Bildvila

Om bilder, skrivande, läkande och kontakt med omvärlden.

Att lita på

Det var en fin förmiddag i naturreservatet. På en udde nära havet låg de och vilade. Jag gick sakta. Varje gång jag närmar mig händer nåt inombords. Ska nån komma mig till mötes? Hur nära får jag komma? Eller är jag ointressant? Nån man bara passerar eller rent av besväras av. Stryker öronen bakåt och vänder baken till...

Flyktdjur. Det kan vända kvickt. Nyfikenhet övergår i nåt annat och så är det förbi. För den gången. Man vet aldrig. Men som sagt det vänder. Igen. Man behöver lite tålamod och lite tillit. Eller ganska mycket av det senare. Särskilt när man ligger platt på marken. Ljuden. Långa suckar. Eller stötvis andning som tar in min kod. Doftkoden. Tuggandet av det korta gräset. Blinkningar.Ögonblick som varar.

Det blev en härlig stund:)

/Me