Bildvila

Pappa, Per, Johnny och Kastrullhäxan

Idag är det min pappas födelsedag. Han skulle ha blivit sjuttiosju. Nej, jag tror att han kunde ha blivit nittiosju såsmåningom om det inte vore för Kastrullhäxan som han levde ihop med. Om man nu kan kalla det för liv.

Vart tog det vägen, livet? Hans, alltså. Allt rasade samman när de skilde sig, han och min mamma. Jag tror att han gav upp då på nåt sätt. Bitarna föll på plats när fotoalbumet landade hos mig efter att han dött. Lyckliga ögonblick sparade. Alla bilder på henne. Och mig. Och tomma fickor. Antar att det suttit bilder där som störde idyllen. För nån sån var det inte frågan om. Men han hade svårt att få ihop ljus och mörker min pappa. Det var mycket som pendlade i svart och vitt. Men som sagt, han gav upp tror jag, efter skilsmässan. Föll ner i olyckligheten och flyttade från stan. Blev hittad av Kastrullhäxan och följde med med grumlad blick.

"Tänk så hemskt. Han kallade sin fru för Kastrullhäxan", sa någon i personalrummet häromdagen. Det var ett bra epitet, tänkte jag och skrattade så tårarna rann. För jag vet att de finns och hur de funkar. De står där och rör i sina grytor, blandar ner sött opium bland rosmarin och piri-piri i lagom omtöcknande doser. Gör sina gäster tunga i fötterna och för slöa för att begära nåt av livet och i gengäld kräver de patent. På kommunikation, relation, pengar och vad fan som helst.

Hon tyckte aldrig om mig, vilket var helt ömsesidigt. Jag har svårt för " Klingers". Tål dem inte. Såna som inte kan stå på egna ben. Som spelar hjälplöshetens och listens instrument. Som tror att det går att ersätta delande med ägande och kontroll. Sånt gör mig kräkfärdig. Hon tyckte inte om min dotter heller. Nöp henne i armen och skuffade bort henne om hon pockade på morfars uppmärksamhet för mycket, när hon trodde att jag inte såg.

Han blev ett vrak. Ett våp, skulle jag säga. Förlåt, pappa, men du vet vad jag menar.

"Är du död än, Kjell?"

Jag läste breven från Per som dog i vintras. Oscarsson. De var ungdomsvänner. Jag läste de där breven och grät för det var en fin vänskap. Och så mycket liv och drömmar och ångest att det pyrde. En sån öppenhet mellan män tror jag är ovanlig. Men han var ganska ovanlig, min pappa. Där fanns allt. Ingen censur precis. Om krig, Kongo, Gaza, Hamlet, scenskräck och kvinnor. Rövarhistorier. Och kärleken till min mamma. Som han berättade om för Per. Han måste skrivit vackert om den och jag grät lite över det också, för det tror jag inte att hon visste.

Vi hade vårt sista samtal åtta timmar innan han dog. Ett av de bättre på flera år. Jag minns att jag hade bytt telefonnummer. Måste ha varit 2006. Jag skaffade hemligt nummer efter att ha skrivit en vass krönika som gjorde mig nervös och jag nojjade kring konsekvenser. Hur som helst... Vår kontakt var ganska mycket av och på och jag hade skickat ett brev långt innan det där sista samtalet och meddelat mitt nya nummer. Men ringde inte själv. Väntade. Om han inte ringt den där dagen? Om vi båda låtit stoltheten vara styrande? Det är skört, livet. Och också uthålligt. Tål både det ena och det andra.

"Ja, jag tänkte att det var på tiden", sa han. Vi pratade om en katt som tagit sig upp på verandataket och inte kunde komma ner, skrattade lite åt böket jag haft innan jag fick ner den. Jag nappade vissna blad från en krukväxt, kisade mot solen utanför som lyste i bladverket på Blodlönnen i trädgården. Han hade fått tillbaka alla prover han tagit hos doktorn för vilken gång i ordningen vet jag inte. Han sa ofta det. Att det var nåt med hjärtat.

"Men allt verkar bra, säger dom", sa han. Åtta timmar senare var det slut. Men det fick jag inte reda på. Kastrullhäxan orkade inte underrätta mig och jag satt på bio. Inte förren efter fyrtioåtta timmar fick jag besked. På sjukhuset visste man inte ens att det fanns en dotter. De blev förtvivlade och vi kunde i allafall ta oss dit och ta farväl.

Min pappa tyckte om Johnny Cash. Jag minns klirrandet av is i whiskyglaset i en solbränd hand, där han brukade sitta och lyssna i skumrasket i gillestugan i huset han byggt.

"San Quentin, I hate every inch of you". Han hade hyfsad sångröst och Johnny kompade. Så minns jag det där jag satt och tryckte i åttaårsldern och undrade vem han var så arg på.

De senaste åren som han levde träffades vi nästan inte alls. Kastrullhäxan ringde återbud, för det mesta. Han orkar inte med något besök. Han behöver vila. Eller Kastrullhäxan hade ramlat, kunde inte komma på mitt bröllop för hon hade svårt att svälja maten. Eller hon orkade inte röra i kastrullerna den dagen. I guess I just was too much to handle.

En gång hade vi planerat en utflykt till Marsstrand. Pappa ringde dagen före och sa att Kastrullhäxan hade svår yrsel och inte vågade ge sig ut.

"Så synd", sa jag hårt. "Då får hon väl stanna hemma". Och till min stora förvåning så sa han bara -

"Ja, det kanske går bra ändå".

Jag åkte dit och hämtade honom.

"Ni blir väl inte borta länge!?"

Till slut stängde han bara dörren och gick. Skakade på huvudet och såg en stund helt klar ut i blicken. Han hade en blick som kunde få stål att böja sig en gång. Den skymtade till där i ögonkastet.

Vi var borta hela dagen. Jag, min dotter och hennes morfar. Måsarna friflög och solen gassade. God fisk, smältande glass och samtal. Vi skrattade så där som bara vi brukade.

Det var inte svårare än så, pappa.

Det var det som var livet.

Jag förstår nu, mycket mer av vad som händer i fångenskap. Till slut orkar helt enkelt inte hjärtat med trycket. Med eller utan opium.

Jag saknar dig, pappa. Men jag gissar att ni sitter där och skrattar åt allt som nu saknar betydelse och ägnar er åt vad nu fria själar gör en födelsedag. Du, Per, mamma och Johnny. Önskar att det gick att koppla upp sig mellan sfärerna.

/Me

Dagens låt: San Quentin/ Johnny Cash

Dela:

When I get older

Han stod och hängde över disken på varuhusets kundtjänst. Ögonen följde henne när hon jobbade. Jag såg blicken. Han visste inte att någon observerade och hade han vetat skulle han inte brytt sig. Det var bara hon som existerade. Allt det han kände strålade ut när han följde hennes rörelser. Han hade all tid i världen. Vi var flera i kön och hon höll på med nåt paket som strulade. Hon kastade en blick över axeln, gjorde en min som sa att - det var ju typiskt att det skulle bli mycket att göra just nu när du kom. Han log. Han hade all tid i världen. De behövde inte säga nåt. Kanske hade han tröttnat på att sitta hemma och vänta tills hon slutade, eller så hade han något han ville prata om, kanske bara fråga om han skulle handla hem nåt särskilt.

Jag råkar veta att de varit ett par i många år. (Fråga mig inte hur jag vet det, vet inte ens vad de heter. Liten stad antar jag.) Det är ovanligt att se den slags kärlek. Den som det går att ta på. Som drar upp avenyer i ett varuhus och som lämnar plats åt en självklar förbindelse. Det är ovanligt att se sånt alls. Också hos människor som nyss träffats. Ännu mer ovanligt att se det hos par som delat sina liv över lång tid. Det är vackert och det gjorde mig rörd. Jag tänker att det är möjligt. Att det inte är en utopi. Att det är så det ska vara. Det är så livet ska delas. Med värdighet och vilja. Med den slags kärlek som sprakar över ett vardagsmöte. När närheten emellan de som har den fungerar som två minuspoler i relation till andra. Så att vi som ser på tar ett steg åt sidan och inte kan låta bli att le åt att vara exkluderade.

Det gladde mig.

Och framförallt är jag glad över att jag vet hur det känns. Det går inte att ta fel på om det finns. Och när det inte finns blir man förr eller senare påmind om tomheten. I allafall om man någonsin varit i närheten.

/Me

Dela: