - det bär. Livet bär. Även om löften inte infrias, vilket kan vara nog så plågsamt, även om förluster sker som inte kunde förutsägas. även om ingenting blir precis som man hoppas, är det inte det som är det centrala i våra egna förändringsprocesser. Vi är inga rö för vinden. Vi styrs inte - om vi inte låter oss - av andras vilja. Vi handlar utifrån en inre drivkraft att ge oss iväg när det skaver tillräckligt mycket inombords. När tomheten fyller tillvaron. När längtan efter något mer pockar på. Men vi reser utan säkerhet och vi kan inte heller försäkra någon annan när vi väl påbörjat den där resan, var den kommer att sluta. Vi kan vara öppna för skeenden, möten, tillfällen som relaterar till det vi behöver. Men det är allt. Resten är oskrivna kort. Det är förfärligt skrämmande. Och underbart.

Dela:

Kommunikationens låsningar

Jag har trott mig om att vara ganska bra på kommunikation. Det är en del av mitt yrke som jag utövat under lång tid. Att hitta in i samtal, få människor att öppna sig, våga berätta om sina tankar och känslor, lägga märke till förändringar, se utveckling i andras medvetande. Alla samtal jag haft genom åren har varit helt olika. För vi är alla helt olika. Därmed inte sagt att vi har särskilt olika behov. Vi delar allmänmänskliga behov, så som att känna trygghet, närhet, social gemenskap, stimulans osv. Men hur dessa ska mötas kan se ganska olika ut.

Livet har lärt mig att vara öppen. Att inte hålla så mycket tillbaka som jag en gång gjorde, när det gäller att uttrycka mina tankar och känslor. Jag har vant mig vid att det landar mjukt i de relationer jag haft under lång tid. Jag vill inte tassa på tå i den kommunikation jag har med de som står mig nära. Det dränerar mig på både lust och kraft.

Jag har trott, började jag med att säga. För jag är inte så säker längre på att jag är så bra på att kommunicera trots allt. Min osäkerhet gör mig också mer försiktig märker jag. Dels för att jag inte riktigt vet hur det jag förmedlar faller ut. Dels för att jag faktiskt är ganska osäker på vad det är för budskap jag tar emot från olika håll.

Vårt medvetande, vår tolkning, vårt språk, våra referensramar kan hela tiden kasta omkull en dialog. Ändå är det det enda jag tror håller i längden om man ska upprätthålla en kommunikation. Och vad innebär då dialog? Jag har lagt märke till att vi är olika vana vid att faktiskt ha en genuin dialog med andra. Inte att - make a statement, säga sin åsikt, använda retorik för att övertyga den andre om än aldrig med så hederliga avsikter och godhjärtade mål. Jag gör det själv, stup i ett. Och det är väl där jag måste börja. Att sluta kommunicera på ett sätt som mer handlar om debattering eller positionering. Att leva ett liv, inte vinna ett krig, säger Anna Kåver. Det ligger mycket i det. Ändå är det så lätt att halka in i. Och det gör inget om man bara ger akt på vad som sker och därmed kan förändra det.

Sann dialog känns. Jag upplever den som berikande, energigivande, avkopplande, vilsam, inspirerande. Jag skulle kunna bo i den tror jag. Jag behöver den i alla fall mycket. Det är grundförutsättningen för ett innerligt liv, som jag ser det. Två människor som möter både sig själva och varandra genom att vara öppna och mottagliga för en rak och spännande samtalsstund. Ingen vet var den leder från början och det är också själva poängen med kommunikation, som jag ser det. Vi börjar, kanske med en slags ansats, en ambition, en avsikt och eventuellt leder dialogen oss till helt nya marker.

Men som sagt. Det är lättare sagt än gjort. Ett vet jag dock. Att om jag ska nå fram till Dig måste jag börja med Mig. Det gäller alla Mig och alla dig.

Dela:

I gamla album

Vi berörs alla starkt av att bläddra i gamla fotoalbum. Minnen kommer tillbaka. Fyller oss med glädje, längtan, sorg eller saknad, när vi möter bilder av dem som betytt mycket. Helt nyligen, eller för länge sedan. Det digitala bildrummet hjälper oss att få syn på också andras fotoalbum. Ibland. Vi får tillgång till bilder som vi troligen aldrig skulle fått se annars. Jag såg ett sånt idag. Känslor bubblade upp till ytan. Fick mig att stanna upp och minnas. Både sånt jag helst ville slippa tänka på och annat med betydligt mer värme. Våra bilder hjälper oss att behålla vår historia. Det är ingen revolutionerande tanke precis. I sorgearbete är bilder till hjälp för vår bearbetning och ett sätt att förstärka våra inre representationer av viktiga andra. Men också oss själva. Handlar det om kärlek, vet vi alla hur söndertummade foton blir av allt stirrande på den magiska gestalten som blickar mot just oss - ingen annan. Förlorar vi en sån bild förlorar vi en del av oss själva, eller hur? Eller ... vi är väl redan förlorade kanske ... i den andre, menar jag då.

Någon sa till mig att det värsta, när hon separerade från sin man, var att fördela fotoalbumen. Vem skulle få tillgång till alla minnen? Hur kan man fördela något sånt utan att gå i kras? Det var före den digitala tiden. Då när negativen försvann samma dag som bilderna sattes i albumet, om man inte var fotografiskt intresserad, vill säga.

Idag behöver just det fördelandet inte bli ett bekymmer i annars tunga processer.

I helgen var jag på fest. En vän till mig fyllde 40. Hon hade till gästernas förtjusning satt upp bilder på sig själv och sina vänner från tiden som riktigt liten och fram till där hon är idag. Det blev mycket munterhet och samtal kring denna bildkavalkad. Gästerna, hennes vänner fick ett annat sammanhang än den fest vi befann oss på, att relatera till när vi möttes i rummet. "Jaha, så du var med när..."

Så oavsett tillfälle - bildens betydelse kan vi bara ana!

Dela:

Försoning

När man talar om konflikter talar man för sällan om försoning tycker jag. Det är ett vackert ord i sig. Och ännu vackrare när det sker mellan människor. Den känslan som infinner sig inom en när någon säger ett genuint "Förlåt" går inte att beskriva. Det griper tag djupt nere i botten av oss själva. Och nästan alltid är det helt möjligt att inte bara ta emot utan också omfamna som en efterlängtad försvunnen kärlek. Hur kommer det då sig att det är så svårt att säga? Vad är det som gör att en del av oss hellre låter ett dåligt samvete gnaga hål på själen än att helt enkelt ta ansvar för ett misstag, stort eller litet. Vi gör alla fel. Vi gör alla varandra illa med jämna mellanrum. Vi är inte felfria, och det vet vi för det mesta om. Ändå...

För inte så länge sedan bad jag om förlåtelse, när jag sårat någon. Men det togs inte emot. Först. Det blev istället avvisat. Jag tror att det är här nyckeln ligger till att vi har så svårt att be om förlåtelse. Vi är helt enkelt rädda för att försoningen ska utebli, att vi ibland hellre låter bli att ta "risken". Men det är ett stort tankefel för det finns bara förlorare i en uteblivien försoning. Relationer är inget nollsummespel som handlar om att vinna över den andre. Relationer är först och främst - ja, kärlek helt enkelt.

Så nästa gång någon ber om förlåtelse - ta emot det med öppen famn. Och tveka inte att ta första steget själv.

Dela: