Bildvila

Well well

Av en händelse satte jag på TV.n efter ett samtal i trädgården med min granne tidigare ikväll. Lennons sista tid. Deras sista tid. Separationen. Desperationen. Försoningen. Förvandlingen. Tårarna rann hela tiden. För man vet ju hur det slutar...

Jag var inte gammal i december 1980. Jag minns att jag satt vid frukostbordet och åt en smörgås. Ljuslågan som speglade sig i fönstret när jag hörde på radion. Han hade precis kommit in i mitt liv. På flera sätt. Det blev en chock. Albumet som jag spelade om och om igen. Double Fantasy. Hur Yokos röst också började ta plats. Historien. Romantiken. Deras starka kärlek som jag fått berättad för mig. Så märkligt. Gränsöverskridande. Vuxet. Starkt.

Alla bilderna i TV-inslaget. Jag har inte tänkt på hur vacker hon är förut. Jag såg det idag. Och en viss likhet dem emellan. Drag som speglar och ändå inte alls. Double Fantasy. Underbart album. Någon i intervjun hade tagit fasta på ordet well, att det enda ordet återspeglade hela albumet. Att de äntligen hittat ro. Nått fram. Mådde bra.

Och hennes slutord. "Han var en konstnär. Varför vill någon döda en konstnär?"

Det finns de som inte står ut med andras välbefinnande. Som inte kan hitta sitt eget. Banalt. Jag har spelat I, me, mine halva dagen eftersom den snurrat i huvudet, men den lämnar mig inte ifred iaf. Det är väl det. Jag, mig, mitt. Men snälla, lämna lite plats för någon annan. Andras liv pågår inte på bekostnad av någon annans. Det har vi alla gemensamt. Och var för sig...

Och vilken underbar slutbild i programmet. En sovande pojke i sin mammas säng tätt intill. Men halva sidan förblir tom...

/Me

Dela: