Bildvila

Poetry corner

Dela:

Tiden bara går. Fort och långsamt.

Visst är det märkligt att man på samma gång uppfattar att tiden flyger iväg med alla små händelser som ska få plats och att tiden segar sig fram. Åh, jag orkar inte det också, tänker jag minst en gång om dagen. Takten både sjunker och ökar. På olika områden. Jag tittar nästan aldrig på TV längre, jag bloggar mindre och mindre, jobbar eh... mer och mer. Skriver lite mindre än jag vill. Plåtar lite mindre än jag vill. Umgås lite mindre än jag vill. Vad göööör jag??? Jobbar, var det ja. Är mamma. Lappar ihop mina konturer och blir bättre på att bara vara mig själv. Jo, men det äter faktiskt inte all tid. Jag tror att den mesta tiden går åt till processande. Att bära runt på alla händelser, tankar, känslor, möten, besvikelser, sorger, lämnade bagage, brustna illusioner. Känner mig lite bakis också, så där känslomässigt, som man kan bli när man undrar var man varit en tid utan att egentligen varit närvarande. Lite ångest; och aldrig mer det där, - nej, varför gjorde jag så där? - Hur kunde jag missa det där? - Ingen såg väl?Och processandet går långsamt men tömmer energidepåerna.

"Stay grounded, don´t fly away!" sa en god vän till mig häromdagen. För det är ju i flygandet jag hittar en del av energipåfyllnaden. Då när jag kastar mig iväg, gör något på magkänslan, kastar förnuftet åt sidan, tar emot det som kommer till mig. Det kommer mycket till mig nu för tiden. Vad beror det på? Jag tycker att det gått ganska långa perioder utan att det hänt särskilt mycket i min vardag utan att jag fått kämpa för det. Annat har jag helt enkelt varit för otacksam för att ta emot. Kanske är det det, att jag är mer mottaglig nu för det som kommer till mig? Ja, hon hade väl sina skäl, min goda vän, när hon sa så där. Stay grounded. Ja, verkligen. Och jag tror att det är dit jag är på väg. Fast med flyg :)) Jag går in för landning, det är därför det är lite trögare. Lite mer - jag orkar inte - Och det är faktiskt helt OK.

Men... jag planerar redan för en ny resa :)))

/Me

Dela:

Nya erfarenheter

Ja, om någon skulle sagt att jag skulle inrikta mig på att plåta sport hade jag nog sagt - Va???? Me???

Men idag bad någon mig ta med kameran till Prinsens Minne, nån löptävling i Halmstad. Så det gjorde jag. Det var ju riktigt kul!!!

Vill man se fler har jag lagt upp ett nytt album - Movement - på min sida :))

/Me

Dela:

Igen och igen

Jaha, nu sitter jag här igen med mystiska budskap och samband som är så enkla att läsa att det är lite overkligt. För det är ju så outtalat. Jag tycks befinna mig mitt i en virvel av förändringar som inte enbart är initierade av mig eller nån jag känner. Fjärilsfladder över oceanen kanske. Det spirar hopp men det har en enorm växtvärk. Det gör så ont i mitt bröst hela tiden att jag knappt kan andas. En kråka pickar mot mitt bröstben på insidan och det är så förbannat orättvist. Mot så många. Igår hade jag besök av en klok vän som sa att jag måste stå ut med att befinna mig utan sammanhang en tid. Det är inte lite att begära! Jag läser just nu Ann Heberlains Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Hennes språk får mig att flyga sida upp och sida ner. Intensiteten gör mig hög. Förtvivlan däremot gör att jag här och där ömsom skakar på huvudet, ömsom nickar och känner igen. Hon är förfärligt modig som skriver som hon gör men jag förstår att hon är trött på att prata om eländet. Läs och tänk själv, skulle jag säga om jag var hon. Det är jag inte. Och jag har inga planer på att avsluta livet. Tvärt om. Men det som fascinerar mig i det hon berättar är att hon verkligen inte värjer för en enda tanke. Jag kan relatera till det. Striped naked. Men sånt skrämmer ju livet ur andra för det mesta och då står man där ensam med sin blottlagda själ. Jag önskar att hon också kunde kliva ur sitt virrvarr av tankar och få lägga märke till små fantastiska gåvor som livet lägger fram tyst och stilla vid våra fötter. Möjligheter vi , om vi uppmärksammar dem, kan plocka upp eller förkasta. För under tiden som jag vecklar in mig i ångestskriken pågår livet utanför. Och bjuder upp till dans. Jag undrar hur många danser jag missat på vägen? Igår bjöd jag upp i allafall. Det var ett bra val:)) Fast jag är ju inget vidare på att dansa. Eller?

/Me

Dela:

Konsten att behärska Zen

... kan inte jag så bra. När jag är arg, vilket jag är idag, och igår, men då var jag också helt förvirrad för jag kunde inte riktigt ta in hur taffliga en del är. Som man vill tro är ens vänner sedan många år. Det tar lite tid för hjärnan att göra om bilden helt enkelt av den andre. Den kommer att nyanseras igen men för närvarande skulle jag helst slippa se vederbörande på ... ja länge. Och det går inte. Nästan alltid brukar jag då jag blir arg förklara varför, skälla och bli besviken för att jag inte blir förstådd, men ändå. Jag får sagt vad jag känner. Och nu går inte det den här gången. Jag måste ta hänsyn till någon annan som ska vara i första rummet. Jag måste hålla tyst. Det är nästan det svåraste jag vet när jag är FÖRBANNAD. Jag tillhör inte den kyliga kategorin som kan tiga ihjäl saker i veckovis. Det går inte. Jag exploderar eller nåt. Det måste bara ut. Och nu gåååår det inte. Än. Jag måste avvakta. Vara slug, taktisk, göra upp strategier. Sånt jag avskyr. SÅ då återstår bara Zen. Att stå ut med eländet och bara acceptera situationen. Det är här jag är nu och det är säkert en slags gåva från kosmos, men jag behöver lite tid för att greppa den här presenten. Undrar om jag önskat mig den på nåt sätt? Kanske. I allafall kommer läget att påtvinga nytänkande och det var ju helt nyss jag började med ett annat. Usch, vad trött jag är. Klosterliv är säkert inte dumt när jag tänker efter. Men jag är ju mamma också. Det går inte att sluta med det. I eftermiddag ska vi ut på minigolfbanan. Förra gången satte jag fyra spikar. Idag är jag glad om jag går runt på under sex slag per bana. Men jag får ju lite chans att avreagera mig :))

Dela: