Bildvila

Efterskalv

"Det är ju fan om Han ska ge upp dig NU! Ni har ju inte fått en vettig chans. Och på grund av... ingenting! Det har ju inte varit nåt mellan dig och den där... enerverande lögnhalsen. Alltså, om Han inte tror dig, kan han ringa mig."

Det är tur man har vänner... fast, jag vågar inte ens försöka mig på ett närmande nu...

Uppgiven idag. Illamåendet kryper på insidan av strupen och jag kan inte tänka klart. Jag försvinner in i min bubbla, vill helst stanna där, vill inte synas, inte le och hålla masken, vill inte. När jag vaknade i morse och såg ljuset utanför rullgardinen föreföll det hånfullt. Jag hade glatt mig så åt den kommande våren, åt allt jag sparat på så länge som kändes både nytt och välbekant. Nu spelar det ingen roll om våren brer ut sig. Den kommer inte till mig, tror jag. Och gör den det, sticker den mig bara i ögonen. Kunde jag, skulle jag dra åt helvete. Men det går inte. Handlingsförlamningen hänger som svepningar i rummen där jag bor. Jag vill inte bo kvar. Jag känner mig hemlös. Allt krymper. Livet tappar sin färg. Olycklig. Det är enda beskrivningen jag kan ge det här.

 Ett jävla felskär för snart två år sen. En kapital felbedömning...

Olycklig är en sak. Rädslan en annan. För hur farligt är det här egentligen? Om någon är så fixerad att fast kontakten sedan länge har upphört så fortsätter fokuseringen på mitt liv? Tänker på att han ofta pratade om döden. På ett obehagligt vis. Det var några saker han sa, som jag faktiskt inte ens kan förmå mig att skriva... Nästan som att det fanns en längtan till ett liv efter detta eller... ja, det var obehagligt.

Jag vaknade genomsvett en natt i höstas och vågade inte vända mig om för jag hade drömt att han stod i rummet. Med en kniv. Det här var efter låsbytet och jag visste mycket väl att det bara var en dröm men systemet gjorde ingen skillnad. Hjärnan gick inte riktigt att lugna ner. Jag fick en panikattack. När jag reste mig för att gå upp och hämta ett glas vatten kunde jag inte vända på huvudet och se åt det håll som jag drömt att han stod. Jag ville inte visa mig i min nakenhet trots att ingen fanns där, utan sträckte mig efter min morgonrock innan jag gick upp. Hjärtat rusade, jag fick i mig en Sobril men den hade knappast nån effekt.

Ja, det var i höstas.

Efter hand har allting ljusnat och pulsen har gått ner. Jag trodde att allt det där låg bakom mig. Nu vet jag inte längre vad som ligger varken bakom eller framför mig...

Det enda jag vet är att jag inte kommer att backa. Inte en tum. Rädd eller inte. Men... olyckligheten rår jag inte på...

/Me

Dela:

Dagar med en psykopat

Det kokar i mig. Jag lägger mig, somnar till slut och drömmer. Att allt ordnat sig. Att jag blir trodd, att den där omnipotente (eller förmodligen impotente...) drömmaren som gjort sitt bästa för att förstöra mitt liv, har krupit iväg med svansen mellan benen och fått en och annan käftsmäll. Som förr i tiden. När ohederligheten gjordes upp bakom ladorna. Vid dyngstacken. Sen vaknar jag och den molande klumpen i magen sitter orubbligen kvar. Nej nej nej, tänker jag då. Säg att det inte är sant. Att det inte är förstört. Att det ordnar sig. Sen blinkar jag tårarna ur ögonen och gör vad jag måste för att dagen ska fungera. Men sen lite smygande kommer det bubblande. Jag vill hämnas. Ja, bättre människa än så är jag inte! Jag vill ge igen.

"Skicka sms:en till hans fru, så kanske han fattar", sa en kompis förut idag. Ingen ny tanke ska jag säga. Jag ruvar på det ett tag. Nej, jag undviker numera att agera i affekt. Det blir sällan bra. Ska jag agera ska det vara med kallt huvud. Och då kan jag ju passa på att skriva om eländet jag i fågelperspektiv hävde ur mig i går här. Ur lite mer grodperspektiv.

Jag är såååå tacksam för allt stöd ni visar mig. Jag behöver det verkligen. På alla sätt.

Men det finns säkert en och annan som undrar hur det kan gå till när en högutbildad beteendevetare lyckas bli föremål för en stalker. Borde hon inte veta bättre? I synnerhet när hon visste vem hon hade att göra med. Referenserna var som sagt inte de bästa i den historien.

Försoningen. Jag tror det var det som gjorde att jag gick med på ett första möte. Att jag trodde han ville försonas. Göra upp med ett gammalt dåligt samvete. Ja, det trodde jag.

"Jag har ändrat mig, Anneli. Jag har ingenting med mitt förflutna att göra idag. Jag vill gärna få en möjlighet att visa dig sidor du inte sett hos mig förut."

Jaha, så jag gick med på att lyssna. Vi åkte på utflykt. Han berättade om sitt liv. Om kriser hit och dit, om sånt man går igenom. Om sina drömmar. Ja, det lät onekligen som att han utvecklats.

"Vad tror du din mamma skulle säga om hon såg oss gå här?" Min mamma är död sedan många år. Min mamma gillade honom mycket. Det minns jag. Jag var tretton och fattade inte varför han ville sitta i köket och prata med min morsa, men det gick hem.

Men nej, så lätt tänkte jag inte möta upp det där.

"Vad tror du själv?" svarade jag och han log.

"Jag tror att hon ler där ifrån sin himmel. Jag vet det", sa han och såg övertygad ut.

"Nja, det vete fan", sa jag och tänkte på vad som inträffat en gång i tiden. Det höll på att gå jävligt illa rent ut sagt. Men jag kom undan. Jag tänkte inte ta upp det utan räknade med att det där dåliga samvetet väl förr eller senare skulle rinna över och få honom att lyfta upp frågan. Det gjorde han också, men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Ingenting blev väl som jag tänkt mig kan man säga...

Dagens låt: U+U:r hand/P!nk

//Anneli

Dela:

Inbrott

Det har funnits dagar när jag varit på väg att stänga ner den här bloggen. Ni som brukar läsa det jag skriver har säkert märkt att jag skriver mer och mer sällan. En del inlägg har jag också tagit bort. Av ett enda skäl. Jag har en ovälkommen läsare. Det är hans enda väg in i mina tankar, i mitt liv för alla andra har jag stängt sedan länge. Begreppet stalking har de senaste åren blivit en obehaglig verklighet för mig och på sätt och vis har jag anpassat mig till detta genom att mitt livsutrymme på olika sätt krympt. Nu har ganska lång tid passerat och jag trodde på allvar att han givit upp. Men något inträffade häromdagen, som gör att jag förstår att han vill ödelägga mitt liv. Han har sagt nåt. Om mig. Jag vet inte vad, men jag antar att det sådde starka tvivel kring min person. Och som alla bra lögner finns det delar av sanning i, vilket skapar trovärdighetsproblem när jag ska förklara. Risken är stor att jag inte blir trodd. Igår pratade jag med en klok vän. Hon sa "Anneli, nu är det dags för dig att sätta stopp för den där psykopaten. Han kommer aldrig att lämna dig ifred så länge du inte gör jävligt klart för honom att du faktiskt kan förstöra hans liv. Han har familj, företag, ett gott rykte. Och han räknar inte med att du är kapabel att förstör nåt. Att du är så nedtryckt att du lägger all skuld på dig själv. Du måste göra klart för honom att om han inte lämnar dig ifred så kommer det att få konsekvenser för hela hans liv."

Så jag skriver det här nu och hoppas att han en sista gång läser mitt inlägg här. Jag hoppas att han en gång för alla slutar upp med det här spelet, för jag kommer att agera om det händer nåt mer. Det är inget hot. Det är ett löfte.

Den här historien började för ungefär två år sen. Han bröt sig in i mitt liv. Ja, bröt sig in, säger jag, för jag känner mig menatalt våldtagen. Jag var sårbar, mitt uppe i svåra processer i mitt liv, hade inte mycket krafter, inte mycket glädje. Hela systemet skrek på bekräftelse. Han tog kontakt efter trettio år. Jag blev minst sagt förvånad för han gjorde mig ganska illa en gång i världen. Han sa att han var intresserad av mitt fotograferande, hade börjat själv, ville att vi skulle plåta ihop. Han var intressarad av i princip allt jag sa och jag kände mig väldigt sedd, uppvaktad, bekräftad. Det fyllde ett stort tomrum i mitt liv. Klassiskt, klyschigt, inte särskilt originellt. Han sa allt man kan önska sig i ett utsvultet läge. Men han sa också saker som var svåra att tro på. Att han aldrig kunnat glömma mig Vi var båda tonåringar och ihop en gång i tiden, så där som man är, byter halsband osv, men han gjorde sexuella anspråk på mig som jag inte kunde/ville leva upp till. Det tog slut. Och trettio år senare dyker han upp och börjar prata om att jag var den enda som förstår honom, den ende han kunde vara sig själv med. Varningsklockorna gick igång för det lät falskt. Vi känner inte varandra och det finns många som står honom mycket närmare än jag. De flesta skulle jag säga! Det han pratade om var möjligen en bild av mig, men knappast mig. Han känner mig inte.

Men i mitt utsvultna tillstånd så släckte jag ner alarmet och valde att känna mig utvald, bekräftad, sedd. Hans totala fokusering på mig, mig, mig, blev som en drog. Inte särskilt smickrande att berätta, men som Mia Skäringer säger, jag har inte mycket till frisyr att skydda ändå. Jag blev blåst, manipulerad, bar mig åt som en förvirrad amfetaminist ( har aldrig provat droger förvisso men ändå). Inte särskilt konstigt, inte särskilt omänskligt, inte särskilt mycket att yvas över. Jag gick inte ens över gränsen till nåt fysiskt. Alls. Inte ens en kyss. Ville inte. Vi sågs några gånger och pratade. Resten var mest FB, sms osv. Sånt händer. Men... det blev en mardröm...

Hans beteende började förändras efter ett tag. Humörssvängningar, olika slags utspel, hans manipulationstaktik började bli både påtaglig och störande. Jag försökte säga att vi kanske borde ha ett uppehåll i kontakten men han tog kontakt på nåt sätt efter bara några dagar. Jag beställde böcker om Obsessive love, läste om stalkingbeteende. Blev ganska förskräckt. Väldigt mycket passade in. Inte allt men mycket. Alla som sett Farlig förbindelse och Kärlekens raseri, kanske kn förstå att en viss rädsla började göra sig gällande. Han hade dessutom frågat mig det några gånger. Om jag var rädd för honom. Jag skulle ha lagt benen på ryggen.

Det började drälla in sms med sexuella anspelningar. Han ville ha igång nån digital slags digitala sexlekar. Inte min grej. Alls! Och vi hade inte den slags relation. Jag var stentydlig. Ändå fortsatte det.

Mitt drogliknande tillstånd började så smått gå över i en obehaglig bakfylla och jag skämdes, hade ångest för att jag åkt med en bit i det där. Gått på allt han sagt. Känt mig utvald. Jag gjorde några försök att få till en träff för att prata och få honom att förstå att det var bättre att vi satte stopp för det här och skiljas som vänner. Han gick inte med på att träffa mig. Däremot fortsatte sms, gåvor på FB osv.

Vid ett tillfälle i våras var jag hemma hos min granne en kväll och vi blev sittandes. Jag hade lämnat dörren olåst för jag tänkte inte vara borta så länge. En väldigt obehaglig överraskning väntade när jag kom hem. Jag hade haft besök på dagen av en vän som givit mig blommor. De stod på mitt trädgårdsbord. Blommorna låg söndertrasade i formation på marken. På andra sidan bordet, på marken stod vasen. Stod upp med vattnet kvar i!!! Det var tydligt att någon varit där och arrangerat detta scenario. Jag såg det som ett hot. En aggressiv handling och jag blev livrädd. Jag kollade handväskan. Nycklar och mobiltelefon låg kvar, plånboken också. Telefonen blinkade. Ett sms från honom. "Tack" stod där. Inget mer. Jag rös. När jag kom in såg jag att telefonluren låg av...

Efter detta släckte jag ner mitt FB-konto. Jag hade läst att man ska akta sig för att trigga igång stalkers, vilket är svårt eftersom vad som helst kan tolkas som en slags invit. Alltså det bästa är att bli så osynlig som möjligt för de här personerna. (därav min tveksamhet till bloggandet t ex)

Men... att stänga ner FB-kontot fick sina konsekvenser. Flera dagar i följd hittade jag avbrutna kvistar från blommor utanför huset, ihopvikta vaxdukar, omkullvälta blomkrukor, trots vindstillhet... Blyertsstreck på min dörr och ja, gud vet... En dag när jag kom hem efter jobbet låg telefonluren av på samma sätt som den där kvällen med de söndertrasade blommorna under mitt trädgårdsbord.

Och efter hand hände fler och fler märkliga saker i mitt hem. När jag inte var hemma. Eller på nätterna när jag SOV!!! Nu var jag rejält skrämd, började känna mig förföljd på allvar och fånge i mitt eget hem. Och allt var så subtilt att jag inte skulle fått nån polis att lyssna. Och hur kom han in? Alla nycklar var ju kvar.

Till slut bytte jag lås. Efter det har ingenting hänt här inne. För mig är det bevis nog. När jag dessutom av en låssmed fick veta att vem som helst kan kopiera den slags nycklar jag hade till min lägenhet förstod jag att det måste ha gått till så. En jounalistkompis jag har, sa genast när jag berättade, att det kan vara så enkelt att man bara tar en bild med mobilkameran på en nyckel och gå raka vägen till låssmeden.

"Tack", stod det i sms:et från honom den kvällen. I sitt sjuka tillstånd hade jag kanske givit mitt tillstånd eftersom nycklarna låg där.

Och nu trodde jag som sagt att det var över. Att han släppt taget. Jag har blockerat honom på FB. Kanske var det vad som behövdes för att trigga igång den hämndaktion han dragit igång nu. För att skita ner mig, förstöra mitt liv, mina möjligheter att bli lycklig.

Så, om just du läser det här - Jag beklagar att jag drogs med i ett känslomässigt rus, att det fick mig att bete mig på ett sätt som gav dig hopp, sa saker jag trodde just då. Lät mig påverkas av ditt stora bekräftelsebehov. Jag beklagar verkligen att du har svårt att släppa taget, att du burit runt på en illusion av mig i alla år, om det nu är så. Men lyssna nu: Det här är inte kärlek. Det handlar inte om det. Det kommer aldrig att bli vi två. Jag älskar inte dig. Har aldrig gjort. Det gör däremot din familj. Det är de som ser dig, förstår dig, kan hjälpa dig. Det är med dem du hör hemma. Förstör inte det. Låt mig gå vidare. Jag menar allvar.

//Anneli

Dela:

A beautiful mind

You have a beautiful mind! Så skrev jag för några dagar sedan till någon som betyder mycket. Jag tänker på allt jag aldrig sagt. Allt jag tagit för givet i perioder. Allt jag sagt nej till. Hur jag flugit in och ut som ett yrväder i hans liv. Hur jobbig jag måste ha varit. Det har jag förvisso inte varit ensam om, men på nåt sätt tror jag att den mesta skulden ramlat ur mitt knä och lagt sig på hans axlar...

Och jag tänker på hur rädd jag är att förlora möjligheten att nå fram. Vissa dagar tror jag att det finns inom räckhåll. Andra dagar känns allt hopplöst. Jag har inte sovit i natt. Satte på Spotify och Sheryl Crow som random spelade underbara sånger. All by my self. Hennes tolkning stack mig hjärtat. Så vackert.  Övergivet. Så skört. Precis så det blir när vargtimmen träder in. Klockan var runt fyra. Ute var det mörkt och stilla. Och kallt. Jag är så trött på att frysa...

Hur det pendlar. Den här förbannade kampen. Han gav mig ett budskap om det förra helgen. Att den där kampen pågår där också. Jävla rädsla. Jävla förbannade praktiska verklighet som reglar upp tillvaron. Den som måste ordnas upp. Alla har sina garage att röja i. Gamla uthus fyllda med pinaler som är trasiga och fulla med spindelväv som ingen har nån glädje av längre. I mitt kök står just nu ett arkivskåp som inte ska stå där. Det kom dit och helt plötsligt så blir det mitt projekt att se till att det kommer därifrån. I brevfacket på bänken ligger papper på ett hus som ska säljas. När då undrar jag? När då? Av nån anledning verkar det ligga utanför min kontroll. Borde ställa lite krav. Borde stå på mig lite mer. Borde inte vara så utdraget förstående. Eller?

Nä, jag har inte fått mycket sömn i ögonen i natt. Hjärtat bankar. Inte av förväntan. Inte kompad av leende jag inte kunnat göra mig av med den sista tiden. Det har varit en utmattande vecka. Finns inte mycket kraft vare sig för att stå på barikaderna eller på balkonger och vänta på sånger. Men det vänder igen. Jag vet det. Precis som att det just nu myllrar av små växter under marken. De röjer och bryter, låter sig inte vara. Strävar upp mot ljuset. Vi kan inte se dem ännu. Men vi kan lita på att energin arbetar för dem. Jag ska vila i det en stund.

Dela:

Talande tyst

En bild säger mer än ... ja, ni vet. I mötet med en annan läser vi i uttrycket, i rörelserna, i ögonen. Jag har ett antal golden moments sparade på näthinnan. Utan så mycket ord. Utan så mycket mankemang. Med så mycket annat. Inre bilder. Än så länge. För det mesta har de kavlat ut sig till poesi. Mitt sätt att hänga kvar i dyrbara sekunder som jag inte riktigt hann med när de pågick. Ofta är det så för mig. Att jag kommer senare. En stund efter att det är över.

Jag längtar efter att få dem stilla. Mötena. På foto. Stanna upp ögonblick som jag sedan bläddrar i. Och just nu har jag varit utan min nya 7D mer än 3 veckor. Pga av någon märklig synkning mellan huset och objektiven. Hur krångligt kan det vara? Tomt är det. Utan kameran. Tomt på andra sätt också lite, även om jag anar nåt annat. Snart är det vår. Snart. Det blir nya plåtstunder då. Jag hoppas på många. Jag hoppas få möjlighet att fånga stämningslägen som flyr från ansikten eller slår sig ner ett tag. Jag hoppas kunna ge bort levande bilder till den som kommer mig nära. Jag drömmer om det ansiktet. Som vill. Som vågar. Som drömmer mina drömmar. Jag vill leka med ljuset. Med vinden. Med leenden. Med allvaret. Med skiftningar i humöret. Jag vill stanna tiden och sträcka ut den. Skratta åt mina nerver, mina felskär, mina Iorfunderingar som tar sig plats emellanåt. Jag vill visa Någon hur vackert det kan bli. När man är där. Helt utan förbehåll...

/Me

Dela: