Bildvila

Poetry corner

( skriven i början av detta årtusende... bearbetas fortf.) 

Double Fantasy

Inget anländer så tyst som snö. Och du.

Du bär mig.

Jag har en yllekappa från en annan tid som blivit nött i luggen

efter slitningar mot ditt svarta läder.

Jag förstår inte hur du orkar men du menar att jag väger

ingenting.

Det tar jag för vackert istället för yttringar som vill och gärna.

Mina höga klackar, det är därför, säger du.

Snön landar i mitt barnsliga lockiga hårs, mjuka strån.

Det blir genast vått. På dig glider kristallerna av och det går inte att se att du varit ute.

Håret.

Jag hittar boplatsen för mina fingrar i taglet med en så skiftande färg att jag

omöjligt kan säga om det är mörkt eller ljust.

Vintern.

Mottagningen var som starkast då och jag vet inte vem som sände.

Genom luften. Det är så man säger.

Du förvånades heller aldrig.

Väntade mig oftast

med vilja.

Så sorgligt om du inte minns.

Jag unnar dig den kvällen.

En av de närmaste efter att Lennon skjutits.

/Me

Dela:

Lilla Plåtskolan

Så var det dags för första systemkameralektionen... Kallt om fingrarna var det. Isen ligger så långt ögat når utanför kusten. Inte en våg i rörelse. Havet dvalar och väntar på våren. Vem gör inte det?

Iaf. Min dotter har sneglat på min kamera sedan fyraårsålder men hittills har det inte blivit av. Hon har öga dock, har jag märkt så om hon kan lära sig lite redan kanske det ger mersmak. Vem vet. Så här blev det första lektionen.

Lite långt ifrån, tycker du inte? Och bilarna... lite annan vinkel?

Ganske fint, stumpan. (Vi skiter i exponering och sånt dravvel så länge...)

Men jag ramlar ju liksom i bilden, eller?

Snyggt! Fina fält i bilden. Good work, honey =))

Åh, horisonten helt rak ju!!! Bravo och en fin skål för havet...

"Vadå skål?"

Ja, det är lite jobbigt att vara framför kameran, men det är ju så där jag gör ganske ofta... Tittar i marken och ser ut som att jag har en hemlighet. (Det har jag ju också).

Bra jobbat, stumpan:))

Ja, det var ju det där med bilar och stolpar och annat skrufs. Och så skärpan kanske... men det är ju FÖRSTA gången, gullunge;))

Åh, bilen nästan borta och lite coolt med oskärpan i fejjan trots allt.

"Mamma, när är nästa lektion?"

Ja, så fort som möjligt, men nu har jag ju köpt ny kamera och måste uppgradera hela hårddisken först. Missade det när jag handlade. Suck... Teknik är inte min grej.

Kul minne det här hur som helst! Och nu kan alla se en kommande fototalang:)))

Puss från Mamma <3 <3 <3

Dela:

Solförmörkelse

Flera gånger om året inträffar partiell solförmörkelse, hörde jag på radio igår. Jag tror att jag missat det. Alltid. Om jag inte hört det på radion igår, hade jag inte funderat på att det var lite mörkare än vanligt på väg till jobbet. Molnen ligger tjocka över himlen på västkusten idag. Gråväder. Jag gillar gråväder. Det faller inga mörka skuggor där du går då. Inte heller i ditt ansikte. Tror att jag skrivit om det här innan. Ja, här alltså. I dikterna återkommer jag ganska ofta till det där med väderleken. Vädret är en bra metafor för vårt känsloliv. Jag brukar ta upp det i mina samtal med människor jag möter i mitt jobb också. Att de inte behöver vara så oroliga över känslor som svänger hit och dit. En del har svårt med svängningarna. Vill helst att det ska vara plant. Känner inte igen sig när det stormar. Blir rädda. Då brukar jag ta upp det där med vädret. Att om man föreställer sig att man är en välkänd plats, så är det ju samma plats oavsett vilket väder som råder. Platsen förändras inte för att det regnar eller stormar. Och förr eller senare skiner solen igen. Men det rör sig. Vädret. Och känslorna. De brukar kunna ta till sig det. Blir lite lugnare av att kunna skilja sin person från sina känslor, på nåt sätt.

När jag tänker på solförmörkelse rent symboliskt så tänker jag på melankoli. Ett tillstånd man inte pratar om så mycket nu för tiden. Nu pratas det om utmattning och egentlig depression. Men det är inte det jag menar. Jag menar det tillstånd som på nåt sätt står i motsatsförhållande till lycka. Som inbegriper saknaden. Längtan efter ljuset. Efter kärleken. Jag tror att förutsättningen för att hamna i det där mellankoliska tillståndet är att ha upplevt dess motsats och faktiskt, att fortfarande hysa hopp om att det kommer att infinna sig igen. Ja, lite som en solförmörkelse alltså. Det är tillfälligt.

"Mamma, hur vet man när man har träffat den rätte", undrade min åttaåriga dotter för ett tag sedan. Jösses, ska det börja redan, tänkte jag, men insåg att det nog mer handlade om språklig navigation:))

Ja, det kanske är förknippat med den där solförmörkelsen inombords, tänker jag nu. Jag såg Riket vid vägens slut häromdagen på TV. Cecilia stod där vid strandkanten och tittade efter skeppet med hennes älskade Arn som varit på andra sidan jorden i åratal. Hon väntade och väntade. En ganska lång solförmörkelse:)) Men till slut skingrades också den.

"Man vet när man vet", svarade jag, helt obegripligt.

Ur melankolin växer nog också den mesta lyriken fram, tror jag. Det liksom pockar på, inte alls att förväxla med den förlamande apati som infinner sig i samband med djup depression. Alla dessa låtar som porlar fram i radion, på Spotify, stereon, har nästan alla gemensamt en partiell förmörkelse av solen. Det blir liksom inget vettigt av det annars. Sätter sig inte i bröstet, som det gör när det är på riktigt. När vi kan relatera till texten, känna igen oss.

Jag tänker att våra årliga dagar med solförmörkelse kan påminna oss om det. Månens skugga över solen. Om kreativitetens största drivmedel - längtan efter kärlek. Så att vi inte missar alla de dagarna när den skiner på oss. Och solen går ju upp imorrn också, även om vi inte ser den:))

/Me

Dela:

Att vara sig själv

Nytt år. Nya tankar. Nya intryck. Insikter. De bubblar upp från den gryta vi kallar det omedvetna. När som helst. En signal från yttervärlden och swisch så är den där. En aha-upplevelse. Något som vänder frågetecken till utropstecken. Ofta sjunker pulsen då. Oron lägger sig och tar en välförtjänt vila efter att ha rullat runt och malt allt det där sega stoffet innen i hjärnan som knastrar. Ofta kommer sånt till mig i tystnaden. Det är sällan man tänker kloka tankar, får kontakt med sin intuition när man babblar på. Nej, det mesta av vikt sker i tystnad. I reflektionens bleka ljus. Jag fick en sån igår. En insikt alltså. Det handlar om det här med att kliva in i någon annans skor. Det är nåt vi ofta säger att vi behöver göra. Det är nåt vi tycker att vi gör ganska ofta. Men det som slog mig var att det är ganska sällan vi har den möjligheten. Vi har det inte, eftersom vi inte har så mycket tillgång till den andres tankar och känslor eller vet så mycket om en annans nuläge. För det är först när vi har såna pusselbitar som vi kan kliva i de där skorna. Nå, så det är det upp till var och en att lämna ut sig då, för att bli förstådd? Nej, självklart inte. Ingen har rätt att göra anspråk på någon annans inre liv. "Man ska inte lägga dig i andras liv, mamma", sa min dotter häromdagen när vi pratade om något väsentligt. Jag hoppade till lite. För hon är åtta, inte femton, och det lät så moget:)) Nej, tänkte jag, det har du rätt i. Och någon har väl influerat dig till den där formuleringen, kanske.

Så vad gör vi då, med den där empatiska responsen? Om vi inte har tillgång till en annans skor får vi helt enkelt fortsätta trampa på i de egna, följa med på vägen om vi blir inbjudna. Och bästa sättet för att få den möjligheten tror jag är att våga vara sig själv. Att gå barfota så mycket som möjligt på de stigar vi vill dela.

/Me

Dela: