Bildvila

Skalv

Jag var på teater igår. Såg Noréns Skalv som utspelar sig på en psykakut där föräldrarna väntar på att få träffa sin dotter som försökt ta sitt liv. Det finns ingen ondska hos dessa föräldrar. Inga dolda övergrepp, eller missbruk eller stor familjedramatik. Och det är det som blir så starkt. Det finns bara en vad jag tänker väldigt utbredd oförmåga att våga tala och lyssna på varandra, att våga ta emot djup förtvivlan. Istället slätas det över. "Nu talar vi inte mer om det. Allt blir bra. Du kommer att må bättre. Och man ser hur flickan sjunker in i en allmer djupare apati, skärmar sig och sjunker djupare ner i sin förtvivlan för att ingen förstår. Hon når inte fram. Förtvivlan blir så stark att den sugs rakt upp i mellangärdet och man vet att det är inte sista försöket hon kommer att göra. Man vet det när ridån går ner att fast hennes mamma gråter i smyg lägger hon locket på och biter ihop samtidigt som hon klär på sin apatiska flicka är hon inte där. Det blir inget möte. Det blir inte bra igen.

Ja, jag vet. Det låter mörkt och gillar man inte tung drmatik ska man inte se den här pjäsen. Men jag hoppas ändå, att någon som annars inte skulle göra det, rustar sig med lite extra mod för att möta den magnifika gestaltningen de gör där på Folkteaterns scen i Göteborg. Och funderar lite på det där med att våga lyssna också på sånt som gör förbannat ont. Smärtan blir lättare att bära när den delas. Jag vet det. Av många skäl... Och jag hoppas att jag alltid finns för de som står mig närmast i svåra stunder. Nu och i framtiden. Jag hoppas att jag ser. Att jag fattar också sånt som inte sägs. Att jag vågar sträcka ut en hand också när den kanske blir bortmotad. Att jag når fram när det behövs.

 

 

//Anneli

 

 

Vildvatten

Det går inte att stiga ner två gånger i samma flod sägs det. Nej, det blev tydligt under gårdagens plåtande...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Samma tid, samma plats. Allt rör sig. Det är sant. Det är lovande.

 

/Me

vad har hänt med bloggen?

Något har hänt med bloggfunktionen på min sida. Jag kan inte ladda upp några bilder!!!! Hela listen med alla funktioner saknas. Vad gör jag??? Hjälp, någon... /Anneli

Olika världar

Idag har jag haft ett samtal med en en kvinna som har, vad jag kallar  en förhjöd vakenhetströskel.Dvs att hon har en bredare varseblivning av stimuli runt om sig, än andra. Jag kan känna igen mig i det. Att ha ett för tunnt filter som inte selekterar bort information jag kunde klara mig utan, eller inte behövde ägna energi åt. I mitt fall har vakenhetströskeln sjunkit med åren, men den ökar i samband med någon slags upplevd hotbild, reell eller föreställd. Och det är nu jag kommer till det här med våra tolkningar. Och våra övertygelser. För det är när våra tolkningar av verkligheten övergår till att bli övertygelser, eller till och med dogmer; oemotsagda sanningar, som vi är farligt ute. Både uitfrån ett samhällsperspektiv, som vi i dagarna har fått en klar påminnelse om, men också som individer. Varför? Jo, därför att chansen är stor att vi har fel. På vägen från varseblivning till tolkningar passerar vi alla våra tidigare erfarenheter av likanande situationer (och andra). Naturen är vist ordnad så vi slipper uppfinna hjulet varje gång, även i tankevärlden. Vi tar lärdom av våra erfarenheter. Men ibland är detta till förfång för oss. När vi utgår från negativa erfarenheter som inte längre är för handen. Då blir vi ängsliga, trots att vi inte behöver det, fattar irrationella beslut på felaktiga grunder, begår misstag som kan vara svåra att reparera. Eller helt enkelt missar chanser som livet har serverat oss för att vi är så rädda att gå miste om det vi önskar oss att vi inte ens ser möjligheterna när de radar upp sig.

"Jag har slutat lyssna på min intuition", sa kvinnan jag talade med. Det ligger mycket i det, tänker jag. Att när vi börjar gå in i vår alldeles egen Ladder of inference så söker vi oss till de delar i hjärnan som är bra på att lösa logiska problem, men glömmer andra viktiga känslomässiga aspekter som skulle leda till helt andra slutsatser. Och det går för fort mellan varseblivning och slutsats. Det är ingen tillfällighet att någon sagt Don´t jump to conclusion. Nej, vi bör sega oss dit och i synnerhet inte agera det första vi gör.

En annan iaktagelse som ständigt gör mig förvånad, vilket i sig är en gåta, med tanke på hur många människor jag mött i samtal genom åren, är att vi har så totalt skilda inre världar. Vi gör så totalt olika tolkningar av samma händelse, situation, förutsättningar att man häpnar. Tänker han sååå? Jaha, det fattade inte jag. Det någon tar på stort allvar rycker någon annan på axlarna åt och låter passera. Filtret igen. Selekteringsfiltret. Jag undrar hur gammal man ska bli, hur många möten man ska ha med människor som tänker annorlunda från en själv innan det blir en självklarhet att utgå från att det jag håller för en sanning inte gäller för någon annan?  Hur som helst är det väldigt befriande varje gång man blir påmind om att - jag har inte rätt. Jag har bara mer och mindre kvalificerade gissningar som ständigt kan koma att revideras.  Det gör livet mer spännande tycker jag :))

 

Poetry corner

 

(från 2005)

 

Möte i en affär

Tack gråväder. Igen.

Dina ögon är kvar på mig.

Jag hade velat stanna upp.

Följa rörelsen med mina nycklar på din axel.

Din röst ville dröja men då hade orden blivit nödbedda och klumpiga.

Det har gått tusen år till med tystnad.

Hur bär du mig?

Jag undrar hur ofta du skiftar vikten.

Om du får värk.

Rör jag mig när du sover så att du måste vända dig?

Är det ifrån mig då?

Blir du arg?

 

Varför vänder du dig aldrig utan att höja min puls?

Abstinens. Nu.

 

Jag lämnade mitt leende i din tröjärm, klev in i din vilja och dina mönster för att du står ut med Utan.

Jag vill så gärna.

Sen gick jag.

Svettningarna varade tre kvart.

Skakningarna en timme och sjutton minuter.

 

/Me